Ute i Europa pågick den stora kampen och utgången var oviss. Men säkert är att utan Roosevelts försök att rycka upp det amerikanska folket till handling hade demokratin i Europa snart gått sin undergång till mötes. Liksom Winston Churchill varnade Roosevelt tidigt för den nazistiska faran. Och hade det bara berott på Roosevelt hade USA redan varit involverade på Storbritanniens sida i kriget mot Nazityskland.
Isolationismen
Men i USA var isolationismen ännu helt förhärskande. De flesta amerikaner önskade inget närmare samarbete med Europa. Många amerikaner hade en känsla av att de blivit lurade in i första världskriget. Om européerna nödvändigtvis ville föra sina ändlösa krig och förgöra varandra, kunde de slåss inom Europas gränser.
Nazisternas maktövertagande tvingade amerikanerna att tänka om. Men isolationismen var ännu stark. Framträdande isolationister var senatorn Burton K. Wheeler från Montana, senatorn Getald P. Nye från North Dakota, bröderna LaFolette från Wisconsin. Bland isolationisterna fanns också nationalhjälten Charles A. Lindbergh. (Han hade 1927 flugit över Atlanten i en enmotorig flygmaskin.)
Den mäktiga Hearstpressen propagerade våldsamt mot varje amerikansk inblandning i Europas affärer. Radioprästen Coughlin, uppmanade sina lyssnare att ta avstånd från varje åtgärd som skulle blanda in Amerika i det europeiska kriget. Han hade massor av ivriga åhörare som entusiastiskt tog till sig hans budskap. En senator från Minnesota utropade: "Åt helvete med Europa!" Hearstpressen publicerade bilder av de senatorer som röstat mot åtgärder som kunde dra in USA i kriget och hyllade dem som hjältar.
Men Roosevelt arbetade målmedvetet på att bryta isolationismen i USA. Hans förmåga att påverka den allmänna opinionen saknade motstycke. Han förklarade att det rådande skräckväldet och det internationella föraktet för rätten hade nått den punkt, där själva grundvalen för civilisationen var allvarligt hotad. Det var ord som väckte isolationisternas förbittring. Ville presidenten leda landet i ett nytt krig?
De antinazistiska stämningarna i USA växte dock när de stora judeförföljelserna sattes igång i Tyskland. Indignationen häröver blev våldsam. Roosevelt fortsatte sin kamp mot isolationismen. "Vi är det största och mäktigaste av de demokratiska folken i världen och många demokratiska länder väntar att vi ska ta ledningen för världen."
Men ännu var USA icke krigförande. Landet fick endast gå i krig om det utsattes för ett angrepp. Termen angrepp var emellertid ett tänjbart begrepp som Roosevelt kunde utnyttja. Som reportern Anne O'Hare McCormick framhöll efter ett samtal med Roosevelt. Termen "angrepp" kunde lätt utsträckas till att omfatta varje åtgärd riktad mot USA:s intressen.
Roosevelt sa att "en del människor tycks tro att vi inte är utsatta för angrepp förrän bomberna verkligen faller över New York eller San Francisco. Men de tar inte i beaktande det öde som drabbat de länder som utsatts för nazisternas våldtäkt. Anfallet på Tjeckoslovakien (dagens Tjeckien och Slovakien) började med ockupationen av Österrike. Anfallet på Norge började med ockupationen av Danmark."
Hjälpen till det kämpande Storbritannien
Rooseveltadministrationen slöt i september 1940 ett avtal med Storbritannien om att förse landet med krigsförnödenheter. I gengäld fick USA tillgång till sjö- och flygbaser i Newfoundland, Bermuda, Bahamasöarna och Jamaica (dessa områden tillhörde det brittiska kolonialväldet). Isolationisterna rasade. Senatorn Burton Wheeler från Montana menade att stödet till Storbritannien skulle "lägga var fjärde amerikansk pojke i graven". Isolationistiska mödrar låg på knä och bad framför Vita huset. Men den allmänna opinionen stödde Roosevelt.
I augusti 1941 möttes Roosevelt och Churchill ombord på det brittiska slagskeppet Prince of Wales och den amerikanska kryssaren Augusta. Den brittiske premiärminister och den amerikanske presidenten utfärdade den berömda Atlantdeklarationen: de förklarade däri bland annat att alla folk borde få välja den form av regering, under vilken de önskade leva.
Pearl Harbor
Det japanska kejsardömet hade ingått avtal med Nazityskland. USA samarbetade med Storbritannien i Stilla havet. Spänningen mellan Japan och USA ökade. Den 3 december 1941 hade kodmeddelandet "Östliga vindar, regn" utgått. Mötesplatsen var 2350 kilometer nordväst om Pearl Harbor. Order gavs att anfalla Pearl Harbor.
Kockan var 8.10 på Hawaii söndagen den 7 december 1941. En ung pojke cyklade från Honolulu till den stora flottbasen Pearl Harbor. När han cyklade fram på vägen föll de första bomberna.
Roosevelt höll tal till amerikanerna:
"I går, den 7 december 1941 - ett datum vilket vi kommer att minnas med avsky - blev USA utsatt för ett överraskande och planlagt angrepp av det japanska imperiets flott- och flygstyrkor. USA levde i fred med denna nation och var på Japans begäran med i förhandlingar med dess regering och dess kejsare."
Den tyska krigsförklaringen följde därpå. Det första offret för anfallet på Pearl Harbor var den amerikanska isolationismen. De stora demokratierna kunde nu förena sina krafter i kampen och besegrandet av Hitlertyskland.
Den amerikanske krigsministern Stimsom skrev i sin dagbok: "Jag känner lättnad över att krisen hade utvecklat sig så att vårt folk kommer att stå enade."
En del historiker menade att Rooseveltadministrationen hade manövrerat "för att få japanerna skulle skjuta första skottet". Enligt dessa historiker arbetade Roosevelt på att japanerna skulle begå ett misstag. I vilket fall som helst innebar det amerikanska krigsinträdet att de allierade lättare kunde befria världen från det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och det militaristiska Japan.
LÄS MER: Anfallet mot Pearl Harbor - USA dras in i andra världskriget
LÄS MER: Pearl Harbor
LÄS MER: Franklin D Roosevelt
LÄS MER: USA:s historia
Litteratur:
Winston Churchill, Historia 4, De stora demokratierna, Skoglunds Bokförlag, 1959
Mark Arnold-Forster, En värld i krig - 1939-1945, Bokförlaget Forum, 1989
Claude Esteban, Världen i krig 2 - från Pearl Harbor till Stalingrad, Reader's Digests, 1967
FÖRFATTARE
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
