Tungt arbete och svåra förhållanden
På arbetsinrättningen fick lösdrivaren tak över huvudet, en plats att sova, lite mat – och arbete. Arbetet var tungt, hade låg status och var dåligt betalt. En del fick samla lump och skräp, andra fick jobba långa dagar på fabriker.
Arbetsinrättningen var inte någon plats någon ville till. Det var ofta trångt och smutsigt, och svårt att ta sig ifrån för den som hamnat där. Stockholmarna kallade det för strykinrättningar för att det var så svåra förhållanden där.
Vilka blev "lösdrivare"?
Varför blev någon lösdrivare överhuvudtaget? Det fanns förstås många anledningar. Den som hade funktionsnedsättning eller sjukdom eller var föräldralös kunde hamna där. De flesta var redan fattiga, och hade svårt att spara ihop några pengar för att lönen var så låg.
I många jobb ingick också en plats att bo – till exempel för de som jobbade som pigor i familjer. Den som förlorade jobbet blev också av med sitt boende då. Det kunde vara svårt att få tag på ett nytt jobb snabbt, och ett nytt boende.
Alla hade inte heller möjlighet att klara av sitt arbete. Den som hade oturen att bli sjuk kunde också bli uppsagd från jobbet, och hade svårt att få ett nytt utan att bli frisk först.
Idag har staten större ansvar för medborgarna
Idag är Sverige en välfärdsstat. Det betyder att staten har ett ansvar för medborgarna så att ingen råkar illa ut. Socialförsäkringssystemet ska fungera som ett skyddsnät för den som blir sjuk eller inte kan försörja sig. Då ska kommunen eller försäkringskassan se till så att personen kan överleva och betala hyran.
Dihlströmska arbetsinrättningen stängde 1906. Grubbens blev först ett vårdhem och senare sjukhus.
LÄS MER: Sverige under 1800-talet
LÄS MER: Den svenska välfärden
Text: Martin Nyblom, redaktör och pedagog på Stockholmskällan
Webbplats: Stockholmskällan
