Fyra viktiga bakomliggande orsaker till första världskriget
Några av de viktigaste bakomliggande orsakerna till första världskriget var:
- Nationalismen
- Industrialismen och kolonialismen
- Tysklands enande
- Kapprustning och alliansbyggen
Nationalismen
Under 1800-talet växte nationalismen, och flera nya nationalstater bildades i Europa. En nation är en grupp människor som upplever att de har en gemensam identitet, till exempel genom språk, kultur, historia eller traditioner. En nationalstat bygger på tanken att nationen och staten hör samman. Gemensamma berättelser om landets historia användes för att stärka människornas känsla av samhörighet med nationen (se nationalromantiken).
Det är denna enighet kring gemensamma värden som kallas för nationalism. Nationalismen skapade en känsla av ”vi” och ”dem” mellan Europas stater, vilket bidrog till ökad misstänksamhet och konkurrens mellan länderna.
Industrialismen och kolonialismen
Industrialism och kolonialism bidrog till att öka konkurrensen mellan Europas stormakter. Länderna tävlade om att utveckla sin industri, hitta marknader för sina varor och få tillgång till råvaror. De konkurrerade också om stora och resursrika kolonier. Den industriella revolutionen skapade dessutom en växande medelklass som hade råd att köpa fler varor, vilket ökade efterfrågan på råvaror och andra produkter från olika delar av världen.
Under senare delen av 1800-talet var i stort sett hela världen uppdelad mellan olika kolonialmakter. Länder som Storbritannien, Frankrike och Belgien utnyttjade sina kolonier till bristningsgränsen. Ingen kolonialmakt var villig att dela med sig av sina landområden till det nybildade tyska kejsardömet (Tyskland) som grundades 1871. Tyskland hade därför få kolonier, men många tyska ledare ville öka landets politiska och ekonomiska inflytande i världen.
Tysklands enande
Före 1871 var det tyskspråkiga området uppdelat i flera olika stater, varav Preussen var den starkaste. Under Preussens ledning och med Otto von Bismarck som en viktig politisk ledare förenades de flesta tyska staterna i det tyska kejsardömet 1871. Österrike ingick inte i det nya riket.
Kejsardömet Tyskland (se karta) industrialiserades snabbt och blev genom sin stora befolkning, starka ekonomi och mäktiga militär den största maktfaktorn på den europeiska kontinenten.
Bismarck var under slutet av sin aktiva tid som politiker (1880-talet) väl medveten om att ett europeiskt storkrig kunde få förödande konsekvenser för det nybildade tyska kejsardömet. Efter Tysklands enande försökte han därför bevara freden mellan Europas stormakter och skydda landets ställning genom olika allianser.
Efter Bismarcks avgång 1890 började kejsar Wilhelm II föra en mer offensiv utrikespolitik. Tyskland satsade bland annat på en stor flotta och ville skaffa sig fler kolonier och större internationellt inflytande. Denna politik ökade spänningarna i Europa, men Tysklands väg mot första världskriget styrdes inte enbart av kejsarens vilja.