Upproret bryter ut
Då kom explosionen. Engelbrekt Engelbrektsson var ungefär 40 år, en kortväxt och kraftig bergsman med tyska förfäder. Han var adelsman, lågfrälse, med intressen i gruvdriften. Som ung adelsman hade han troligtvis fått krigserfarenhet, för redan från början av revolten uppträdde han som skicklig organisatör, strateg och folkledare.
Hans bondearmé drog fram med spikklubbor, yxor och brinnande facklor, anförda av adelsmän till häst. Inom några månader hade flera fogdeborgar förstörts.
Vad bergsmännen och bönderna ville var att få bort de värsta fogdarna, bort med orättvisa skatter och fritt fram för Bergslagens järn igen. De var inte emot Kalmarunionen som sådan. De var inte svenska nationalister, för Sverige var ännu inte en nationalstat. De slogs för Bergslagen och sig själva. Men deras kamp kom långt efteråt att ses som den första svenska frihetskampen.
Engelbrekt blir rikshövitsman och riksråd
Allt eftersom Engelbrekt och hans folk vann nya segrar anslöt sig missnöjda från alla samhällslager. Avgörandet kom i augusti 1434. Riksråden, d.v.s. regeringen, mötte Engelbrekt i Vadstena.
De som ännu tvekade, behövde bara titta ut genom fönstret. Där stod en hotfull bondehär med påkar och störar. Råden anslöt sig och sa upp den trohet och lydnad de tidigare lovat kung Erik. Förmodligen trodde stormännen att de kunde utnyttja situationen för att själva rycka åt sig makten.
Erik av Pommern förhandlade. Löften bröts. Nya strider följde.
Engelbrekt sammankallade ett möte i Arboga som kallats vår första riksdag, för till detta och följande möten i Arboga under 1435 kom representanter för alla samhällsklasser.
Engelbrekt utsågs till rikshövitsman och riksråd, han fick Örebro slott och län på livstid, och hans närmaste man, den unge Karl Knutsson Bonde, blev rikets marsk, chef för armén.
Nu var Engelbrekt herre i Örebro, förmodligen nöjd med vad han uträttat. De värsta fogdarna var borta, kungen lovade att följa lagen och skatterna skulle sänkas.
Engelbrekt mördas
Men missnöjet återkom. Nytt uppror bröt ut på vintern 1436. Engelbrekt ledde striderna i södra Sverige, men insjuknade under strapatserna.
Den 27 april 1436 begav han sig på resa mot Stockholm, under vilken han överfölls och mördades av den unge Måns Bengtsson (Natt och Dag) på en holme i Hjälmaren. Mordet hade delvis privat bakgrund, men rikets herrar sympatiserade med dådet. Engelbrekt och hans bondehärar behövdes inte längre, stormännen hade fått vad de velat. Mördaren greps aldrig, tvärtom, han slutade sina dagar som riksråd, riddare och lagman i Närke.
Mordet chockade folket i Bergslagen. Engelbrekts kista ställdes upp i Nicolaikyrkan i Örebro. Pilgrimer strömmade till. Det gick rykten om underverk kring martyren som i folkmun nu kallades Sankt Engelbrekt. Men han hann aldrig, som hans samtida Jeanne d'Arc bli helgon, reformationen svepte bort all Engelbrektsdyrkan, till och med hans ben försvann. Vart vet ingen.
Två år senare var Erik av Pommern avsatt. Han drog sig tillbaka till Gotland, där han levde som sjörövare i många år. Ny kung blev Kristoffer av Bayern som bara hann styra några år innan han dog och Karl Knutsson Bonde valdes till kung. Han har svenskt rekord som kung, vald tre gånger.
