Till sist tycktes triumfen ändå vara fullbordad – år 630 kunde Herakleios tåga in i Jerusalem, och återföra vad man då ansåg vara Kristi kors till dess plats i gravkyrkan.
Det östromerska riket var därmed återförenat, under en erfaren och härdad krigare. Men det skulle visa sig att imperiet också var i grunden uttröttat, nästan vacklande, efter alla dessa år av ständiga strider.
Araberna var en relativt okänd folkgrupp
Då bankade det på porten, i sydöst. Fram till sin död år 632 hade profeten Muhammed enat de arabiska stammarna, som i århundraden varit i strid med varandra, och fått dem att erkänna den tidigare månguden ”Allah” som den enda riktiga guden, allsmäktig och barmhärtig. Nu trängde araberna in i den rika provinsen Syrien, drivna av en övertygelse om att allt var möjligt och att alla deras fiender skulle besegras med Guds hjälp.
Som folkgrupp sägs araberna innan dess ha varit nästan helt okända, till och med för sina närmaste grannar. Det berättas att när kejsare Herakleios varnades av en spåman för att han skulle komma att besegras av ”de omskurna”, så utgick han från att man syftade på judarna. En order påstås till och med ha hunnit gå ut om att alla judiska män i riket skulle avrättas, innan det blev klart att spådomen i själva verket syftade på några andra – ökenkrigare från den karga arabiska halvön.
Ojämna styrkeförhållanden
Men Bysans var ändå Bysans, det romerska imperiets stolta arvtagare. En jättelik armé mobiliserades och skickades iväg för att möta de muslimska krigarna. Exakt hur stor styrkan var är källorna oense om – allt från 15 000 till 400 000 man har nämnts. Men de var åtminstone dubbelt så många som de arabiska motståndarna, brukar det sägas. Därför drog sig den muslimska hären genast undan i väntan på att hitta en lämplig plats där de skulle kunna bjuda strid utan att skillnaden i numerär genast skulle bli avgörande.
På det sättet nåddes floden Yarmuk, ungefär sex mil sydöst om Golanhöjderna, på gränsen mellan vad som idag är Israel, Jordanien och Syrien (se karta). Den muslimska styrkan leddes av Khalid ibn al-Walid, en briljant fältherre som först hade tillhört Muhammeds fiender och då besegrat hans styrkor i slaget vid Uhud. Men sedan han hade bytt sida hade den växande islamska armén fått en ledare som skulle visa sig vara lika skicklig som någonsin en Alexander, Hannibal eller Napoleon – under sin karriär ska al-Walid ha deltagit i hundratalet slag utan att ha besegrats.
Oväntad muslimsk seger
Vid Yarmuk valde han först en defensiv, utmattande strategi. Den romerska armén var överlägsen i antal, men var uppdelad i flera mindre enheter som hade svårt att samordna sina rörelser. Underhållet hade också varit dåligt och många av soldaterna var stridströtta efter åratal av militärtjänst. Till att börja med pressade Bysans ändå på för att få till ett avgörande. Under den andra dagen ska också en fullständig seger ha varit nära, då den arabiska armén hade börjat falla tillbaka. Kvinnorna i deras läger, ledda av Hind, en av Muhammeds hustrur, ska då ha stormat fram och skällt ut de flyende männen och uppmanat dem att hellre dö än att svika sin tro.
De samlade mod, och fronten höll. Striden kunde fortsätta. Från och med slagets femte dag ebbade den romerska anstormningen ut, och initiativet gick sakta över till Khalid ibn al-Walids sida. Efter en intensiv anstormning på den sjunde dagens morgon, den 20 augusti år 636, vek sig den romerska försvarslinjen fullständigt och ett storskaligt blodbad följde.
Ett av de mest avgörande fältslagen i världshistorien
I ett enda slag, som av många ses som det mest avgörande enskilda fältslaget i världshistorien, hade den relativt oprövade arabiska armén krossat det mäktiga bysantinska rikets samlade styrkor. Hela Syrien och Palestina, och snart även Egypten, låg öppet för de nya erövrarna. Inom kort skulle även det lika krigströtta persiska riket ge vika, och den muslimska armén kunde fortsätta sin frammarsch. Det arabiskstyrda välde som på bara några hundra år skulle komma att sträcka sig från Spanien i väster och genom ett bälte över Nordafrika hela vägen bort till gränstrakterna mot Indien var på väg att bli verklighet. Islam var snart en världsreligion.
Mycket talar för att denna utveckling inte skulle ha ägt rum om inte slaget vid Yarmuk hade slutat som det gjorde, om inte den bysantinska stormakten hade råkat vara så till gränsen utmattad när de arabiska krigarna stormade fram.
Kejsaren Herakleios dog bara fyra år senare, fortfarande i sorg över förlusten av en så stor del av sitt rike – en förlust som han själv menade måste vara Guds straff för hans många synder.
