År 1871 var arbetarna i Paris missnöjda och inspirerade av revolutionära idéer. Efter att de franska trupperna lämnat staden, tog upprorsmakarna över med ropet "La Commune". Medan Paris styrdes av Kommunen, möttes de styrande för resten av Frankrike i Versailles. Konflikten mellan Paris och resten av landet ledde till våld, brand och kaos. Denna konflikt brukar i historieskrivningen kallas Pariskommunen.
Arbetarmassorna i Paris var förbittrade över kapitulationen för tyskarna 1871. De var också påverkade av alla de revolutionära idéer som hetsade mot borgarklassen. När de franska trupperna efter kapitulationen lämnade Paris utnyttjades situationen av upprorets organisatörer. Fältropet för de revolterande blev "La Commune". Ordet gav smak av kommunism, vilket populärt uppfattades som en delning av förmögenheten åt de fattiga. "Vive la Commune!" blev en lösen för arbetarna i Paris.
ANNONS
ANNONS
Vapenstillestånd med tyskarna rådde nu. Men de tyska trupperna fanns kvar utanför Paris. Val hölls i hela Frankrike. Den valda nationalförsamlingen hade borgerlig majoritet. Till och med de gamla monarkisterna var starkt representerade i denna församling. Ute i landet var man nämligen trött såväl på republiker som på napoleonska kejsardömen. Man var trött på oroligheter och krig. Men i Paris var det kommunen som bestämde. Därför sammanträdde den nyvalda nationalförsamlingen i Versailles utanför Paris. Paris kom i krig med resten av Frankrike. En del av dem som styrde Kommunen var män med höga humanitära ideal, men andra var rena skräckfigurer.
Terrorn – Paris brinner – kommunen faller
Tidningen Pére Duchéne uppstod efter mönster från skräckväldets tid under den första stora revolutionen 1789. Språket var späckat av svordomar och oanständiga ord. Tidningen innehöll också rena uppmaningar till mord på namngivna personer. Kommunen var fientlig till kyrkan och man plundrade kyrkor. Ärkebiskopen Darboy blev skjuten av kommunen. "Det är i adertonhundra år, som ni [kyrkan] besvärat oss med er vidskepelse". Ett stort antal präster och munkar kom också att mördas. Även detta var en likhet från "skräcken" under den första revolutionen.
Författaren och samhällsskildraren Edmond de Goncourt skriver om borgarnas feghet under dessa dagar: "Man skulle kunna våldtaga deras hustrur i deras armar, man skulle kunna göra värre, man kunde taga portmonnän ur fickan på dem".
Den 21 maj 1871 bröt regeringstrogna trupper in i Paris. Den arkebuserade alla som påträffades med vapen. Under själva gatustriderna blev bortåt 20 000 arkebuserade. Kommunarderna svarade med massakrer på fångar och gisslan. De försökte också bränna ned historiska byggnader i Paris. Rökpelare steg upp från Tuilerierna och Hôtel de Ville. Även den ärevördiga katedralen Nôtre Dame antändes.
Med hjälp av kanonbåtar gick marinsoldater uppför Seine. När de försökte släcka elden utsattes de för beskjutning. Men de lyckades ändå rädda Louvremuseet och Nôtre Dame – ett av Frankrikes mest kända nationalmonument. Miltals omkring lyste jättebålen i Paris upp natthimlen.
Fanatismen och grymheterna på bägge sidor nådde nu sin höjdpunkt. Kommunen försvarades också av fanatiska kvinnliga soldater. Många dog tappert. Ropande: "Leve kommunen!" sägs Rigault tagits till fånga och skjutits. Kommunen hade sedan länge haft fångar som gisslan. Nu dödade man sin gisslan. Bland dem som arkebuserades av kommunen fanns högste domstolens president Bonjean och en del jesuiter. Bonjean frågade innan han sköts:" Vem dömer oss?" Svaret blev: "Folkets rättvisa". "Den är inte den rätta", svarade Bonjean.
Ute på gatorna rasade striden vidare. Unga pojkar och flickor sköt från barrikaderna. Det berättas om en pojke som togs till fånga och skulle skjutas. Han bad att först få lämna sin klocka till sin mor. Officeren gav sin tillåtelse. Han trodde och hoppades att den unge kommunarden skulle rädda sig genom flykt. Men efter några minuter var pojken tillbaka och ställde upp sig mot muren.
De sista kämpande kommunaderna arkebuserades mot Le mur des Fédérés. Vid ett tillfälle befalldes att alla gråhåriga fångar skulle ställa sig framför fronten. De var drygt ett hundra till antalet. "Ni är brottsligare än de andra, ty ni har sett junidagarna 1848", sa "den rödklackade markisen" - Gallifer. Därpå lät han skjuta dem alla.
Edmond de Goncourt beskriver sitt möte med en fångtransport "av blusmän, herremansklädda individer med socialisthattar, arbeterskor och prostituerade. Med dels ursinniga, dels ironiska blickar se de sig omkring i ösregnet. Kvinnorna lyfter kjolarna över huvudet". Samma dag på morgonen sköts 148 personer på Pére Lachaisekyrkogården. Ögonvittnen berättar att offrens dödsångest var upprörande. De vred sina händer och ropade: "Förlåt, mina herrar, förlåt!"
ANNONS
ANNONS
I Victor Hugos dikt "A qui la faute?" riktas en fråga till mordbrännarna med anledning av förstörandet av det kejserliga biblioteket: Hur kan man förstöra allt det visa och framstegsvänliga i dessa böcker? Jag kan inte läsa, svarar kommunarden.
"Le progrès, la raison dissipent tout délire, Et tu détruis cela, toi?" "Je ne sais pas lire!"
På Montmartres kullar mitt i hjärtat av turisternas Paris ligger basilikan Sacré-Cœur. Den byggdes efteråt som botgöring för Pariskommunens resning. Arbetarklassen i trakten har aldrig kunnat förlika sig med att den uppfördes.
Orsakerna till att kommunen bildades bottnar i sociala missförhållanden. Men det var också en protest mot att Frankrike avträdde land till Tyskland.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Vad var "La Commune" och varför blev det ett viktigt begrepp för arbetarna i Paris 1871?
Varför sammanträdde den nyvalda nationalförsamlingen i Versailles och inte i Paris?
Vad hände den 21 maj 1871 i Paris, och hur påverkades stadens historiska byggnader?
Vad symboliserar basilikan Sacré-Cœur i Paris och varför har den varit kontroversiell?
Fundera på:
Ge exempel på hur Pariskommunens händelser kan jämföras med den första stora revolutionen 1789.
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Litteratur: Jean-Pierre Azéma och Michel Winock, Frankrikes historia under sju decennier 1870-1940, Norstedt, 1972 Colin Jones, The Cambridge Illustrated History of France, Cambridge, 1994 Alfred Cobban, A History of Modern France Volume 2: 1799-1871, Penguin, 1972
FÖRFATTARE
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Artikelserie om
Frankrike under 1800-talet - politik och nationalism
Den franska revolutionen 1789 förändrade Frankrike i grunden. Kungamakten störtades, adelns särskilda rättigheter avskaffades och upplysningens nya idéer om frihet och jämlikhet fick allt större betydelse. Men revolutionen ledde också till våld, förföljelser och tusentals avrättningar. När Napoleon tog makten 1799 gick revolutionen mot sitt slut, men dess idéer levde vidare och kom att påverka utvecklingen i stora delar av Europa...
Varför bröt den franska revolutionen ut år 1789? Bakom upproret låg ett växande missnöje med kungamakten och det orättvisa ståndssamhället, där adeln och prästerna hade särskilda förmåner medan stora delar av befolkningen levde i fattigdom. Samtidigt spreds nya idéer om frihet och jämlikhet. När landet dessutom drabbades av ekonomisk kris, missväxt och stigande matpriser blev situationen alltmer desperat. Till slut exploderade missnöjet i en revolution som skulle förändra både Frankrike och Europas historia...
År 1793 stod det revolutionära Frankrike inför ett allvarligt hot. Fiendearméer närmade sig landets gränser samtidigt som uppror rasade på hemmaplan. Då fattades ett beslut som skulle förändra både kriget och synen på vem som skulle försvara landet. Hundratusentals unga män kallades in till armén. Många av dem hade aldrig tidigare lämnat sin hembygd. Nu väntade långa marscher, brist på mat och utrustning, sjukdomar och blodiga strider – men också mötet med ett Frankrike de knappt visste fanns. Ur revolutionens massarméer växte en ny tanke fram: soldaten skulle inte längre bara kämpa för en kung, utan som medborgare för sitt land...
Sommaren 1793 reste 24-åriga Charlotte Corday ensam till Paris med en kniv gömd under kläderna. Hon var själv anhängare av revolutionens idéer, men avskydde det växande våldet och hade blivit övertygad om att den radikale journalisten Jean-Paul Marat bar en stor del av skulden. Genom att döda honom trodde hon att hon kunde rädda republiken från fortsatt blodspillan. Istället blev Marat martyr, Charlotte giljotinerades och revolutionen blev ännu våldsammare. Vem var kvinnan bakom ett av franska revolutionens mest berömda mord, och varför var hon beredd att offra sitt eget liv?
Det finns flera förklaringar till franska revolutionen 1789. Somliga historiker har lagt tonvikten vid det orättvisa ståndssamhället, statens dåliga finanser, den höga arbetslösheten och missväxten med följande hungersnöd. Andra har betonat att upplysningsförfattarnas svidande kritik mot ofriheten och att den amerikanska fri- och rättighetsförklaringen skapade revolutionära stämningar bland det franska folket. Alla dessa orsaker är riktiga och bidrog mer eller mindre till revolutionen. Men räcker de som förklaring?
Kan ett uppslagsverk vara så farligt att det måste förbjudas? I 1700-talets Frankrike var svaret ja. Denis Diderot och hans medarbetare ville samla så mycket som möjligt av tidens kunskap i ett enda stort verk. Resultatet blev "Den stora Encyklopedin", ett faktarikt verk som samlade kunskap om allt från filosofi och vetenskap till hantverk, teknik och vardagsliv. Men böckerna nöjde sig inte med att förklara hur världen fungerade. De uppmuntrade också människor att använda sitt förnuft, tänka själva och ifrågasätta gamla sanningar. Det oroade både kyrkan och makthavarna, och till slut förbjöds verket. Censuren och de ständiga konflikterna gjorde arbetet allt svårare, och delar av produktionen fick fortsätta i hemlighet. Trots motståndet lyckades Encyklopedin överleva och blev en av upplysningstidens viktigaste symboler för kunskap och rätten att tänka fritt...
Julia, Mattias och Kristoffer pratar om franska revolutionens orsaker. Vad är en revolution? Vilka orsaker låg bakom franska revolutionen? Här berättas bland annat om upplysningens idéer, franska krig och höjda skatter, om ståndssamhället och hur tredje ståndet krävde rättigheter.
