Skola och utbildning i 1700-talets Frankrike

Uppfostran i klostren hade framförallt ett religiöst mål. Flickorna skulle lära sig att leva på ett sätt som ansågs föra dem närmare Gud. Därför kunde romaner, filosofiska skrifter och annan världslig litteratur betraktas som olämpliga eller till och med farliga, eftersom de ansågs kunna väcka ogudaktiga tankar och leda till syndfulla handlingar.

På 1700-talet var det fortfarande vanligt att både män och kvinnor ansåg att kvinnor inte behövde lära sig särskilt mycket om politik, kultur, filosofi eller teologi. Många menade till och med att kvinnor av naturen saknade förmåga att förstå sådana ämnen. Sådana föreställningar användes för att motivera varför flickor skulle få en mer begränsad utbildning än pojkar.

Tidens kvinnosyn märks tydligt i vissa texter. En författare hävdade till exempel hånfullt att kvinnor främst var begåvade när det gällde tillgjord blygsel, förställning, avundsjuka och pratsamhet. Uttalanden av det slaget säger mycket om de fördomar som kvinnor mötte och om varför deras möjligheter till utbildning länge var betydligt sämre än männens.

Religiösa flickpensioner

Bättre undervisning kunde flickor få vid de flickpensioner som var ett mellanting mellan kloster och internatskola. Lärarinnorna hade avgett mer begränsade nunnelöften än vanliga nunnor, och deras viktigaste uppgift var att undervisa flickorna.

De flesta eleverna kom från fattiga adelsfamiljer. Att vara adlig betydde nämligen inte automatiskt att man var rik. På landsbygden fanns många adelsfamiljer som ägde jord men hade ont om pengar och små möjligheter att förbättra sin ekonomi. De kunde ändå behålla sina adelstitlar och flera av de privilegier som följde med dem, bland annat skattefrihet.

Undervisningen var indelad i olika klasser efter ålder. De yngsta flickorna började omkring sju års ålder. Den lägsta klassen kallades ”den röda”, eftersom eleverna bar röda band på sina skoluniformer. Även klassrummet och sovsalen var inredda i rött. Där undervisades flickorna bland annat i kristen troslära, helgonens liv, läsning, skrivning, räkning och ibland musik. Religionen hade alltså en mycket viktig plats i utbildningen.

Nästa nivå kallades ”den gröna” och bestod av flickor i ungefär 11-14-årsåldern. Där tillkom geografi och mytologi, alltså berättelser om antikens gudar och hjältar.

I ”den gula” klassen, för flickor mellan ungefär 14 och 17 år, fick eleverna bland annat förbättra sin franska och lära sig etikett. Det handlade om hur en ung kvinna från de högre samhällsskikten förväntades uppföra sig i olika sociala sammanhang.

Den högsta nivån kallades ”den blå” och bestod av flickor mellan ungefär 17 och 20 år. Där låg tonvikten på morallära och handarbete. Utbildningen skulle förbereda eleverna för det liv som väntade dem som vuxna kvinnor, framförallt som hustrur och ansvariga för ett hushåll.

Den flickpension som beskrivs här hade omkring 250 elever. Skoldagen började med mässa klockan 8. Därefter följde lektioner fram till middagsrasten mellan klockan 12 och 14. Undervisningen fortsatte sedan till klockan 18, och klockan 21 var det dags att gå och lägga sig.

Skolan handlade inte bara om lektioner. Ibland fick flickorna lämna klassrummet för att hjälpa till med hushållsarbete eller sköta linneförrådet. På så sätt kombinerades undervisningen med praktiska uppgifter som ansågs viktiga för deras framtida liv.

Lärarinnorna

Klosterskolans rektor var en sträng och fruktad person som de 250 eleverna sällan fick träffa. Det var framförallt flickor som hade brutit mot skolans regler som kallades till henne. Med jämna mellanrum klagade hon över att eleverna var mycket latare än flickorna hade varit under hennes egen ungdom.

Det var istället den biträdande rektorn som ansvarade för hur undervisningen skulle läggas upp. Hon utarbetade kursplaner, bestämde dagens rutiner, övervakade undervisningen och bedömde lärarinnornas arbete.