Gång på gång utsattes de kristna för svåra förföljelser under de första århundradena. Särskilt när upplösningstendenserna i romarriket blev märkbara ville man lägga skulden på kristna. Bekant är t.ex. hur kejsar Nero skyllde Roms brand år 64 e.Kr på de kristna.
Trots förföljelserna spreds den kristna läran i alla samhällsklasser - bland slavar, krigare, näringsidkare och överklass.
De första församlingarna grundades i städerna och därifrån spreds den kristna läran till landsbygden. I Rom fanns så småningom den största kristna församlingen.
Omkring år 300 e.Kr var ca 15 procent eller 7 miljoner av romarrikets 50 miljoner människor kristna.
Inre stabilisering
I det väldiga romarriket satte romarna sin prägel på politik och juridik. Kulturlivet däremot präglades under denna tid av grekiskt tänkande. En bidragande orsak till kristendomens spridning var att Nya testamentet skrivits på grekiska.
På väsentliga punkter stämde dock den kristna synen inte överens med grekiskt tänkande. Enligt en då vanlig uppfattning bland grekiska filosofer så var verkligheten dualistisk. Med det menas att det fanns två slags verklighet: en andlig som är god, och en materiell som är ond. Gudarna har endast med den andliga världen att göra - de är den andliga världen. Det gällde för människan att söka kunskap (gnosis) bortom den materiella verkligheten. Denna tankeströmning kallas gnosticism. Vi kan jämföra den med Platons tankar om idévärlden.
De kristna däremot ansåg att Gud hade skapat hela världen. Allt skapat var en enhet, och skapelsen var god. De hävdade att Gud inte alls var avskild från den materiella världen utan tvärtom verkar i den här och nu.
Kristendomen får profil
Den unga kristna kyrkan skulle lätt ha kunnat uppslukas av hellenismen om den inte medvetet hade börjat skapa sin egen profil. I synnerhet gnosticismen var en etablerad livs- och världsåskådning, i vilken den kristna tanken om Kristus som frälsaren lätt kunde infogas. Därtill präglades det hellenistiska tänkandet av tolerans mot alla tänkbara livsåskådningar.
På tre sätt mötte kyrkan de faror som hotade dess existens: de apostoliska skrifterna, det apostoliska ämbetet och den apostoliska trosbekännelsen.