En eftermiddag på gymnasiet - om idrott och bad i antikens Grekland

Nu ville Damon pröva på det krävande långloppet som var 24 stadier. Han tog det lugnt till att börja med, och det var klokt. För han märkte att de som satsade hårt från första början inte kunde hålla ut så länge. Ett par av dem fick helt enkelt bryta loppet. Nu var det bara fem varv kvar. Men Damon kände ingen trötthet. Han passerade två av löparna och gick upp på tredje plats. När två varv återstod, orkade en av de två främsta löparna inte hålla takten utan fick släppa förbi Damon. Men ännu på det sista varvet hade Damon inte lyckats passera den främste löparen. Damon, som nu var rejält trött, gav allt han hade av luft och kraft och lyckades strax före målet pressa sig förbi. Damon hade segrat. Men han var så trött att han knappast hörde de omkringståendes jubelrop och applåder.

Efter en stunds vila i skuggan av några träd tittade Damon på vapenloppet, som dominerades av de äldre. De tävlande tog på sig hjälmar som de spände fast under hakan. De fattade den runda skölden med ett fast grepp om remmarna på insidan. I krig måste soldaterna på bred linje snabbt och samtidigt kunna följa med i ledet för att attacken skulle bli effektiv och framgångsrik.

Hopp och kast

Så var det dags för hoppen. Damon ville pröva både det stående längdhoppet och hoppet med ansats. Han tränade särskilt på att utnyttja hantlarna på rätt sätt. De bestod av två kul- eller skivformiga tyngder som förenades av en liten stång som handtag. Man kunde nämligen öka längdhoppet genom att i rätt ögonblick svänga armarna bakåt och släppa hantlarna. Men trots att han hade tränat flitigt med hantlarna blev han besegrad av sina medtävlande.

Träningen fortsatte med kast. Damon kastade först det korta spjutet som hade en lång järnspets. Man höll spjutet med pek- och långfingret i en läderrem. Sedan bytte han till den långa, tunga lansen. Man skulle både kasta långt och så nära målet som möjligt. Damon var road av att kasta spjut och gjorde bra ifrån sig. Spjutkastning ingick också i militärtjänsten.

Diskuskastningen med skiva av metall eller sten eller tungt trä gav framför allt armarna en effektiv muskelträning. Dessutom bidrog diskuskastningen till att göra hela kroppen spänstig och kraftig.
 

Brottning

Nästa moment var brottning. Damon gned in sig ordentligt med olja för att inte svettningen skulle bli för stark och kroppen för snabbt avkyld efteråt. För att få bättre grepp gned man sig med sand. Två och två ställde de upp. Om det fanns möjlighet matchades två jämnstora brottare med varandra - anpassade efter varandras kroppsstorlek.

Det gällde att kasta sin motståndare till marken tre gånger. Ibland fortsatte man med liggande brottning. Flera fula grepp var tillåtna. Man hade till exempel rätt att kasta motståndaren till marken genom att ta tag i dennes ena ben och bryta det bakåt eller genom att med benen knipa fast honom. Man kunde också sätta foten i den andres knäveck med så våldsam kraft att denne tvingades på knä. Vidare var det tillåtet att knuffas och att vrida fingrar eller tår halvt eller helt ur led - allt för att kunna få ner motståndaren. Domaren fick ofta ingripa för att skipa rättvisa. När kämparnas hetsighet hotade att urarta, skilde domaren dem åt med en palmkvist.

Damon hade turen att få en otränad motståndare som lätt kunde kastas omkull. Inga grova knep användes i matchen.

Rengöringen efter brottningen var omfattande och noggrann. Med skrapor (halvrunda järn i skiftande storlek) avlägsnades blandningen av olja, svett och sand.

Somliga lockades också av boxningen. Men Damon tyckte att den blivit så förråad att han bara undantagsvis boxades och brottades. Han ville inte gå omkring med inslagen näsa eller tillplattade öron.

För att slagen skulle bli riktigt hårda band man i vissa tävlingar fast valkar av hårt läder på händerna, och dessutom var blyklumpar insydda i lädervalkarna. Många reste sig aldrig mer efter att ha fått ett slag av ett sådant vapen.

Detta är inte idrott, brukade Damon säga.

I badhuset

Efter alla svettiga övningar kände Damon nu ett starkt behov av ett bad. Till gymnasiet hörde också ett badhus, där man mot en billig penning kunde komma in.

Damon duschade under vattenstrålen som föll från lejonhuvudet i väggen. Somliga lät en av badhusslavarna hälla en hink vatten över sig mot en slant. Av slavarna kunde man också få litet såpa - en blandning av aska och fin lera.

Sedan Damon tvättat sig, svalkade han sig med ett dopp i bassängen bredvid.

Därefter uppsökte han en avskild plats där han i lugn och ro kunde göra sig fin och väldoftande. I en liten lerflaska hade han en olja blandad med parfym, som han gned in hela kroppen med.

En av badhusslavarna skrapade av honom och gav massage. Samtidigt brukade badmästaren berätta de senaste nyheterna och det senaste skvallret. Badhusen fungerade som en nyhetsbyrå. Det badmästaren inte visste, det var inte värt att veta.