Eftersom bergsbruket krävde tillgång både på malm och skog medförde det att tidigare ödemarker blev befolkade. Vid sidan av de jordägande bergsmännen (se faktaruta) sysselsattes också stora grupper drängar, smeder och kuskar inom produktionen. Förutom sina skatteprivilegier åtnjöt bergssamhällena en betydande självstyrelse, och den kunglige bergsfogden hade vid sin sida ett bergsmannaråd. Till vissa "berg" kunde också brottslingar - dock inte mördare, förrädare och kvinnoskändare - fly och få asyl.
BergsmännenBergsmän var bönder som vid sidan av jordbruket hade rätt att syssla med bergshantering. Produktionen skedde under kooperativa former och var i allmänhet begränsad till vissa perioder under året. Bergsmännen fick betala sitt tionde och sin skatt i form av järn för att inte alltför mycket jordbruksprodukter skulle föras ut ur Bergslagsområdet och minska tillgången på livsmedel där. Koppar- och silverproducerande bergsmän betalade högre skatt men behövde inte skatta för sin jord. De beskrivs därför också som "bergsfrälse". Bergsmännen utgjorde en förmögen och självmedveten elit inom den svenska allmogen. De var vana att bestämma över sina egna angelägenheter och kom från Engelbrektsupproret och framåt att spela en viktig roll i rikspolitiken. |
Ökad produktion under Vasatiden
Bergshanteringen upplevde under Vasatiden en expansionsperiod. Redan under senare hälften av 1400-talet hade införandet av masugnar inneburit att järntillverkningen börjat läggas om från den traditionella utvinningen av osmundjärn (uthuggna järnstycken) till stångjärn (utsmidda järnstänger). Det lättbearbetade stångjärnet betingade ett dubbelt så högt pris på världsmarknaden, varför utvecklingen uppmuntrades av kronan som anlade storskaliga hammarsmedjor och inkallade tyska experter. Det gick dock långsamt. I slutet av 1540-talet utgjorde andelen stångjärn bara 5 procent av den totala järnexporten och ännu 1604 endast 40 procent. Exporten hade under samma period dock nästan fördubblats.
Stångjärnets verkliga genombrott kom under Johan III och Willem van Wijk (se faktaruta nedan). Då expanderade också koppartillverkningen. Den gynnades genom att ny teknik införts och nya stora fyndigheter upptäckts i Falun På 1570-talet. Dessutom steg världsmarknadspriserna sedan Spanien övergått till kopparmyntfot på 1580-talet.
För att stärka statsfinanserna lades järn- och kopparexporten under statligt monopol 1580.