I antikens Grekland var både födseln och döden omgivna av tydliga ritualer. Familjer ville ofta ha få barn, men en son ansågs särskilt viktig för att föra arvet vidare och ta ansvar för föräldrarna. Vid livets början markerades barnets ankomst med skyddande tecken, rening och namngivning. Och vid livets slut följde tvättning, gåvor, liktåg och begravning eller bål samt återkommande minnesdagar.
Mor och barn - kanske husets ende son? Barnet sitter i en pottstol, och mamman väntar tålmodigt medan de nödvändiga behoven uträttas.
Inte många barn
De grekiska familjerna hade sällan många barn. Man ville inte ha många munnar att mätta. Det väsentliga var att familjen fick en son som kunde föra faderns arv vidare. Filosofen Platon säger:
"Det antal barn som lagen anser tillräckligt är en gosse och en flicka." Och historieskrivaren Herodotos uttrycker sig på liknande sätt: "Måtte du bara få en enda son som kan bevara fädernearvet. Det är så rikedomen ökar i hemmen."
Livets början
Strax innan ett barn skulle födas, smorde man husdörren med tjära för att jaga bort onda andar och skydda hemmet mot föroreningar.
ANNONS
ANNONS
När barnet var fött, lades en olivkvist på husporten om det blev en pojke och ett ylleband om det blev en flicka. Därmed ville man dels uttrycka sin glädje över barnets födelse, dels meddela sina grannar att barnet kommit och vilket kön det hade.
Fem eller sex dagar efter födelsen hade man en familjefest. Man ansåg nämligen att en födelse besudlade (smutsade ned) både modern och alla dem som kommit i beröring med det nyfödda barnet. Därför måste modern och övriga familjemedlemmar renas, vilket skedde vid denna familjehögtid. Samtidigt gick man med det nyfödda barnet i famnen runt eldstaden, vilket innebar att barnet togs upp i familjens gemenskap. Det betydde också att fadern nu inte kunde sätta ut barnet för att dö, vilket han fram till denna händelse hade rätt att göra.
Den tionde dagen efter födelsen ägde ännu en familjehögtid rum. Man offrade till gudarna och åt en måltid samt gav barnet ett namn. Ofta fick sonen, eller den äldste av sönerna, farfaderns namn. Inbjudna släktingar lämnade gåvor till barnet, främst amuletter, alltså olika slags föremål som man bar som skydd mot olyckor och sjukdomar.
I sorgehuset
Födelsens motpunkt är döden. Förutom att sörja för föräldrarnas ålderdom och ordna med deras uppehälle skulle barnen, främst sönerna, se till att begrava dem enligt fastställda riter.
Den döde tvättades med väldoftande oljor och kläddes i rena, i regel vita, kläder. Huvudet pryddes med blommor. Kroppen sveptes i dukar och lades i en kista med ansiktet synligt. En del av den dödes värdesaker - det kunde vara ringar och halskedjor - lades i kistan. Vid utgrävningar av gravar har man funnit många sådana värdeföremål.
Man lade ett mynt (en obol) i den dödes mun som betalning till färjkarlen Karon, som ansvarade för den sista färden över den underjordiska floden till dödsriket. Att obolen lades i munnen beror på att enkelt folk ofta använde munnen som portmonnä. Det fanns ju inga fickor i den tidens kläder.
Det förekom också att en honungskaka placerades i kistan. Syftet var att kakan skulle göra Kerberos, dödsrikets hund, vänligt sinnad.
Under en eller två dagar låg liket på parad i hemmets hall med fötterna mot ytterdörren. Runt kistan stod anhöriga kvinnor som slog sig för bröstet och strödde aska i sitt hår. Andra hade solfjädrar och parasoller i händerna för att skydda den döde mot flugor. Alla klagade högljutt.
Den döda ser på sina smycken och minns allt som varit henne kärt i livet. Ett sorgehus var fyllt av en högljudd klagan som vi kanske skulle kalla hysterisk. Sorgen skulle inte få värka inåt. Gravvårdarnas bilder är den våldsamma sorgens motsats. De är sorgsna men på ett stilla, balanserat sätt. Det goda livet på jorden är slut. Kristna gravvårdar talar ofta om hopp, om evigt liv, om det himmelska hemmet efter döden. För grekerna var dödsriket de dystra skuggornas rike. En av Homeros hjältar säger att han hellre är dräng på jorden än kung i Hades.
Kvinnor som inte var nära släkt med den döde - minst kusinbarn - fick inte stiga in i dödshuset eller följa med liktåget till graven. Även på denna punkt hade männen större rättigheter. Alla män som ville fick tillträde till dödshuset.
Begravningen
Det var vanligt att gråtare eller gråterskor anställdes för att sjunga vid begravningen.
Av religiösa skäl ägde begravningen rum nattetid, i varje fall före soluppgången - den döde fick inte förorena solens strålar.
I liktåget bars kistan av anhöriga eller slavar eller också fördes den bort på en vagn, förspänd med mulor eller hästar. Först gick en kvinna som bar en offervas. Sedan kom männen, därefter följde kvinnorna och slutligen en flöjtspelare.
Sorgkläderna var svarta eller grå, någon gång även vita.
Begravningståget gick till begravningsplatsen som låg utanför stadsmuren. Kroppen begravdes eller brändes på bål. Askan lades i ett tygstycke och stoppades i en urna.
Vin och olja i bestämda kvantiteter offrades till den döde.
ANNONS
ANNONS
Rening och festmåltid
När de anhöriga återvänt till dödshuset, måste de genomgå en omfattande reningsceremoni eftersom beröringen med den döde hade gjort dem orena. De tvättade sig över hela kroppen för att bli fria från det orena. Därefter åt de en festmåltid.
Men kulten kring den döde fortsatte med fester och offer på den tredje dagen efter begravningen liksom den nionde dagen och den trettionde dagen samt på årsdagarna.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Varför hade många grekiska familjer få barn, och varför ansågs en son vara extra viktig?
Vilka saker gjorde man i hemmet strax före och direkt efter en födelse för att skydda barnet och visa om det var en pojke eller en flicka?
Vad hände vid familjefesten efter fem eller sex dagar, och varför var den viktig för att barnet skulle räknas som en del av familjen?
Vad gjorde man på den tionde dagen efter födelsen?
Livet efter döden var enligt grekernas tro ett dystert skuggliv nere i underjorden, i Hades. Vad gjorde man för att underlätta den dödes färd till Hades?
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Litteratur: Robert Flacelière, Dagligt liv i antikens Grekland, Prisma Magnum,1986 Hilding Thylander, Den grekiska världen, Svenska humanistiska förbundet, 1986 Alf Henriksson, Antikens historier I-II, Bonniers, 1968 Erik J. Holmberg, Aten, Paul Åströms Förlag, 1975
FÖRFATTARE
Text: Göran Wadner, f.d. förlagsredaktör och läromedelsförfattare
I antikens Grekland handlade äktenskap mer om familj och plikt än om romantisk kärlek. Målet var att få barn, särskilt en son som kunde föra släkten vidare och ta ansvar för föräldrarna. Samtidigt levde män och kvinnor i stor utsträckning åtskilda i samhället, vilket gjorde det svårt att ens lära känna varandra före giftermålet. Texten förklarar också hur partner valdes, hur förlovning och bröllop gick till, vilka regler som gällde vid skilsmässa och varför kvinnors liv ofta blev starkt begränsat i det mansdominerade grekiska samhället...
I antikens Aten gick många pojkar i skolan från sju års ålder, även om det är oklart om det fanns skolplikt. Undervisningen skedde oftast hemma hos läraren och betalades av pojkens familj. Därför fick rika barn ofta en längre och mer omfattande skolgång än fattiga barn. Skoldagen började i soluppgången och disciplinen var sträng. Pojkarna tränade sig i de ämnen som ansågs viktiga för en fri man: läsning, skrivning, musik och gymnastik. När pojken blev 18 började en ny fas med militär träning, och senare fick han även tillgång till gymnasier där idrott blandades med studier i politik och filosofi. Flickor fick i regel bara sin undervisning i hemmet...
Omkring 140 f.Kr skrev den grekiske diktaren Antipatros från Sidon en lista om imponerande byggnadsverk. Listan som skrevs blev – med en senare ändring – grunden för begreppet ”världens sju underverk”. Det finns flera listor, både äldre och yngre, men denna är den mest klassiska...
Tänk dig ett samhälle utan kungar, utan lagböcker och där släkten bestämmer över ditt liv - till och med vem du får gifta dig med. Ett samhälle där ett felsteg kan göra dig fredlös, jagad av alla. Där blodshämnd kan pågå i generationer och där jorden du går på är helig. Välkommen till vikingarnas värld - en tillvaro fylld av hårt arbete, heder och maktkamp. I en tid då släkten betydde allt...
På gårdarna i Skandinavien under vikingatiden levde ofta stora familjer tillsammans. Alla, både vuxna och barn, hjälptes åt med arbetet på gården. Kvinnor och män hade olika uppgifter, men båda hade viktiga roller. Det fanns också trälar som arbetade hårt, men utan att ha några rättigheter...
Fotbindning blev en kinesisk tradition från och med slutet av 900-talet. Seden sägs härstamma från Södra Tangdynastins sista härskare Li Yuns favoritdansös, Yao Niang, vars små bundna fötter gjorde hennes dans mjuk och graciös. Snart spreds modet från hovet till kvinnor i samhällets övre skikt, där små ”lotusfötter” blev ett tecken på elegans och rikedom. Detta blev början på en tradition som i tusen år kom att förtrycka miljontals kvinnor. Processen att binda fötter började när flickorna var små och innebar stor smärta och risk för skador, samt ett livslångt handikapp. Trots att traditionen mötte kritik redan tidigt, levde den vidare i nästan tusen år och upphörde först en bit in på 1900-talet...
I fokus första avsnitt handlar om atensk demokrati. Julia, Mattias och Kristoffer pratar om vad ordet demokrati betyder och hur den atenska demokratin fungerade. Var det verkligen demokrati i antikens Aten?
