Hästkapplöpning var massunderhållning och industri i antikens Rom
Lästid 10 minuter
Redan under antiken var idrott etablerat som massunderhållning och industri. För romarna var hästkapplöpningar på Cirkus Maximus mest populärt. En av dåtidens stora idrottsstjärnor var kusken Diocles som under sin långa karriär drog in sammanlagt 35 miljoner sestertier, motsvarande ungefär 100 miljarder kronor i dagens penningvärde.
Diocles vann 1462 av 4257 hästkapplöpningar. Prispotten för ett lopp kunde vara hela 60 000 sestertier (romerska silvermynt), dubbelt så mycket som en romersk legionär tjänade under ett helt liv.
Idrottsstjärnan Diocles drar sig tillbaka
År 146
Man får anta att människor jublade; man får anta att de skrek, av glädje och beundran. Kanske också lite av besvikelse, för en era var över.
Mer än 200 000 människor hade som vanligt samlats på den jättelika arenan Circus Maximus mitt i Rom, där varje vecka hästkapplöpningar genomfördes som fick hela världsstaden att stanna.
I historiens ljus är det gladiatorernas kamp som träder fram klarast när vi ser tillbaka på det antika Rom, eftersom det motbjudande och blodtörstiga spektaklet provocerar dagens moraluppfattning. Men för den romerska samtiden var det tävlingarna mellan hästdragna vagnar som var den riktiga nationalidrotten. Och därför var det där som de riktigt stora hjältarna skapades.
ANNONS
ANNONS
År 146, då det romerska imperiet stod på höjden av sin makt, var den mest omtalade i vagnförarbranschen en man vid namn Gaius Appuleius Diocles. Det var han som just denna dag hyllades för sin långa och enastående karriär.
En populär och farlig sport
Han hade fötts i rikets västra utkanter, i det iberiska Lusitanien (dagens Portugal), men kom till Rom som 18-åring och fick omedelbart arbete som vagnförare. Hans skicklighet blev snart uppenbar och han började anlitas för de mest populära och farliga loppen, där en liten vagn drogs av fyra hästar i rasande fart runt den 621 meter långa banan. Man skulle åka sju varv och kampen var hård, ofta brutal. Förarna var alla utrustade med läderhjälm, piska och en böjd kniv, som de kunde använda för att hugga mot andra förare om de kom för nära. Många av förarna dog unga, i blodiga olyckor som beklagades högljutt, och besjöngs av Roms skickligaste poeter.
Bild: Wikimedia Commons Cirkus Maximus var Roms 590 meter långa hästkapplöpningsstadion. Över 200 000 åskådare fick plats på läktarna runt den ovalformade kilometerlånga körbanan. Cirkusen användes även för andra ändamål: gladiatorspel, parader, triumfer och offentliga avrättningar. De flesta kristna som led martyrdöden vid de olika förföljelserna dödades här och inte på Colosseum. Målning av Jean-Léon Gérôme, 1876.
Men Gaius Appuleius Diocles överlevde. Och han vann och vann igen. Av sammanlagt 4 257 lopp som han ställde upp i under sin karriär segrade han i 1 462. Majoriteten av dessa hade han vunnit för ”de röda”. I loppen stod nämligen olika lag mot varandra, vart och ett finansierat av rika affärsmän som lade enorma summor på att få fram rätt hästar, träna sina kuskar och förbättra vagnkonstruktionen, ungefär som dagens Formel 1-stall. Men nu var det till sist dags för Diocles att gå i pension. Han red ett sista ärevarv i arenan och tog emot jublet från publiken, även från många av de som tidigare avskytt honom för att han tävlade för motståndarlaget.
Senare kom hans konkurrenter och beundrare att tillsammans resa ett monument där hans bedrifter beskrevs i detalj. Där slogs fast att han var ”alla vagnförares mästare”, och man noterade att hans pensionering ägde rum då han hunnit leva i ”42 år, 7 månader och 23 dagar”.
Hästkapplöpningarna ägde rum på Circus Maximus
Vagnkapplöpningen var ett intresse som förenade både fattiga och rika. Upphetsningen var påtaglig inför loppen och många ställde sig i kö redan natten innan de mest eftertraktade biljetterna släpptes.
Under själva tävlingsdagarna dracks och åts det i mängder, och slagsmål var vanliga. Begreppet furor circensis myntades för att beskriva den masshysteri som kunde uppstå på arenan, där stora summor pengar alltid stod på spel.
Circus Maximus var också en av få platser där man regelbundet kunde se kejsaren själv livs levande; det första loppet under tävlingarna inleddes när världshärskaren släppte en vit näsduk. Till kejsarens loge på arenan, pulvinar, gick en täckt gång hela vägen från det stora palatset.
ANNONS
ANNONS
En av de många som älskade att se häst- och vagnskamperna på Circus Maximus var poeten Ovidius – inte minst för att han hade upptäckt att det var en utmärkt plats om man ville försöka ragga upp vackra kvinnor ur Roms överklass. Han rekommenderade att en första kontakt kunde inledas genom att man lät sin hand dröja kvar lite grann efter att man fluffat upp damens sittkudde.
Vagnsförarna kom i allmänhet ur rikets underklass, och många lärde sig aldrig att läsa eller skriva. Men de framgångsrika blev oerhört rika – och ingen mer så än Diocles.
Diocles blev stormrik
Av inskriptionerna till hans ära framgår att han under sin 24 år långa karriär drog in sammanlagt 35 miljoner sestertier, en svindlande summa för sin tid. Som jämförelse har historikern Peter Struck räknat ut att det var nog för att förse hela staden Rom med spannmål under ett år eller för att under tre månader betala hela dess jättelika armé, som då var utspridd från de brittiska öarna i nordväst till Egypten i sydöst. Översatt till dagens köpkraft och penningvärde skulle det motsvara ungefär 15 miljarder dollar.
Med andra ord – när man ser på vår nutids genomkommersialiserade idrott och förundras och/eller förfasas över att idrottsmän som Lionel Messi och Zlatan Ibrahimovic´ blir miljardärer enbart på grund av sin förmåga att rätt hantera en fotboll, kanske det kan vara trösterikt att notera att det genom tiderna har funnits idrottare som har tjänat ännu mer, och att fenomenet med idrott som massunderhållning och industri har djupa rötter.
Efter sin pensionering flyttade Gaius Appuleius Diocles till den lilla byn Praeneste (dagens Palestrina), i kullarna i Lazio, några mil sydöst om Rom. Där tycks han ha levt resten av sitt liv i stillhet med sin familj.
En dedikation i hans namn finns ännu bevarad i byn, rest av hans son och dotter.
Cirkus Maximus och hästkapplöpningar i antikens Rom
Cirkus Maximus var Roms 590 meter långa hästkapplöpningsstadion (se ritning). Över 200 000 åskådare fick plats på läktarna runt den ovalformade kilometerlånga körbanan (se modell).
Tävlingsformen bestod i regel antingen av tvåspann eller fyrspann, men det hände ibland att man tävlade med tio hästar.
Kappkörningarna var välorganiserade lönsamma verksamheter och genomfördes vanligtvis av åtta kuskar som skulle köra sju varv runt arenan. Kuskarna tävlade för ett stall (lag) som likt dagens formul 1-stall sponsrades av rika personer och företag. Det fanns fyra lag: de blå, de gröna, de vita och de röda.
Att gå på Circus Maximus var oerhört populärt. Åskådarna satt på de två långsidorna och den ena rundade kortsidan. På den andra kortsidan, som var rak, fanns stallen.
Under en dag kunde man avverka omkring tjugo sjuvarviga lopp. Varje lopp var då ca nio kilometer långt.
Körsvennerna som stod upp i vagnarna var ofta slavar. De bar en kort tunika, var barärmade och iförda en hjälm. Det hände ganska ofta att de föll av vagnen. De höll i en piska och bar en kniv för att kunna skära av tyglarna som var fästa vid deras midja om något blev fel. Den största risken för kollisioner var vid kortändorna. Där fanns det slavar som skulle släpa undan kroppar, vagnar och hästar som var inblandade i krascher.
De hästar som användes på Circus Maximus kom från de bästa stuterierna i Italien, Spanien, Nordafrika och Grekland. Hästarna specialtränades i två år och som femåringar fick de börja delta i hårda tävlingar. På dörren till sin spilta hade varje häst sin stamtavla. Deras namn ristades in på oljelampor och såldes till den hästtokiga publiken.
Körsvennerna tillhörde dåtidens stora idrottsstjärnor. Många av dem blev förmögna på sitt tävlande. I Roms vinstugor och i baden diskuterades de mest kända körsvennernas kärleksaffärer. I butiker kunde man köpa gips och bronsbyster av dem.
Hästkapplöpningar var en populär idrott under antiken och det fanns liknande men mindre anläggningar på många andra platser runt om i romarriket.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Varför var hästkapplöpningar en farlig sport för de inblandade?
Hur mycket pengar tjänade Diocles på sin sport? Jämför gärna med någon av dagens mest kända idrottsstjärnor.
Skriv ner några intressanta fakta om Cirkus Maximus.
Extrauppgift:
Tänk dig att du är journalist på en kvällstidning med den stora förmånen att ha en tidsmaskin till förfogande som du använder för att göra verkliga "aktuella" kortfattade reportage ur historien. Välj ut en händelse från texten ovan och skriv ett kort reportage om den. Glöm inte rubrik då den troligtvis kommer hamna på tidningens löpsedel.
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria. Bokens webbplats
År 509 f.Kr hade Roms invånare fått nog av den härskande etruskiska kungafamiljens tyranni. När kungens son, Sextus Tarquinius, våldtog den ärbara Lucretia och historien om hennes tragiska öde spreds i staden, utlöste det en revolt. Folket som var trötta på tyranni, reste sig mot kungen Tarquinius Superbus. Efter två fältslag stod det klart att Roms sista kung hade fallit. Hädanefter skulle senaten och folket styra. Den romerska republiken var född...
Catullus var en romersk diktare och beundrare av den grekiska kvinnliga poeten Sapfo (som vi berättat om i en tidigare artikel). Han översatte hennes verk till latin, men skrev också egna kärleksdikter, framförallt till en kvinna som han kallade Lesbia. Hennes verkliga identitet är dock omdiskuterad. I hans dikter utforskas - liksom hos Sapfo - teman som kärlek, glädje och sorg...
Sapfo är en av de mest kända lyrikerna från antikens Grekland. Hon är samtidigt den första kända kvinnliga poeten i världshistorien, kanske mest berömd för sina kärleksdikter. Trots sparsam information om henne har några av hennes verk överlevt tidens tand. Sapfo levde i en tid då männen styrde både hemmet och samhället. Men hon kunde genom sitt författarskap nå utanför de sociala barriärer som hindrade kvinnor från att komma till tals i offentligheten...
Under de antika olympiska spelen skulle det råda fred i Grekland. Samma princip har inte gått att upprätthålla under de olympiska spelen i modern tid. Tävlingarna var inställda under båda världskrigen, och under efterkrigstiden har politiska konflikter kastat skuggor över spelen - allt från politiska spänningar till dramatiska händelser i form av terroristattacker och dopingskandaler. I den här artikeln fortsätter vi berätta om de olympiska spelens historia och utveckling i modern tid, från OS i London 1948, till OS i Sydney 2000...
De första olympiska tävlingarna hölls i antikens Grekland för över 3 400 år sedan. Efter att Grekland införlivats i romarriket förvaltades traditionen vidare under romerskt styre. När sedan kristendomen infördes i romarriket i slutet av 300-talet förbjöds de olympiska spelen. Tävlingarna föll därefter mer eller mindre i glömska under 1 500 år, till slutet av 1800-talet då de återupptäcktes och återinfördes. De första olympiska spelen i modern tid hölls 1896 i Aten, och har därefter ägt rum vart fjärde år (med vissa undantag) på olika platser runt om i världen. De olympiska tävlingarna förenar numera idrottare över hela världen, men OS speglar också världshistoriens politiska och ekonomiska förändringar. I den här artikeln berättas framför allt om de olympiska spelens historia och utveckling i modern tid - från OS i Aten 1896, till OS i Berlin 1936...
Under miljonstaden Rom finns det ett system av underjordiska gångar med kristna begravningsplatser. I dessa katakomber ligger mellan 700 000 och en miljon kristna begravda...
_(14778514505).jpg){kind=link}