Flottning var länge ett av de viktigaste transportsätten för timmer, särskilt vid långa transporter. Redan på 1300-talet användes älvar och andra vattendrag till timmerflottning, men först med sågverksindustrins expansion under 1800-talet byggdes verksamheten ut.
Flottning gick till så att timmerstockar lades i älvar, åar och sjöar och fick följa vattnet mot sågverk och industrier. Flottarna såg till att stockarna inte fastnade vid stenar, forsar eller strandkanter. Ibland byggdes särskilda rännor, dammar och ledarmar för att styra timret rätt. På så sätt fungerade älvarna som dåtidens transportleder för skogsindustrin.
Främst i Mellannorrland rustades flottleder upp efter flottningslagen 1880, som minskade strandägarnas möjligheter att hindra flottningen.
Flottningsföreningar, kooperativ av virkesägare, bildades för att bekosta flottning och underhåll av lederna.
Flottningsarbetet var fritt men riskfyllt och omsättningen på arbetskraft inom yrket var hög. Först 1918 bildades Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet för skogs- och flottningsarbetarna.
Utbyggnaden av vattenkraftverk, skogsbilvägar och lastbilstrafik gjorde med tiden att flottningen blev mindre lönsam och svårare att använda.
Flottningen försvann nästan helt under andra halvan av 1900-talet, när lastbilar, skogsbilvägar och järnvägar tog över transporterna av timmer. Den sista större flottningen i Sverige upphörde på 1990-talet. Spåren finns ändå kvar i landskapet, till exempel i gamla flottningsrännor, dammar, ledarmar och rensade vattendrag. Flottningen är därför en viktig del av Sveriges industrihistoria och visar hur älvarna en gång fungerade som transportleder för skogsbruket.
En timmerstock kunde vara på väg i flera årNär flottningen var som störst hade Sverige omkring 33 000 kilometer allmänna flottleder. Det var ungefär dubbelt så långt som landets järnvägsnät vid samma tid. Älvar, åar och sjöar bildade därmed ett enormt transportsystem som gjorde det möjligt att föra timmer från skogarna långt inne i landet till sågverk och massafabriker vid kusten. Mängderna var enorma. Under perioden 1920-1950 flottades vanligen 11-15 miljoner kubikmeter virke om året. Rekordåret 1937 var mängden omkring 18,5 miljoner kubikmeter. Varje stock märktes med ett särskilt ägarmärke så att man längre ned i vattensystemet kunde se vem virket tillhörde och sortera det rätt. Resan gick inte alltid snabbt. Stockar fastnade vid stränder, i forsar eller i stora timmerbrötar och kunde bli liggande tills flottarna lyckades få loss dem. I Umeälvens vattensystem kunde timmer från inlandet behöva tre säsonger för att nå kusten, och ibland tog färden så lång tid som fem år. En stock som höggs ett år kunde därför nå sågverket först flera år senare. Flottningen var billig och gjorde det möjligt att utnyttja skogar som annars låg alltför långt från industrier och järnvägar. Utan älvarna hade den svenska skogsindustrins snabba expansion under 1800- och 1900-talen varit betydligt svårare.
|
M LÄS MER: Sveriges industrialisering
S LÄS MER: Sågverksindustrin
S LÄS MER: 1800-talet och nationalismen i Sverige, del 6: Industrialismen
M LÄS MER: Vetenskap, teknik och kommunikationer 1776-1914
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
Faktarutan är skriven av Robert de Vries (red.)
Källor till faktarutan:
https://www.skogen.se/glossary/flottning-timmerflottning/
https://www.filmarkivet.se/movies/flottningsfilm/
