Ingår i en artikelserie

Ingeborg dömd till döden - ett case om ett sexualbrott på 1600-talet

1600-talet var ett århundrade då kyrkan skaffade sig ett starkt grepp om folket. Kyrkan ville förbättra folkets moral och levnadssätt. Straffet för äktenskapsbrott hade i århundraden varit böter. Men år 1608 skärptes straffet dramatiskt genom att lagarna om äktenskapsbrott i Bibelns Moseböcker blev rättesnöre för de svenska domstolarna. Och där sades att "den som bedriver hor med någon mans hustru, den ska döden dö".

Bild: Okänd

Alla sexuella brott bestraffades inte med döden, inte ens om det stod i lagtexten att den skyldige skulle "döden dö". Även om en rättegång slutade med en dödsdom, blev straffet till slut ofta mildare.

Inför häradsrätten, anklagad för dubbelt hor

Varken hovrätten eller landsbygdens domstolar slarvade när de undersökte sexualbrotten. Rättegångarna var inte summariska eller godtyckliga. Domstolarna vände och vred på alla tänkbara omständigheter, både förmildrande eller försvårande. Privata och intima förhållanden lyftes fram i ljuset. I fullsatta tingssalar och rådstugor frågades om allt.

År 1641 stod bondhustrun Ingeborg Jonsdotter från Ellestorp i Pelarne socken i nordöstra Småland inför rätta anklagad för dubbelt hor. I trakten hade det viskats och skvallrats om hennes snedsteg. I rättssalen berättade hon själv. I häradsrättens dombok skriver lagläsaren Mathias Hansson om rättegången den 17 maj 1641:

ANNONS

... tingfördes Ingeborg Jonsdotter, anklagad för att hon låtit sig belägra av Peder Börjesson, gift man, vilken tidigare bekänt och därför rymt sin kos, så att ingen nu vet var han är. Hon nekade inte till sin hordomssynd utan bekände godvilligt.

Sedan tillfrågades henne av vad orsak hon gått ifrån sin äkta säng och icke hållit sig intill sin man Carl Persson. Hon svarade att han är därtill vållandes, ty hon har varit vigd vid honom två och ett halvt år och likväl har han varken förr eller senare velat ha någon beblandelse [samlag] med henne. Då frågades honom, varför han så lång tid har undandragit sig för sin äkta hustru och därmed givit henne tillfälle till begärelse, eller om han är impotent på sin mandom, så att han inte har kunnat göra hennes vilja? Han nekade till det och sade att orsaken var att hon inte höll honom kär och att han ingen kärlek fick till henne.

Nu frågade häradsnämnden och deras socknemän, om något annat rykte hörts om dem tidigare, därtill svarade de nej och bekände, att Ingeborg Jonsdotter aldrig tidigare har varit med sådan eller annan last beslagen.

Detta ställdes till nämndens övervägande till yttrande och dom och emedan Ingeborg Jonsdotter har emot det sjätte budordet inlåtit sig uti hor med gift man, så kunde denna rätt ej annat göra utan döma henne... ifrån livet efter 3 Mosebok 20 Kapitlet.

Bild: Kungliga biblioteket

Kyrkans grova förtryck av kvinnan visade sig inte minst i häxprocesserna under 1600-talet. Kvinnor som ansågs stå i förbund med djävulen sades använda diverse förförelsekonster. Straffet var döden. Det här kopparsticket visar häxbränning i Dalarna på 1670-talet.

Några dagar senare var det gudstjänst i Pelarne kyrka. Då steg Ingeborgs man, Carl Persson, tillsammans med sina föräldrar fram och "med gråtande tårar bekräftade... att han ville taga sin hustru igen, om hennes liv blev till penningeböter förskonat". Hela församlingen bad att Ingeborg skulle bli benådad. Prästen skrev under med sitt namn. Tillsammans med domen i häradsrätten gick denna böneskrift in till hovrätten i Jönköping, som skulle fastställa vilket straff Ingeborg skulle få.

Hovrätten ville inte omedelbart fastställa dödsstraffet, så som rätten i Jönköping annars brukade göra vid dubbelt hor. Fallet måste, ansåg man, utredas vidare. Hur kunde det komma sig att Ingeborg och Carl levt i två och ett halvt år tillsammans utan att ligga med varandra?

Fyra frågor

Hovrätten krävde svar på fyra frågor av häradsrätten i Vimmerby. Det kallades därför åter till ting i Vimmerby. Den 24 juni, en månad efter den första rannsakningen, öppnades dörrarna till tingssalen på nytt. Där fanns Ingeborg Jonsdotter, med dödsdomen hängande över sig, liksom Carl Persson, hennes man. Där var också Ingeborgs och Carls föräldrar. Medbrottslingen, Peder Börjesson, saknades fortfarande. Han hade rymt från trakten när hans brott blev känt, och han hade ännu inte återfunnits.

ANNONS

Tingssalen var fullsatt, alla som fick plats fick komma och lyssna. Lagläsaren gick igenom hovrättens fyra frågor en efter en:

Har Ingeborg tvingats gifta sig med Carl?
Föräldrarna svarade att de sedan barndomen planerat giftermålet mellan Ingeborg och Carl (denna typ av planerade giftermål var inte ovanliga i 1600-talets Sverige). Ingeborg intygade att hon inte känt sig tvingad att gifta sig med Carl. Hon hade gjort det av fri vilja.
Är Carl impotent, eller har han på grund av annan sjukdom dragit sig undan Ingeborg?
Carls föräldrar svarade att Carl är 26 år, att han är vid gott förstånd och att hans mandom är fullständig. Rätten ville dock själv kontrollera att Carl inte hade något kroppsligt fel. Fyra bönder i häradsnämnden utsågs att ta med Carl och syna honom. Männen gick ut, och när de kom tillbaka intygade de att Carl "på den lemmen så vitt människor stått till att pröva, var fri och färdig". Carl intygade också själv att han inte var impotent.

Rätten frågade varför han så länge hade undandragit sig sin äktenskapsplikt. Carl svarade att han "för blygds skull" inte vågade närma sig henne. Han sa också att han varken nu eller tidigare hade haft någon annan kär.
Har någon av dem misstänkt den andre för äktenskapsbrott?
Båda sa att de inte misstänkt varandra innan det blev känt att Ingeborg hade avlat barn med Peder Börjesson.
Har Carl haft någon "köttsbeblandelse" (samlag) med Ingeborg sedan brottet blev avslöjat? Och har han förlåtit henne, eftersom han ber för henne?
Båda intygade att någon "beblandelse" inte hade skett under senare tid. Carl förklarade också att han önskade att ta Ingeborg tillbaka om hon fick straffet omvandlat till böter.

När häradsrätten hade fått svar på de fyra frågorna, satte lagläsaren rättens sigill på dokumentet och skickade det till hovrätten. Dessutom skickades ett dokument med samma lydelse till domkapitlet i biskopsstaden Linköping, eftersom hovrätten hade önskat att också kyrkan skulle yttra sig om fallet.

Domkapitlet undersöker fallet

I Linköping samlades kyrkans män för att ge sin mening. Det blev inget hastverk, utan allt behandlades mycket noggrant.

Det egendomliga äktenskapet i Pelarne gav de bibelkunniga i domkapitlet mycket huvudbry. Att Carl, som varken var snöpt (kastrerad) eller impotent, "gått med Ingeborg i säng och dock aldrig haft med henne köttsligt umgänge, tyckes oss sällsamt", meddelade de. Det var uppenbart, ansåg de, att Ingeborg tillfogats orätt av Carl, eftersom han inte uppfyllt sina äktenskapliga plikter. Å andra sidan kunde Ingeborg inte förlåtas för sitt snedsteg med Peder Börjesson, "ty all beblandelse, som sker utan ett ärligt äktenskap har Gud i sitt ord förbjudit, straffat och fördömt". Men ändå borde Ingeborgs straff mildras av hovrätten, ansåg domkapitlet.

ANNONS

Trots att hovrätten i Jönköping fick detta utlåtande från domkapitlet, ansåg sig hovrätten inte vara redo för beslut och dom. Rätten i Jönköping nöjde sig inte med att bara konstatera att Carls och Ingeborgs äktenskap var ofullkomligt, utan ville också göra någonting åt det. Man bad domkapitlet att kalla Carl och Ingeborg till förhör. Hovrätten ville veta om Carl kunde tänka sig att "göra henne sin äktenskapsplikt" om han tog henne tillbaka.

Carl och Ingeborg kallades till förhör inför domkapitlet i Linköping. Vid förhöret förklarade Carl att han ville ta Ingeborg tillbaka och att han trodde att han kunde göra henne nöjd i fortsättningen. Också Ingeborg bad att få fortsätta äktenskapet. Därför beslöts följande: "innan 3 veckor är förlupna" ska Ingeborg hos kyrkoherden i Vimmerby ge besked om Carl börjat uppfylla sina äktenskapliga plikter.

Både kyrkan och domstolarna väntade nu ivrigt på att Carl och Ingeborg skulle börja leva som äkta man och hustru. Först när de visat om de kunde klara det eller ej skulle den slutgiltiga domen i hovrätten avkunnas. Nu var också Carl satt under press, trots att han aldrig gjort sig skyldig till något brottsligt.

Efter den utsatta tiden infann sig det äkta paret hos kyrkoherden i Vimmerby. Resultatet var negativt: Carl hade inte gjort det han borde. Kyrkoherden gav dem åtta dagar till. När också denna tid hade gått, kallades de på nytt. Denna gång uteblev Carl. Bara Ingeborg och hennes far kom till kyrkoherden, "Ingeborg sägandes: han har i dessa 8 dagar gått till mig men legat såsom en stock och sten".

Efter en sådan nedslående rapport hade domkapitlet inget annat att göra än att överlämna ärendet till hovrätten för dom och straff.

Domen faller i hovrätten

Den 17 oktober 1642 underskrevs domen i hovrätten. Ingeborg fick sitt straff omvandlat till 40 daler i böter samt till att "stå uppenbar skrift", d.v.s. stå på "pliktepall" i kyrkan till allmänt beskådande.

I ett och ett halvt år hade Ingeborg levt utan att veta om dödsdomen skulle stå fast. Nu upphävdes den, och hon dömdes istället till dryga böter och till skamstraff. I domen fick hon också rätt till skilsmässa, eftersom Carl visat sig oduglig till äktenskap. Men med ett barn på armen, som hon fått med en gift och förrymd granne, väntade henne troligen nya problem i livet. Det var inte lätt för en sådan kvinna att bli gift igen.

Carl hade dömts på ett annat sätt: Han hade förlorat sin hustru och förnedrats genom att få alla sina ofullkomligheter framdragna i ljuset. Med tanke på att allt var väl känt i bygden, fick han säkert svårt att hitta en kvinna att gifta sig med.

Medbrottslingen återfinns

Hur gick det då för Peder Börjesson, mannen som Ingeborg hade begått sina syndiga gärningar med? Han hade rymt från trakten och återfanns först vid julen 1642 i södra Småland.

När Peder Börjesson påträffades och blev återsänd till sina hemtrakter, började förberedelserna för ytterligare en rättegång. Den 13 februari 1643 stod Peder inför häradsrätten i Vimmerby. Han berättade att han fått reda på hur det stod till med Ingeborgs äktenskap på ett slåtteröl, när några karlar gjorde narr av henne med antydningar om problemen i den äkta sängen. En månad senare hade Peder mött Ingeborg i en beteshage. Deras förbindelse började där. Men Ingeborg blev med barn, och hennes snedsteg gick inte att hemlighålla.

Peder hade redan innan han rymde erkänt förbindelsen med Ingeborg. I rätten försökte han inte smita undan sitt ansvar. Visserligen gjorde han några halvhjärtade försök att skylla ifrån sig: Hans hustru hade varit sjuk i 14 år och han tyckte därför att det kunde vara förståeligt om han föll i synd i en beteshage.

och döms

Häradsrätten delade inte denna uppfattning. Och när det fanns en bekännelse från den skyldiges mun, ansåg häradsrätten att den inte hade något val: Peder Börjesson dömdes till döden.

Men Peder hade en osannolik tur. Eftersom Ingeborg och Carl aldrig hade förenats i den äkta sängen, så som makar borde göra, var Ingeborg egentligen inte gift när de båda träffades i beteshagen! Då kunde Peder inte heller dömas för dubbelt hor, utan endast för enkelt hor. Och för enkelt hor omvandlades ett dödsstraff av hovrätten alltid till böter. Så skedde även för Peder Börjesson. Han klarade livhanken. Men han dömdes till mycket dryga böter, 160 daler, samt till skamstraffet att "stå uppenbar skrift" i kyrkan.

Vad som hände Ingeborg, Carl och Peder efter dessa rättegångar vet vi inte. Det är genom domstolarnas handskrivna böcker från åren 1641-1643 som vi känner dem. Kanske begick någon av dem ett brott senare i livet - och dyker upp i någon dombok senare under 1600-talet. Eller så går det att finna dem i några av de kyrkoböcker där Vimmerbys präster förde anteckningar om församlingsmedlemmarnas födelse- och dödsår, giftermål, barnafödslar m.m.

Den forskare som letat fram det material som den här artikeln bygger på, historikern Rudolf Thunander, har inte mer att berätta om Carl, Ingeborg och Peder. Men kanske någon annan forskare tar vid och söker i de handskrivna, svårlästa och dammiga domböcker och kyrkoböcker som förvaras i arkiven. Kanske får vi då veta mer om levnadsödena för dessa tre Vimmerbybor i 1600-talets Småland.

LÄS MER: Sexualbrott på 1600-talet

LÄS MER: Stormaktstidens Sverige

LÄS MER: Häxprocesserna

LÄS MER: 1600-talet, renlärighetens epok: Katolsk motreformation och evangelisk konfessionalism

LÄS MER: Kyrkans kontroll under stormaktstiden

LÄS MER: Brott och straff förr

LÄS MER: Historia om relationer, kärlek och sex

LÄS MER: Bödeln och bödelyrkets historia

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Vad stod Ingeborg anklagad för? Vad hade hon gjort som var brottsligt?
Vad sa Ingeborg till sitt försvar?
Hur dömde häradsrätten i Vimmerby?
Rättsprocessen gick sedan vidare till hovrätten i Jönköping som bl.a. lät Domkapitlet (ett kyrkligt råd av präster) utreda ärendet. Vad gjorde de för att få klarhet i fallet (för att se om Ingeborg gjort sig skyldig till dödsstraff)?
Hur slutade hela rättegången för Ingeborg - vad dömdes hon till i slutändan?
Varför blev den slutgiltiga domen i hovrätten mildare än den ursprungliga domen i häradsrätten?
Vad hände med Ingeborgs medbrottsling - Peder Börjesson?

Text: Peter Fowelin, SO-lärare och läromedelsförfattare

Artikelserie om Sedlighetsbrott (sexualbrott) på 1600-talet

Bild: Wikimedia Commons

+ Visa hela artikelserien

Senast uppdaterad: 3 augusti 2023

Publicerad: 11 november 2021

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio

13:57

Historia fördjupat: Stormaktstiden

14:42

Captivating History: Tio förbisedda kvinnor i historien

Europa under tidigmodern tid (ca 1500-1700)