Lejdtrafiken innebar att svenska fartyg under andra världskriget kunde passera de tyska och brittiska blockaderna och segla på bestämda rutter till och från Sverige. Trafiken inleddes efter förhandlingar hösten 1940 med både Tyskland, dels Storbritannien. Ett begränsat antal svenska lastfartyg fick därmed tillstånd att passera blockadlinjerna. Fartygen var tvungna att följa bestämda rutter och fick inte föra kontraband, dvs. varor som kunde användas i kriget. Efter att USA gått in i kriget 1941 koncentrerades trafiken framförallt till Sydamerika, särskilt Argentina.
Livsviktig handel genom krigets blockader
Den export och import som blev möjlig genom lejdtrafiken betydde mycket för den svenska folkförsörjningen – möjligheten att förse befolkningen med viktiga varor – men också för handeln och industrin. Sverige kunde exportera bl.a. papper och pappersmassa och importera viktiga varor som kaffe, spannmål, ris, bomull och maskindelar.
Trafiken var dock förenad med betydande risker: en statlig sammanställning från 1963 anger att 12 lejdfartyg gick förlorade på grund av kriget. I andra sammanställningar anges 11 fartyg. Totalt omkom 165 människor. Fartygen kunde bland annat sänkas av minor och torpeder.
Lejdtrafiken bidrog till att Sverige inte hamnade i samma svåra livsmedelssituation under andra världskriget som under det första. Trafiken blev också viktig för industrin, eftersom Sverige kunde importera råvaror och andra produkter som var svåra att få tag på under kriget. Att lejdtrafiken kunde fortsätta byggde på att de krigförande länderna accepterade särskilda regler för de svenska fartygen, trots blockaderna och kriget till sjöss.
Så försökte lejdfartygen undvika att bli attackeradeAtt segla över Nordsjön och Atlanten mitt under andra världskriget var livsfarligt. Därför gjordes de svenska lejdfartygen så lätta som möjligt att känna igen. De målades med svenska färger på sidorna och däcken. På natten hade de sina lanternor tända och nationalitetsbeteckningarna belysta. Tanken var att tyska och allierade fartyg, ubåtar och flygplan snabbt skulle kunna se att det rörde sig om svenska lejdfartyg. Det räckte inte med tydliga färger. Fartygen måste följa noggrant bestämda kurser och varje dag rapportera sin position. Uppgifterna skickades vidare till London och Berlin och senare även till Washington. Från våren 1943 utrustades lejdfartygen dessutom med särskilda skyddssvep mot minor. Efter det minsprängdes inget lejdfartyg. På flera fartyg lyckades skyddssvepen istället fånga upp minor innan de träffade skrovet.
|
M LÄS MER: Sverige under andra världskriget
S LÄS MER: Svenska samlingsregeringen under andra världskriget
S LÄS MER: Sverige och andra världskriget (artikelserie)
M LÄS MER: Malmexporten till Tyskland
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer material som handlar om ämnet.
FÖRFATTARE
Text: Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia – vad varje svensk bör veta (utg. av Bonnier Alba).
