Motståndet hade varit stort och utbrett. Men hon hade makten i sin hand och alla som vågade protestera öppet skickades i exil eller avrättades. För Wu Zetian var en dokumenterat hänsynslös kvinna, som inte tvekade att använda våld för att ta sig fram till tronen, och som skulle hålla sig kvar med hjälp av obegränsat våld så fort som det behövdes.
Senare kinesiska historieskildringar är fulla med negativa beskrivningar av hennes liv och karaktär. Till viss del säkert beroende på att man fann själva idén med en kvinnlig kejsare stötande, mot naturens ordning. Därför pekade man gärna på hennes intrigerande, hennes grymhet och hennes påstått gränslösa sexualitet som bevis på vad som händer om en kvinna tilläts få alltför mycket makt. Samtidigt som man då utan att skämmas bortsåg från att åtskilliga manliga kejsare betett sig mycket värre än så och ändå gått till historien som stora hjältar.
Skicklig regent
Men även de mest kritiska kunde inte låta bli att konstatera att Wu Zetian var en skicklig regent. ”Hon var klarsynt, och fattade beslut både snabbt och säkert”, skrev en historiker i en passage, mellan de utförliga uppräkningarna av hennes övriga brister. En annan konstaterade att hon hade en förmåga att välja dugliga ämbetsmän, och att ”alla hennes tids stora med glädje tjänade henne”.
Som regent gjorde hon också en hel del för att hålla riket flytande. Kina var vid det här laget den dominerande makten i Asien och mitt i vad som senare skulle kallas en guldålder. Relativ fred rådde, relativt välstånd bredde ut sig, samtidigt som kulturen utvecklades och förfinades som aldrig förr. Wu Zetian stod för viktiga administrativa reformer, och såg på flera sätt till att den breda massans liv förbättrades. Hon kan till och med, enligt en historiker, ha varit något så sällsynt som ”en populär regent”.
Och när riket sedan hotades av beridna nomader, khitaner, som i en väldig flod strömmade in i riket norrifrån och krossade en kinesisk armé bestående av 200 000 man, redde hon upp den potentiellt katastrofala situationen, ”med ett lugn och beslutsamhet som var fullständigt beundransvärd”, enligt en av de i vanliga fall så kritiska krönikörerna. Genom skicklig diplomati splittrades angriparna; en av deras ledare fick betalt för att strida mot den andra, och så kunde lugnet åter lägga sig i riket.
Wu Zetian tycks också ha tagit vad man i dag skulle kunna kalla sitt ”feministiska ansvar”, genom att på flera sätt förbättra tillvaron för alla de kvinnor som i det traditionella samhället var så utsatta för manligt bestämmande och förtryck. Bland annat begränsade hon hur hög hemgiften kunde vara, vilket bidrog till att motverka de negativa ekonomiska följderna av att föda flickor. Av mer symbolisk natur var påbudet att sorgeperioden för en avliden mor skulle vara lika lång som för en avliden far. Även på det kulturella området hade hon ett annat perspektiv än sina föregångare, inte minst genom att beställa biografier över framstående kvinnor i den kinesiska historien.
Rykten och palatsintriger
Wu Zetian var 65 år gammal då hon utsåg sig själv till huangdi, kejsare. I ytterligare femton år satt hon på tronen, energisk in i det sista. Samtidigt ska älskarna ha kommit och gått, åtminstone om man ska tro det illasinnade skvaller som senare historiker gärna förde vidare. Under en period favoriserade hon den traditionella religionen, daoismen; enligt vad som påstås efter att ha blivit förförd av en särskilt vältalig daoist. Under en annan period lyfte hon istället fram buddismen som i det närmaste statsreligion, enligt de onda tungorna efter att ha blivit förtjust i en stilig munk. Denne man, som först tagit sig in i palatset som försäljare av kosmetika, började så småningom ta sig allt större friheter – vilket slutade med att han i all tysthet mördades.
