”Det är mycket förbryllande”, skrev Champollion i ett brev. ”Jag hittar samma underlighet överallt…”
Först så småningom uppenbaras sanningen. Amenenthe var i själva verket ett namn som skrivits dit i efterhand, för att dölja att det en gång existerat en kvinnlig farao vid namn Hatshepsut. Hon hade styrt det jättelika riket i hela tjugotvå år och dessutom varit mycket framgångsrik. Under hennes ledning hade flera krig vunnits och en rik handel med omvärlden etablerats. Oräkneliga jättelika byggnadsprojekt drogs igång, och så många statyer och skulpturer restes att det inte finns många museer i världen med intresse för det antika Egypten som inte har åtminstone något verk från Hatshepsuts tid i sina utställningssalar.
Ändå var hon i nästan tre tusen år fullkomligt bortglömd. Hur var det möjligt?
Minnet av Hatshepsut rensas ut...
Ett noggrant detektivarbete kunde till sist avslöja sanningen. Det var Thutmosis III, hennes mäktige arvtagare, som mot slutet av sin långa regeringstid bestämde sig för att rensa ut alla minnen av kvinnan som varit hans svärmor. Hatshepsuts namn togs bort från officiella arkiv och bilder föreställande henne förstördes, i tempel och gravkomplex. Skulpturer fick sina ansikten krossade, innan de slängdes i djupa gropar och täcktes med sand och lera. Och snart var minnet av Hatshepsuts långa regeringsperiod försvunnet.
Bara det faktum att hennes namn och avbild bevarats på så många ställen, i undanskymda hörn av tempelbyggnader och långt inne i sedan länge övertäckta gravkapell, gjorde att arkeologer långt senare skulle komma att återupptäcka henne; först då kunde hon lyftas fram som en av de viktigaste regenterna i Egyptens mångtusenåriga historia.
Varför gjorde då Thutmosis detta? En första tolkning var att det var ett uttryck för ett personligt hämndbehov. Kanske hatade han sin svärmor, som antogs ha intrigerat sig fram till tronen, och sedan hållit honom borta från makten i alldeles för många år. Kanske var det därför han genast slog tillbaka, genom att försöka utrota själva minnet av den person som han avskydde så?
Den tolkningen har nu fått överges. Inte minst eftersom det har visat sig att Thutmosis verkar ha haft en åtminstone hygglig relation till sin svärmor, åtminstone att döma av att hon faktiskt gav honom makten över landets armé medan hon ännu var vid liv. Dessutom började angreppen på hennes minne först mot slutet av Thutmosis tid på tronen, mer än tjugo år efter hennes död. Knappast det sätt en man skulle agera om han var full av hat och hämndlystnad.
...männens maktmonopol bekräftas ännu en gång
Kanske, resonerar åtminstone den engelske arkeologen Joyce Tyldesley, handlade det hela istället om ett försök att återställa vad som uppfattade som en slags naturens självklara ordning, en förutsättning för den kosmiska balansen - att män ska härska över kvinnor. Genom att utplåna henne ur historien återställdes den dynastiska ordningen; makten tycktes ha ärvts i trygg följd från den ena mannen till nästa.
