© 2026 SO-rummet.se
Livet på Paris gator under 1700-talet
Storstäder som Paris har alltid haft en snabb rytm och ett ständigt växlande ansikte. I 1700-talets Paris blandades adelsmän och våffelförsäljare, affärsmän och akrobater, präster och prostituerade. Gatan var allas vardagsrum.
Strövtåg på Paris gator
Parisarna tyckte om att promenera på gatorna, prata och diskutera.
Gatorna, torgen och broarna över Seine fungerade nästan som ständigt öppna vardagsrum. Vanliga förbipasserande blandades med med gatumusikanter, tandutdragare, prostituerade, tiggare, tjuvar och försäljare av skjortor, knivar, läderjackor, filthattar och mycket annat.
Under senare delen av 1700-talet var Paris gator fulla av liv från tidig morgon till sen kväll. Hästdragna vagnar och kärror trängdes med fotgängare på gator som ofta var smala, krokiga och smutsiga. När det regnade förvandlades delar av dem lätt till lervälling, och den som gick till fots fick se upp både för hjul, hästar och avfall.
ANNONS
ANNONS
Gatan var samtidigt en viktig arbetsplats. Försäljare gick omkring och ropade ut sina varor, medan hantverkare, bärare och andra yrkesgrupper erbjöd sina tjänster. Här kunde man köpa mat, dryck och allehanda småvaror direkt på gatan. Vattenbärare gick runt med vatten till hushållen och på torg och marknader samlades försäljare och kunder i stora skaror.
De många försäljarnas höga rop var så typiska för staden att de blev kända som Les Cris de Paris, ”Paris rop”.
Gator, torg och broar fungerade också som mötesplatser. Där blandades köpmän och hantverkare med tjänstefolk, soldater, tiggare och välklädda borgare. Man stannade för att prata, höra nyheter eller titta på något som väckte uppmärksamhet. Ett gräl, en olycka eller ett offentligt uppträdande kunde snabbt dra till sig en nyfiken folksamling.
Paris gatuliv visade därmed upp stadens stora sociala skillnader på nära håll. En praktfull vagn kunde rulla förbi en tiggare, samtidigt som gatuförsäljare försökte överrösta varandra några meter bort.
För den som rörde sig genom Paris var staden ett myller av röster, dofter, handel och rörelse, där mycket av vardagslivet utspelade sig inför allas ögon.
Marknadshallar, kaféer och livet kring Seine
I området kring de stora marknadshallarna, Les Halles, var folklivet särskilt intensivt. Här samlades försäljare, hantverkare, bärare och kunder från olika delar av Paris. På och omkring marknaden såldes inte bara livsmedel utan även kläder, redskap och begagnade varor. Bland de många försäljarna fanns också personer som försökte locka köpare med ovanliga föremål och mer eller mindre trovärdiga historier om deras ursprung.
Till de stora marknadshallarna kom parisarna inte bara för att köpa och sälja varor. Här träffade man bekanta, hörde de senaste nyheterna och tog del av rykten, skvaller och skandaler. Marknaden var därför både en handelsplats och en viktig mötesplats i stadens vardagsliv.
Folkliv vid marknaden Les Halles i Paris under andra hälften av 1700-talet. Marknaderna var inte bara platser för handel utan också viktiga mötesplatser där parisarna kunde höra nyheter, rykten och skvaller.
På eftermiddagarna och kvällarna flyttade en del av folklivet vidare till Paris många kaféer och restauranger. Vid kaféborden kunde gästerna diskutera landets ekonomiska problem, politik och upplysningsförfattarnas nya idéer. Den som hellre ville sitta för sig själv kunde läsa Journal de Paris, Frankrikes första dagliga tidning, som började ges ut 1777.
Ett av de mest berömda kaféerna var Procope, som öppnade 1686. Det blev en välkänd mötesplats för författare, filosofer och andra intellektuella. En av de återkommande gästerna var författaren och filosofen Voltaire, som försvarade förnuft och religiös tolerans och riktade skarp kritik mot politiskt och religiöst förtryck. Hans konflikter med myndigheterna ledde bland annat till att han spärrades in i Bastiljen 1717 och återigen hamnade där 1726. Bastiljen hade byggts som en fästning under medeltiden men användes senare som fängelse och kom att bli en symbol för kungens makt.
ANNONS
ANNONS
Maten spelade en viktig roll i det parisiska sällskapslivet. På finare matställen kunde gästerna välja mellan många rätter. Som förrätt kunde det serveras rostbiff med njure, lök och ost eller rapphöns med kål. Därefter kunde exempelvis kryddad anka med druvor eller oxkött med gröna ärtor stå på menyn. För den som hade råd erbjöd Paris betydligt större variation än den enkla kost som de flesta fransmän åt till vardags.
För förmögna herrar som tröttnat på kaféerna fanns andra platser för avkoppling och umgänge. Ett turkiskt bad kunde erbjuda både bad, mat och vila. Besökarna kom inte bara för att tvätta sig utan också för att träffa andra, samtala och knyta kontakter. På så sätt fyllde baden även en social funktion.
Den som föredrog ett kallt dopp kunde bada i Seine, helst en bit utanför den tätaste bebyggelsen. Det fanns även särskilda badanläggningar längs floden, och kvinnor och män badade vanligtvis åtskilda.
Seine var samtidigt en av Paris viktigaste transportleder. Lastbåtar och pråmar gled fram längs floden med säd, grönsaker, ved, byggnadsmaterial, tyger och andra varor som behövdes för att försörja den växande staden.
Floden hade dessutom flera andra funktioner. Vatten från Seine användes som dricksvatten samtidigt som avfall och smuts hamnade i floden. Längs stränderna arbetade också tvätterskor som tvättade kläder och lakan åt stadens invånare. Egentligen var det förbjudet att tvätta i floden, men vem brydde sig om det?
Paris sett från Pont Neuf år 1763. Broarna och kajerna längs Seine hörde till stadens livligaste platser, där människor, hästdragna vagnar och transporter ständigt var i rörelse.
Det smutsiga Paris
Renhållningen var ett stort problem i 1700-talets städer. Ju fler invånare som bodde tätt tillsammans, desto större mängder avfall måste tas om hand. I Paris, som var Frankrikes största stad, blev problemen särskilt tydliga. Trots återkommande försök från myndigheterna att förbättra renhållningen var många gator fortfarande smutsiga och illaluktande.
Under vissa vindförhållanden kände resenärer på långt håll stanken från Paris. På gatorna samlades hästspillning, köksavfall, rester från verkstäder och annat skräp. Svin drev bökande omkring, och höns gick kacklande fram i sörjan.
När det regnade blandades smutsen med vatten och lera, medan varmt och torrt väder kunde göra lukten ännu värre. De stenlagda gatorna var lättare att hålla rena än de som saknade ordentlig beläggning, men även där var problemen stora. Samtida beskrivningar berättar om gator som periodvis var svåra att ta sig fram på på grund av smuts och lera. När rika människor skulle ta sig fram på dessa gator, lät de ofta transportera sig i bärstolar.
ANNONS
Myndigheterna hade sedan länge utfärdat regler för hur avfall skulle tas om hand. Invånarna förväntades bland annat hålla rent framför sina hus och lämna hushållsavfall för uppsamling. Men reglerna följdes långtifrån alltid – trots förbudet fortsatte många att kasta skräp och smuts direkt på gatan.
Ett stort problem var hur människors avföring skulle tas om hand. Myndigheterna hade utfärdat bestämmelser om att husen skulle ha latriner eller avträden, alltså dass. Dessa var ofta kopplade till avloppsgropar som behövde tömmas med jämna mellanrum. Tömningen sköttes av särskilda arbetare, och avfallet fördes bort till platser utanför den tätaste bebyggelsen. Systemet fungerade dock långtifrån alltid som det var tänkt. Många hus saknade ordentliga avträden, trots myndigheternas återkommande krav. Det förekom också att invånare gjorde sig av med urin, avföring och annat avfall på gator och andra offentliga platser, även om detta var förbjudet.
Det var dessutom ont om offentliga toaletter. För den som blev nödig ute på stan kunde situationen därför vara besvärlig. Undanskymda gränder, gårdar och platser längs Seine användes ibland som toaletter. Även trädgårdar och andra offentliga platser fick ofta ovälkomna besök. Inte ens den stora trädgården vid Tuilerierna, det kungliga palatset, var förskonad. Människor uträttade sina behov lite varstans bland stadens buskar och träd.
För människor som bodde eller arbetade i närheten innebar det både smuts och dålig lukt. Författaren Louis-Sébastien Mercier beskrev under 1780-talet bristen på offentliga latriner som ett tydligt problem i Paris.
Det förekom visserligen enkla lösningar. På gator och torg kunde man ibland stöta på så kallade rörliga toaletter. Det kunde vara ett litet dass på hjul eller en tunna som bars omkring. Mot betalning fick den behövande använda anordningen och kunde delvis döljas bakom ett skynke.
Under 1700-talet växte samtidigt intresset för renlighet och bättre hygien. Myndigheterna försökte organisera renhållningen mer noggrant och få bort avfall från gatorna. Men det skulle dröja långt in på 1800-talet innan Paris fick moderna avloppssystem och ett mer välordnat nät av offentliga toaletter.
ANNONS
ANNONS
Paris i siffror – en jättestad på 1700-taletDet är svårt att veta exakt hur många som bodde i Paris under 1700-talet. Några moderna folkräkningar fanns ännu inte och historiker måste därför använda kyrkoböcker, skattelängder och andra äldre uppgifter. Men utvecklingen är tydlig. Vid seklets början hade Paris omkring 500 000 invånare. Vid mitten av 1750-talet uppskattas befolkningen till omkring 550 000, och när franska revolutionen började 1789 bodde mer än 600 000 människor i staden. Paris var därmed överlägset Frankrikes största stad. En enorm stad jämfört med StockholmParis var en av Europas verkliga jättestäder, men London var ännu större. Omkring 1750 hade London över 700 000 invånare, medan Paris hade omkring 550 000. Stockholm var mycket mindre. Där bodde 58 400 människor år 1750. Paris hade därmed ungefär nio gånger så många invånare som Stockholm. 28 miljoner fransmänHela Frankrikes befolkning växte kraftigt under seklet, från omkring 20 miljoner invånare år 1700 till omkring 28 miljoner 1789. Trots Paris storlek var Frankrike fortfarande ett utpräglat landsbygdssamhälle. Om man räknar orter med fler än 2 000 invånare som städer bodde bara omkring en femtedel av fransmännen i städer. Paris stod för drygt två procent av hela landets befolkning, ungefär var femtionde fransman. De flesta parisare var inflyttadeEn särskilt intressant sak är att en stor del av parisarna inte var födda i staden. Historikern David Garrioch har uppskattat att omkring två tredjedelar av Paris befolkning 1789 hade kommit från andra delar av Frankrike. Många sökte arbete och ett bättre liv i huvudstaden. Paris växte därför inte bara genom att barn föddes där, utan också genom en ständig ström av nya invånare från landsbygden och mindre städer. Fler kvinnor än mänDet fanns också något fler kvinnor än män i Paris. En folkräkning från 1797, som visserligen underskattade den totala befolkningen, räknade 54 procent kvinnor och 46 procent män. En viktig förklaring var att många unga kvinnor flyttade till huvudstaden för att arbeta, framförallt som tjänsteflickor. Under revolutionsåren påverkades könsfördelningen dessutom av att många män lämnade staden för armén eller flydde av politiska skäl. Att arbeta som tjänare var mycket vanligt. Redan i mitten av 1760-talet uppskattades antalet kvinnliga tjänare till omkring 18 500. Andra kvinnor arbetade exempelvis som sömmerskor, tvätterskor, butiksbiträden och gatuförsäljare. Män arbetade ofta som hantverkare, byggnadsarbetare, bärare, kuskar och inom olika handelsyrken. Yrken som har försvunnitPå Paris gator fanns också arbeten som knappast går att hitta i dagens storstad. Vattenbäraren hämtade vatten från brunnar, fontäner eller Seine och bar det i hinkar till kunder som saknade egen vattenförsörjning. Lyktändaren gick längs gatorna och tände stadens oljelampor när mörkret föll och såg till att de fick nytt bränsle. Båda yrkena försvann så småningom när Paris fick vattenledningar och modern gatubelysning. Därtill kom mängder av kringvandrande småförsäljare. De kunde sälja allt från ägg, kvastar och ved till kol, nötter och fjädervippor. Deras höga rop för att locka kunder blev så typiska för gatulivet att de kallades Les Cris de Paris, ”Paris rop”. På en och samma gata kunde man därför möta en vattenbärare med tunga hinkar, en sömmerska på väg med sitt arbete, en skomakargesäll, en tjänsteflicka, en gatuförsäljare som ropade ut sina varor och en lyktändare som gjorde sig redo för kvällen. Bakom Paris myllrande gatuliv fanns hundratusentals människor som varje dag arbetade för att hålla Europas näst största stad igång. |
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Hur såg folklivet ut på Paris gator under senare delen av 1700-talet, och vilka olika grupper kunde man möta där?
- Varför var marknadshallarna, kaféerna och andra offentliga platser viktiga mötesplatser för parisarna?
- Vilka olika funktioner hade floden Seine för Paris och stadens invånare?
- Varför var renhållningen ett så stort problem i Paris, och hur försökte myndigheterna förbättra situationen?
- På vilka sätt syntes de stora sociala skillnaderna mellan rika och fattiga i Paris vardagsliv?
- Hur förändrades Paris befolkning under 1700-talet, och hur stor var staden jämfört med exempelvis London och Stockholm?
- Vad berättar befolkningsstatistiken om inflyttningen till Paris och om fördelningen mellan kvinnor och män?
- Nämn några yrken som var vanliga på Paris gator, och några arbeten från 1700-talet som har försvunnit idag.
M LÄS MER: Livet på landet och i staden 1776-1914
M LÄS MER: Franska revolutionen 1789-1799
M LÄS MER: Franska revolutionens orsaker
M LÄS MER: Franska revolutionens följder
S LÄS MER: Franska revolutionen och nationalismens uppkomst (artikelserie)
S LÄS MER: Upplysningens idéer spreds i Paris salonger
Litteratur:
Bengt Ankarloo, Franska revolutionen, Studentlitteratur, 1992
Carl-Göran Ekerwald, Frihet, jämlikhet, broderskap – ett försök att förstå franska revolutionen, Rabén & Sjögren, 1988
Daniel Roche, The People of Paris – An Essay in Popular Culture in the 18th Century, University of California Press, 1987
Daniel Roche, France in the Enlightenment, Harvard University Press, 1998
FÖRFATTARE
Text: Göran Wadner, f.d. förlagsredaktör och läromedelsförfattare
Artikelserie om Franska revolutionens Frankrike och Paris
3 Livet på Paris gator under 1700-talet
© 2026 SO-rummet.se
