År 1833 förbjöds allt slaveri och slavhandel inom det brittiska imperiet. Bakom förbudet låg årtionden av hårt arbete utfört av den brittiska antislaverirörelsen, under ledning av bland annat parlamentsledamoten William Wilberforce. Men hur kom det sig att det var just Storbritannien - som av Europas alla stater varit mest inblandad och pådrivande i slavhandeln över Atlanten - som blev ett av de första länderna i västvärlden att avskaffa slaveriet?
"Am I Not a Man and a Brother?", medaljong från 1787, designad av Josiah Wedgwood för den brittiska antislaverirörelsen.
William får en god nyhet
År 1833
Det har hunnit bli eftermiddag när en budbärare kommer rusande till huset i den välbärgade Londonförorten där den åldrade politikern William Wilberforce ligger, sängbunden sedan länge. Nyheten han bär med sig är enastående - det brittiska parlamentet har äntligen beslutat sig för att förbjuda slaveri inom hela det brittiska samväldet.
Det är den 27 juli år 1833. Det har gått exakt 44 år sedan William Wilberforce lade fram ett liknande lagförslag för första gången. Då, år 1789, förlorade han omröstningen i parlamentet med 163 röster mot 88.
ANNONS
ANNONS
Nu är Wilberforce 73 år gammal och har länge lidit av svåra hälsoproblem. Men det har inte hindrat honom från att kampanja in i det sista. Så sent som i april höll han sitt sista tal mot slaveriet inför en entusiastisk publik.
Fast nu är kampen över och ett livslångt arbete har krönts med framgång. Tre dagar senare är William Wilberforce död.
Storbritannien var den största aktören i den transatlantiska slavhandeln
Det som har hänt är egentligen rätt så märkvärdigt. Det brittiska imperiet har länge varit en av de mest aktiva aktörerna i den transatlantiska slavhandeln. Åtskilliga förmögenheter har byggts upp kring handeln med människokroppar, för att inte tala om hur alla de dagliga varor som människorna i ”världens centrum” varje dag njuter av - socker, kaffe, tobak, bomull - till stor del är resultatet av slavarnas fruktansvärda slit.
Hur kommer det sig då att det är politikerna i just London, av historikern Eduardo Galeano kallad ”slaveriets huvudstad”, som först av alla i västvärlden avskaffar slaveriet?
Äldre teorier om varför Storbritannien valde att avskaffa slaveriet
Bild: Okänd William Wilberforce (1759-1833) var en brittisk parlamentsledamot och aktivist för mänskliga rättigheter. Wilberforce var en av de främsta krafterna bakom att slavhandeln och slaveriet avskaffades inom det brittiska imperiet. Målning av John Rising, 1790.
En långvarig kampanj ligger bakom förändringen, en slags folkrörelse som skulle komma att inspirera många efterföljare, inte minst kampanjen för kvinnlig rösträtt. Filosofen John Stuart Mill skulle senare beskriva det som skett som ett bevis för att ”spridandet av moralisk övertygelse ibland kan få företräde över materiella intressen”. Den irländske historikern William Lecky gick ett steg längre, då han förklarade att det brittiska slaveriförbudet kunde räknas ”bland de tre eller fyra fullständigt rättrådiga handlingarna i nationernas historia”.
Samtidigt fanns det skeptiska röster redan då. Var det inte så, hävdade man i till exempel den amerikanska södern, där slavägarna dominerade politiken, att denna brittiska omsvängning i själva verket bara berodde på att engelsmännen hade pengar att tjäna?
De brittiska slavkolonierna hade, hävdade man, redan börjat tappa i konkurrenskraft. Var inte förbudet bara ett sätt att öppna världen för varor från andra brittiska kolonier, till exempel Indien, där det fanns gott om lågavlönad arbetskraft? I mer övergripande termer kunde man resonera så här: Det brittiska näringslivet hade fått tillgång till kapital tack vare den lönsamma slavhandeln, vilket bidragit till att sparka igång den industriella revolutionen. Eftersom detta redan hade skett, hade man inte lika stor nytta av slavarna längre. Då passade det minsann att släppa fram moraliska principer, och börja läxa upp omvärlden.
ANNONS
ANNONS
Även senare, på 1900-talet, skulle ekonomiska historiker ifrågasätta det moraliska motivet bakom det brittiska slaveriförbudet. Visst hade en stor folkrörelse legat bakom kampanjen, skrev till exempel Eric Williams (en afroamerikansk man som skrev sin doktorsavhandling vid Oxford och senare blev premiärminister på Trinidad/Tobago), och visst hade de varit effektiva opinionsmakare. Men, menade Williams, slaveriet hade aldrig avskaffats om inte det redan varit på väg att bli olönsamt för samhället i stort.
Bild: British Library Slavar i arbete på en sockerrörsplantage i den brittiska kolonin Antigua, 1823.
Moderna teorier om orsakerna bakom förbudet
För en tid framstod detta perspektiv som etablerat och självklart. Men så, från slutet av 1970-talet, kom ytterligare forskning som komplicerade bilden. Studier visade att den brittiska slavindustrin inte alls var i kris när förbudet klubbades igenom, och att de omedelbara ekonomiska förlusterna för imperiet faktiskt var stora. Att säga att den brittiska slavindustrin inte alls var i kris när förbudet klubbades igenom, och att de omedelbara ekonomiska förlusterna för imperiet faktiskt var stora efteråt.
Vad som i själva verket hände, menar forskare idag, är att flera olika intressen sammanföll. Å ena sidan fanns en växande rörelse, ofta religiöst färgad, som argumenterade för att det är orimligt och mot Guds bud att en människa håller en annan som sin slav. Å andra sidan spred sig en tro på att ekonomin i stort gynnades av fri arbetskraft, inte minst för att personer som får betalt för sitt arbete kan konsumera och därmed bidra till att ekonomin växer. Samtidigt höll olika allt mer teknikintensiva industrier på att träda fram som den brittiska industrins hjärta, och där hade slaveri ingen funktion att fylla. Istället utnyttjade man underbetald, hårt hållen arbetskraft som ofta levde under minst lika eländiga villkor som slavarna i Karibien.
Med andra ord: Genom en samverkan av ekonomiska, politiska och ideologiska omständigheter kunde en förändring ske, som i efterhand skulle framstå som ett grundläggande skifte. Slaveriet förbjöds i det mäktiga brittiska imperiet, och snart skulle många andra länder följa efter.
ANNONS
ANNONS
Slavägarna kompenserades
Men beslutet i det brittiska parlamentet denna julidag år 1833 innehöll också ytterligare ett märkvärdigt inslag. Det bestämdes då att inte mindre än 20 miljoner pund (en enorm summa, motsvarande 40 procent av den brittiska statsbudgeten under ett år eller cirka 16 miljarder pund i dagens penningvärde) skulle betalas ut som kompensation till de slavägare som nu förlorade sin egendom.
Under de kommande åren gjordes tusentals anspråk på ekonomisk ersättning, framförallt från stora plantageägare, industrimän och finansbolag; uppskattningsvis 10-20 procent av de välbärgade i dåtidens Storbritannien hade betydande ekonomiska intressen knutna till slaveriet. Men kraven på ersättning kom även från många andra, från präster, änkor och unga kvinnor, i många fall sådana som fått ärva en mindre mängd slavar och nu såg sin enda ekonomiska trygghet hotad.
Ingen ersättning eller ekonomisk hjälp av något slag betalades ut till de cirka 800 000 slavar som under de närmsta åren släpptes fria.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Vem var William Wilberforce och varför blev han så glad den 27 juli 1833?
Historikern Eduardo Galeano har kallat London för slaveriets huvudstad. Vad tror du det kan bero på?
På vilka vis hade det brittiska folket haft nytta av den transatlantiska slavhandeln fram till förbudet 1833?
Nämn några orsaker bakom det brittiska slaveriförbudet enligt:
a) äldre forskning
b) nyare forskning
Fundera på:
Varför betalades så stora summor ut som kompensation till brittiska slavägare och varför fick inte de frisläppta slavarna någon ersättning?
Är du intresserad av att läsa fler spännande berättelser av författaren så rekommenderas 101 historiska händelser - en annorlunda världshistoria. Bokens webbplats
I slutet av 1300-talet växte missnöjet bland bönderna på det engelska godset Forncett i Norfolk. Höga skatter och tunga dagsverken hade lett till allt sämre levnadsvillkor för godsets arrendatorer. Efter att det uppkommit ett rykte om en eventuell arbetsvägran bland folket, blev godsförvaltaren William Gunnyld tvungen att utreda situationen...
Qing blev Kinas sista kejsardynasti och upprättades av ett invaderande folk som dock ansträngde sig för att bli mer konfucianska än kineserna själva. Under Qing blev Kina först så framgångsrikt att det väckte beundran bland Europas intellektuella, för att därefter drabbas av sådana motgångar att det kom att kallas ”Asiens sjuke man”...
År 1795 köpte några svenska handelsmän ett holländskt slavskepp. Allt fler länder hade dragits in i kriget mellan Storbritannien och Frankrike (som utgjorde en del av de franska revolutionskrigen) och till havs besköt man eller kapade varandras skepp. Sverige betraktades som ett neutralt land och passade därför på att dra fördel av situationen. Med svensk flagg var man fri att segla på haven och förhoppningsvis skulle den transatlantiska slavhandeln ge en god förtjänst...
De första olympiska tävlingarna hölls i antikens Grekland för över 3 400 år sedan. Efter att Grekland införlivats i romarriket förvaltades traditionen vidare under romerskt styre. När sedan kristendomen infördes i romarriket i slutet av 300-talet förbjöds de olympiska spelen. Tävlingarna föll därefter mer eller mindre i glömska under 1 500 år, till slutet av 1800-talet då de återupptäcktes och återinfördes. De första olympiska spelen i modern tid hölls 1896 i Aten, och har därefter ägt rum vart fjärde år (med vissa undantag) på olika platser runt om i världen. De olympiska tävlingarna förenar numera idrottare över hela världen, men OS speglar också världshistoriens politiska och ekonomiska förändringar. I den här artikeln berättas framför allt om de olympiska spelens historia och utveckling i modern tid - från OS i Aten 1896, till OS i Berlin 1936...
Medeltidens mäktiga kvinnor var vanligen inhoppare för män. När adelsmannen befann sig på resa, satt fängslad eller hade avlidit behövde någon gå in i hans ställe, och fanns det ingen vuxen son så var makan eller modern den logiska ersättaren - det finns en anledning till att den tidens mäktiga familjer har liknats vid vår tids familjeföretag. I den här artikeln kan du läsa om en kvinna som verkar ha struntat fullständigt i alla idéer om att hon skulle basera sin maktutövning på en man. Istället krävde hon Englands tron i sitt eget namn och hon har gått till historien som kejsarinnan Matilda...
I den föregående artikeln om Henrik VIII kunde vi på slutet läsa att kungen äntligen fick sin älskade Anne Boleyn. Detta blev möjligt tack vare att han bröt med den katolska kyrkan och lät utropa sig själv till den engelska kyrkans överhuvud. I den här avslutande artikeln ska vi dock få se att kärleken inte var beständig. Eller att den var det, men att föremålen växlade, som man brukar säga. Och det gällde i högsta grad för Henrik VIII...
