Frankerriket utvidgades ständigt under Charlemagne, som han benämns på franska. Till slut omfattade det frankiska väldet praktiskt taget hela det kristna västerlandet (se karta över frankerriket).
Genom förbundet med påven framstod Karl den store också symboliskt som överhuvud för den kristna världen, en ställning som befästes genom hans kröning till kejsare av påven Leo III, på juldagen år 800. Detta ägde förstås rum i Rom.
FeodalväsendetFrån början delades jordområden, län (län = feodum) ut av kungamakten på livstid till stormän (vasaller) som en belöning för insatser i krig. Med tiden kom länen att betraktas som ärftliga, vilket gav stormannasläkterna en mycket starkare ställning. Feodalväsendet utvidgades också så att stormän i sin tur kunde ge förläningar till krigare eller riddare som de kallades (av det tyska ordet ritter = ryttare). Dessa blev då undervasaller i den nu uppkommande feodala hierarkin. Alla i detta världsliga krigarstånd kom så småningom att kallas för adel. Feodalväsendet anses ha uppkommit i frankerriket under 700-talet.
|
Den karolingiska renässansen
Till Karl den stores och hans fars (Pippin den lille) och farfars (Karl Martell) riksbygge hörde ett nydaningsarbete (nyskapande) inom kyrkan och utbildningsväsendet. Hela detta reformarbete stöddes av påven.
I Aachen samlade Karl den store lärda män runt sitt hov och inkallade hantverkare och mästare för att bygga ett imponerande palats. En del därav bestod av ett mycket vackert slottskapell som invigdes år 805, enligt legenden av påven Leo III, och står kvar fortfarande idag som en del av Aachens vackra katedral. Det byggdes under inflytande av såväl romersk och bysantinsk som germansk arkitektur även om det romerska dominerar. Karl den stores levnadstecknare, Einhard, skrev:
"Den heliga moderns kyrka i Aachen byggdes med underbar skicklighet. Det är tydligt att den frankiske kejsaren ville se sin huvudstad som det andra Rom."
Med begreppet "den karolingiska renässansen" syftar man på det kulturella uppsving som ägde rum under Karl den stores tid. Det var en blomstringstid för konst och arkitektur. Med renässans åsyftas pånyttfödelsen av den fornkristna kulturen och det klassiska arvet. Som exempel kan nämnas förmågan att återuppföra stora byggnader i sten, vilket i stort sett hade upphört vid tiden för Karl den stores tronbestigning. Andra uttryck för det kulturella uppsvinget var bokmåleriet samt skapandet av en ny skrift, den karolingiska minuskeln, som lade grunden för en gemensam latinspråkig kultur i större delen av det katolskt kristna Europa. Den som fick i uppdrag att reformera skriften och latinet var den lärde anglosaxiske skolmannen Alkuin. I hans uppdrag låg också att förbättra den elementära skolundervisningen.
Den karolingiska renässansen var främst en kyrkligt präglad rörelse som utgick från kloster och lärda män vid hovet. Det var också under denna tid som kyrkans rätt till tionde infördes ("tionde" var en extra skatt som bönder och borgare måste betala till kyrkan).
Under den karolingiska tiden började på allvar byggandet av kyrkor på landsbygden. Nu kom kyrkobyggnaden med sina reliker och målningar. Inga andra av tidens religiösa nymodigheter kan ha berört folk mer än detta.
Frankerriket splittras
Karl den store dog år 814. Frankerriket var då som störst (se karta). Han hade planerat att riket skulle delas mellan hans tre söner men vid hans död levde endast en av dem, Ludvig den fromme.
Från mitten av 800-talet försvagades kungamakten i takt med att feodalismen växte sig starkare. Feodaladeln, som nu börjat betrakta sina förläningar som ärftliga, styrde i praktiken allt mer självständigt på sina gods. Samtidigt delades nu riket. Genom fördraget i Verdun skapades tre riken: ett västfrankiskt (Frankrike), ett östfrankiskt (Tyskland) och ett mittrike (från nuvarande Nederländerna till mellersta Italien). Det är alltså först vid denna tid som man kan börja tala om Frankrike och Tyskland. (se karta)
Under de närmaste århundradena fortsatte den feodala uppsplittringen, framför allt i den östra delen av det gamla frankiska riket, d.v.s. Frankrike. Man krönte fortfarande både kungar och kejsare men dessa hade allt mer bara en rent symbolisk funktion, de utövade ingen stark centralmakt längre. Feodaladeln styrde självständigt på sina gods.
Rikena splittrades ytterligare och andra släkter tog med tiden över kungavärdigheten. I det östfrankiska riket, Tyskland, förlorade karolingerna tronen 911. I Frankrike tog Capetingerna år 987 slutgiltigt över tronen från karolingerna.I den östra delen, Tyskland, utvecklades dock under 900-talets andra hälft ett nytt kejsardöme. Otto av Sachsen, senare kallad Otto den store, utropade år 962 det tyska kejsardömet, eller som det typiskt nog hette: Det romerska riket av tysk nation. Den klassiskt romerska tanken om ett enat Europa levde därmed i allra högsta grad kvar (karta över det tysk-romerska riket år 1034).
M LÄS MER: Karl den store
M LÄS MER: Karl den store och frankerrikets storhetstid
S LÄS MER: Frankrikes historia
S LÄS MER: Feodalismen i Västeuropa under medeltiden
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Litteratur
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Knut Helle, Bra Böckers världshistoria, del 5 – Nomadfolk och högkulturer, Bokförlaget Bra Böcker, 1984
Dick Harrison, Europa i världen – Medeltiden, Liber AB, 2003
Bra Böckers Lexikon 2000, band 13, Bra Böcker AB, 1997
FÖRFATTARE
Text: Lars Hammarén, författare och gymnasielärare i historia
Webbplats: Lars Hammarén
