Jacquerie – medeltidens största bondeuppror i Frankrike
Lästid 6 minuter
La Jacquerie var ett stort bondeuppror som ägde rum i norra Frankrike 1358 under hundraårskriget. Upproret startade i byn St Leu och spred sig snabbt över landsbygden med bönder som brände och dödade bland adelns gods och slott. Adeln flydde först men organiserade sig snart och slog tillbaka med hjälp av tungt beväpnade och bepansrade trupper. Tusentals bönder dödades och upproret var i stort krossat efter bara en månad. Trots allt våld och de stora förlusterna i människoliv förändrades inget. Böndernas misär – som hade varit den främsta orsaken till upproret – fortsatte.
Massakern vid Meaux blev slutet på La Jacquerie. Numerärt underlägsna bepansrade riddare hade ingen svårighet att spräcka rebellernas linje och de dåligt rustade bönderna spridde sig åt alla håll, förföljda av riddarna som högg ner dem en efter en. Medeltida illustration till Froissarts krönika.
Bönder på marsch
På försommaren 1358 svepte en våg av död och fasor fram över landsbygden i norra Frankrike.
Det var inte digerdöden, den stora pesten, som härjade – den hade skördat sina flesta offer redan tio år tidigare. Det var inte heller sysslolösa soldaters plundringar, våldtäkter och meningslösa mord som väckte skräcken till liv.
Något fruktansvärt och otänkbart hade hänt: Bönderna hade tagit till vapen.
I bondbyarna hade skräcken från soldathoparnas härjningar äntligen dämpats. I dess ställe kom hat och stridslust. De förtryckta bönderna grep de vapen som fanns till hands – knivar, yxor och liar – och gav sig ut på en förtvivlad jakt.
ANNONS
ANNONS
Vad menas med Jacquerie?
Anledningen till att bondeupproret kommit att kallas "Jacquerie" beror på att de franska adelsmännen hånade bönderna som s.k. "Jacques", efter deras långa vadderade stridsskjorta (kallad "jacque"). Och som så ofta annars skrevs historien om bondeupproret 1358 av konfliktens segrare.
"Bäst att dräpa dem alla"
Upproret hade börjat den 28 maj 1358. En grupp bönder i byn St Leu, några mil norr om Paris, höll ett protestmöte på kyrkogården efter aftongudstjänsten. Detta år hade eländet nått sin kulmen. Stråtrövare och sysslolösa soldathopar stal säden och djuren ur ladorna, de tog kärrorna för att frakta bytet på och jordbruksredskapen och plogbillarna för att smida vapen av. Adelsmännen lyckades inte skydda sina bönder från angreppen, men fortsatte ändå att kräva arrenden och skatter som vanligt. Vad skulle bönderna och det enkla folket då leva av?
Stämningen var upphetsad på kyrkogården i St Leu. Någon vädrade högljutt sin åsikt om adelsmännen: ". . .det vore bäst att dräpa dem alla". Och svaret kom från flera håll: "Det är sant! Det är sant! Skam den som dröjer!"
Utan vidare rådslag gjorde en grupp om cirka hundra bönder ett rasande anfall mot det närmaste herresätet, bröt sig in, dödade adelsmannen, hans hustru och barn samt brände ner huset. Troligen fick minst ett tiotal personer sätta livet till inför böndernas raseri denna natt.
Upploppen spred sig omedelbart. Varje dag anslöt sig nya anhängare. Snart deltog tusentals bönder i det rasande upproret.
Vilka argument parisarna anför när de diskuterar med kung Karl VI vet vi inte, men vi kan se att de har möjligheter att sätta vapen bakom sina ord. Bilden är något yngre än bondeupproret 1358, men ger en god uppfattning om krigsfolks beväpning och den dåtida stadens murar och torn. Karl VI regerade åren 1380-1422 och kallas av historieskrivarna omväxlande "Karl den gode" och "Karl den galne".
ANNONS
ANNONS
Adeln slår tillbaka
Till att börja med gick adelsmännen inte till gemensamt försvar utan greps av panik och flydde med sina familjer till städerna. Upprorsmännen fortsatte att döda och bränna "utan nåd eller medlidande, likt rasande hundar", skriver krönikören Jean Froissart. Innan folkresningen var över sägs mer än 150 slott och herresäten ha plundrats och bränts ner.
Härjningarna blev snart så omfattande att hela godsägarklassen kände sig hotad. Godsägarna begärde hjälp av adeln i länderna norr om Frankrike. Hundratals hästburna och stridsvana riddare tog upp kampen med upprorsarméerna.
Tusentals bönder massakrerades och avrättades. Bönderna jagades genom byarna, och när de blev fast hängdes de i träden eller i dörrarna till sina stugor.
Efter en månad var upproret i stort sett krossat. Allt återgick sedan till det gamla. Följden hade bara blivit mera död och elände.
Guds mening
Vad var detta för märklig tid som gav upphov till så ofattbara grymheter?
För det första var det ett samhälle där avståndet mellan rika och fattiga var mycket större än i våra dagars europeiska samhällen. En greve kunde äga mer än hundra slott och lantgods. Samtidigt släpade sig en stor del av bondebefolkningen fram i armod (fattiga förhållanden), inte sällan på gränsen till svält.
Böndernas misär och herremännens rikedom var tingens ordning – och de rika hade ingen vilja att ändra på den. Det var Guds mening att en del skulle vara rika och andra fattiga, sa man.
De fattiga bönderna beskrevs sällan med medlidande. De flesta ballader och berättelser från den här tiden beskriver bonden som aggressiv, oförskämd, girig och smutsig. Ibland påstods han vara dum och godtrogen, ibland listig och snabbtänkt. Men ständigt var han missnöjd och vid dåligt humör, enligt berättelserna.
ANNONS
Ett välkänt ordspråk för herremännen löd: "Slå en bonde så kommer han att välsigna dig; välsigna en bonde och han kommer att slå dig."
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
När ägde Jacquerie rum?
Nämn några orsaker till varför bönderna var missnöjda.
Hur reagerade adelsmännen i början på upproret?
Vad hände med bönderna när adeln organiserade sitt försvar?
Vad blev resultatet av upproret?
Fundera på:
Varför tror du att bönderna valde att starta ett uppror trots risken för våld och död?
Skrolla ner till listorna med bilder så hittar du mer liknande material.
Källor: Jonathan Sumption, Trial by Fire (The Hundred Years War II), Faber & Faber, 2001 Samuel Kline Cohn, Popular Protest in Late-Medieval Europe: Italy, France and Flanders, Manchester University Press, 2005 Jean Froissart, Chronicles, Penguin Books, 1978
FÖRFATTARE
Text: Peter Fowelin, SO-lärare och läromedelsförfattare
År 1793 stod det revolutionära Frankrike inför ett allvarligt hot. Fiendearméer närmade sig landets gränser samtidigt som uppror rasade på hemmaplan. Då fattades ett beslut som skulle förändra både kriget och synen på vem som skulle försvara landet. Hundratusentals unga män kallades in till armén. Många av dem hade aldrig tidigare lämnat sin hembygd. Nu väntade långa marscher, brist på mat och utrustning, sjukdomar och blodiga strider – men också mötet med ett Frankrike de knappt visste fanns. Ur revolutionens massarméer växte en ny tanke fram: soldaten skulle inte längre bara kämpa för en kung, utan som medborgare för sitt land...
Sommaren 1793 reste 24-åriga Charlotte Corday ensam till Paris med en kniv gömd under kläderna. Hon var själv anhängare av revolutionens idéer, men avskydde det växande våldet och hade blivit övertygad om att den radikale journalisten Jean-Paul Marat bar en stor del av skulden. Genom att döda honom trodde hon att hon kunde rädda republiken från fortsatt blodspillan. Istället blev Marat martyr, Charlotte giljotinerades och revolutionen blev ännu våldsammare. Vem var kvinnan bakom ett av franska revolutionens mest berömda mord, och varför var hon beredd att offra sitt eget liv?
Det finns flera förklaringar till franska revolutionen 1789. Somliga historiker har lagt tonvikten vid det orättvisa ståndssamhället, statens dåliga finanser, den höga arbetslösheten och missväxten med följande hungersnöd. Andra har betonat att upplysningsförfattarnas svidande kritik mot ofriheten och att den amerikanska fri- och rättighetsförklaringen skapade revolutionära stämningar bland det franska folket. Alla dessa orsaker är riktiga och bidrog mer eller mindre till revolutionen. Men räcker de som förklaring?
Kan ett uppslagsverk vara så farligt att det måste förbjudas? I 1700-talets Frankrike var svaret ja. Denis Diderot och hans medarbetare ville samla så mycket som möjligt av tidens kunskap i ett enda stort verk. Resultatet blev "Den stora Encyklopedin", ett faktarikt verk som samlade kunskap om allt från filosofi och vetenskap till hantverk, teknik och vardagsliv. Men böckerna nöjde sig inte med att förklara hur världen fungerade. De uppmuntrade också människor att använda sitt förnuft, tänka själva och ifrågasätta gamla sanningar. Det oroade både kyrkan och makthavarna, och till slut förbjöds verket. Censuren och de ständiga konflikterna gjorde arbetet allt svårare, och delar av produktionen fick fortsätta i hemlighet. Trots motståndet lyckades Encyklopedin överleva och blev en av upplysningstidens viktigaste symboler för kunskap och rätten att tänka fritt...
1700-talets Paris var en stad fylld av ljud, rörelse och starka kontraster. På de trånga gatorna trängdes försäljare, hantverkare, tiggare, eleganta borgare och hästdragna vagnar, medan kaféer och marknadshallar sjöd av nyheter, skvaller och politiska diskussioner. Seine förde varor genom staden och gav arbete åt många, men både floden och gatorna användes också som avstjälpningsplatser. Bakom det livliga folklivet dolde sig därför ett Paris som ofta var smutsigt, stinkande och långt ifrån bekvämt...
Att flytta från landsbygden till en fransk stad kunde öppna dörren till arbete, handel och ett bättre liv. Men staden var också ett samhälle fyllt av regler, privilegier och tydliga gränser mellan fattiga och rika. Här styrde borgmästare och mäktiga ämbetsmän, hantverkarna organiserades i skrån och den som ville bli fullvärdig borgare kunde få vänta i många år. Till och med maten på värdshusen och vilka familjer som måste ta emot inkvarterade soldater kunde bestämmas av myndigheterna...
Julia, Mattias och Kristoffer pratar om franska revolutionens orsaker. Vad är en revolution? Vilka orsaker låg bakom franska revolutionen? Här berättas bland annat om upplysningens idéer, franska krig och höjda skatter, om ståndssamhället och hur tredje ståndet krävde rättigheter.
