De tretton kolonierna hade i och med självständighetsförklaringen tagit det första steget mot att bli en enad nation. Men ingen trodde att britterna tänkte ge upp frivilligt. ”Nu gäller det att hänga ihop annars blir vi hängda var och en för sig”, sa Benjamin Franklin, som var kolonin Pennsylvanias representant vid mötet.
Storbritannien slår tillbaka
Storbritannien vägrade mycket riktigt att erkänna kolonierna som självständiga och sände fler och fler soldater över Atlanten för att slå ner upproret.
Mot britternas professionella soldater stod en illa utrustad armé av kolonister. De var från början knappast mer än beväpnade bönder. Men redan i de första slagen vid Lexington och Concord hade kolonisterna kämpat så hårt att de väckt britternas beundran.
Striderna mellan kolonisterna och britterna varade i mer än sex år. De utkämpades från Quebec i norr till Charleston i söder, en sträcka på 170 mil.
Gerillaattacker och försörjning
När kolonisterna fick en ny befälhavare, den 43-årige George Washington, vände kriget till kolonisternas fördel. De var underlägsna när det gällde vapen och annan utrustning, men de hade lätt packning och rörde sig snabbt. De slog till i snabba gerillaattacker och försvann sedan ut på landsbygden. Där fick de mat och skydd av vänligt sinnade landsmän. Den här taktiken kunde britterna aldrig försvara sig mot.
Britterna hade också problem med försörjningen, alltså att få fram mat och utrustning till sina soldater. De flesta amerikaner vägrade att ha med dem att göra. Därför måste de brittiska soldaterna föra med sig mat och ammunition i stora vagnar. Det var besvärligt att skeppa mat och utrustning från Storbritannien. Färden över Atlanten tog mellan två och tre månader och på vägen hotade stormar och pirater.
Stöd från Europa
När det såg ut som om kolonisterna hade en chans att segra började andra länder blanda sig i. Om kolonisterna vann skulle Storbritannien bli svagare. Striderna i Nordamerika blev på så vis en del av maktkampen mellan Europas stormakter.
År 1778 erkände Frankrike officiellt koloniernas oberoende och gick i allians med dem. Frankrike hade redan tidigare hjälpt kolonisterna, mycket tack vare Benjamin Franklin som blivit ambassadör i Paris. Nu utökades hjälpen. Spanska krigsfartyg började angripa de brittiska skepp som förde förråd till trupperna i Nordamerika. Ryssland, Nederländerna och Preussen gick samman mot Storbritannien. Det samlade motståndet avgjorde kriget. Det hade blivit en internationell storkonflikt där Storbritannien stod ensamt mot halva världen.
Britterna ger upp
Britterna tvingades att ge upp. Parlamentet i London erbjöd självstyre. Det innebar att kolonierna skulle få styra sig själva, men ändå tillhöra Storbritannien. Men kolonierna höll fast vid kravet på full självständighet. Till sist gav britterna vika. 1783 erkände Storbritannien koloniernas självständighet.
Text: Kaj Hildingson
Tips!
1. Klicka i bilden och följ ”The Revolutionary Road” i bildspelet Den amerikanska revolutionen.
2. Läs mer om vad som hände före och efter kriget mot Storbritannien i kapitlet ”Den amerikanska revolutionen” i SOL 4000 Levande historia 8.
