Vanligt var att den äldsta dottern i en enklare familj uppfostrades för att kunna bli gift med en rikare man. Och för att lyckas med det var bundna fötter i stort sett en nödvändighet. Flickan skulle lära sig att vara en dam, på alla sätt – och utan rätt sorts fötter var det omöjligt. Hennes systrar, som skulle arbeta på fälten eller som tjänare, slapp undan. Men för den utvalda var det fråga om en ära. Den bundna fotstumpen var ett tecken på den förfining som skulle råda i hennes liv i stort.
Kritiska röster
Att tukta sin kropp, att utsätta den för enorma fysiska påfrestningar, betraktades överhuvudtaget i det dåtida kinesiska samhället som något i det närmaste naturligt, har författaren Dorothy Ko påpekat. Hon menar att det är orimligt att använda vår tids idéer och jämföra fotbindning med barnmisshandel eller lemlästning, ord som annars ligger nära till hands. Istället jämför Ko med andra exempel på hur människor i Kina tuktade sin kropp med viljans hjälp, som den nästan omänskligt hårda fysiska fostran som bedrevs vid Shaolintemplens kung fu-skolor.
Samtidigt möttes fotbindningen ända från början av skepsis, på många håll. Redan år 1274 förundrades den kinesiska författaren Che Ruo-shui över denna företeelse som börjat som ett mode, förvandlats till en vana och sedan stelnat till något så orubbligt som en tradition:
Det är inte känt när bruket att snöra kvinnors fötter började. En liten flicka, ännu inte fyra eller fem år, är oskyldig och aningslös, men oändligt lidande åsamkas henne. Man förstår inte vad det är för mening med att snöra ett par fötter så att de blir så små.
Många av de olika folkslag som ingick i det kinesiska väldet under denna tid tog också avstånd från den brutala traditionen. Senare, under Mingdynastin på 1600-talet, gjordes också försök att förbjuda fotbindningen, vilket dock misslyckades gång på gång.
Tvärtom blev bruket bara allt mer utbrett. ”Idag följer varje familj seden och varje familj snörar sina döttrars fötter”, skrev författaren Qian Yong en bra bit in på 1700-talet. ”Det verkar som om man inte kan vara en person, inte en kvinna, om man inte har små fötter.”
Seden förbjuds
Först i början av 1900-talet förbjöds bindandet av flickors fötter formellt, men fortfarande efter andra världskrigets slut levde traditionen vidare på sina håll. Med andra ord haltar än idag gamla kvinnor omkring i Kina på sina små fötter. Bara med möda och med hjälp av käppar kan de förflytta sig över huvud taget.
En av dem, den 78-åriga Fu Huiying, berättade i en intervju [2012] om den intensiva smärta hon kände när hon som sjuåring fick fötterna bundna:
”Men jag fortsatte ändå, för det var vad man gjorde som flicka. Det hörde till. Min mamma hade gjort det, och hennes mamma före henne – så långt tillbaka som någon kan minnas.”
Hon minns också hur stolt hon var efteråt, när den långa, plågsamma processen äntligen var färdig. ”Vi tyckte alla att våra bundna fötter var så vackra”.
