Mejerskan vid ån
Mejerskan Alice Flower bodde vid ån, inte långt från herrgården och kyrkan. Det var en stor och kraftig kvinna med en speciell charm och utstrålning. William Gunnyld gillade att prata med henne.
Alice Flower tyckte inte om att William inspekterade hennes arbete så ofta - kontrollerade smörproduktionen och ostarnas vikt och kvalitet. Men hon fick finna sig i det eftersom mejeriprodukterna var uppskattade av både bönder och herrar. På Forncett behövde man inte oroa sig. Alice Flower skötte det hon skulle.
För William Gunnyld var det hotande att just mejerskan skulle ha upplåtit sitt hem åt upprorsmakarna. Alice Flower hade gott rykte i byn. Om hon understödde missnöjet kunde andra påverkas av det.
William hade dock gott hopp om att få ur henne vad som hänt - han hade en hållhake på henne. Tidigt i våras hade han sett mellan fingrarna med att hon själv behållit en ost av den bästa kvaliteten istället för att leverera den till godset. Det borde räcka med att påminna henne om detta för att få henne att mjukna en aning...
Objuden gäst
Alice Flowers lilla hus låg precis i slutet av bygatan. Det hade bara en våning, men under taknocken fanns ett litet vindsutrymme. Taket bars upp av en rejäl timmerstomme och var täckt av halm. Väggarna var täckta av en smet av lera, gödsel och halm, som kletats på flätat ris och kvistar och sedan fått torka.
Det fanns bara två rum i huset. Det större var kök, sovrum och vardagsrum, allt i ett. I det mindre rummet höll mejerskan ett par kor och en gris. När vinterkylan drog in hände det att hon gick in och lade sig bland korna för att dra nytta av deras kroppsvärme. Både i fähuset och boningsrummet bestod golvet av stampad jord.
William Gunnyld gled snabbt in genom dörröppningen. Alice Flower satt på huk mitt i rummet. Från en stor gryta spreds doften av ärter och bönor. Några vedträn brann sakta i eldstaden på golvet.
Alice Flower rörde i den stora grytan som hängde i en ställning ovanför härden. När hon fick se att förvaltaren smet in genom dörren, glömde hon bort ilskan över de fräcka hönsen. Hon förstod genast att han kom för att snoka om mötet med bönderna häromkvällen. Att neka till att bönderna diskuterat hemma hos henne var ingen idé - det var säkert flera som hade sett att de gått hit tillsammans.
Arbetsvägran?
Gunnyld ville ha saken avklarad snabbt och gick rakt på sak.
Jodå, medgav Alice Flower, några bybor hade tittat in för att prata med henne om varför korna gav så lite mjölk. Då hade ett och annat också dryftats i förbigående.
Det var ju ingen hemlighet att bönderna inte hann med det som skulle göras på den egna jorden! Och nu nalkades skördetiden, och då var extraarbetet på godsherrens jord särskilt betungande. Men inte hade det talats särskilt mycket om det hemma hos henne! Ja, någon kanske hade nämnt det som hastigast, erkände hon.
William Gunnyld skrattade torrt. Denne någon som talat om extraarbetet kanske också nämnde att han tänkte vägra att arbeta på godsherrens jord vid skörden? undrade förvaltaren och log snett.
Nej, bevare mig väl, inte visste hon något om att det förbereddes arbetsvägran. Visst hade också hon hört dessa rykten vid andra tillfällen, men förvaltaren fick allt tala med någon annan i byn om den saken.
Kvarnavgifter
William satte sig på en av de väggfasta bänkarna och såg henne i ögonen. Sedan lät han blicken vandra vidare till ostformarna och smörkärnan i bortre ändan av rummet. Åter fäste han blicken på Alice Flower och frågade om hon trodde att osten skulle bli lika bra i år som förra året.
Alice Flower skruvade besvärat på sig. William Gunnyld passade på att fånga hennes blick igen och gjorde ett nytt försök: Nog kände hon väl ändå till att några bönder tänkte vägra ta sin säd till kvarnen? Var det malningsavgifterna man klagade över?
Ja, om nu förvaltaren envisades kunde hon dra sig till minnes att någon hade nämnt kvarnen. Den låg så illa till, det visste alla, och malningen sköttes inte bra. Bönderna fick ofta vänta flera dagar på att få säden mald. Godsets mjölnare använde alla slags knep och påhitt för att arbeta så lite som möjligt och få ut så stora avgifter som det bara gick.
Bondeuppror
William Gunnyld förstod att han inte skulle få reda på mycket mer än så. Men han påminde avslutningsvis Alice Flower om den gamla regel som sa att den som togs på bar gärning med att köra säd till en annan kvarn än godsherrens blev av med hästen. Och den som malde på egen kvarn fick se sin säd beslagtagen.
