Flera vackra eldstäder försörjde huset med värme under den kalla årstiden. Lyktor, vaxbloss, talgljus och små oljelampor spred ett svagt sken om kvällarna. Nattkärl stod på ett par ställen i huset. (Toaletter fanns knappast ens i stora slott vid den här tiden.) På flera ställen fanns även handfat för handtvätt eller rakning.
Ovanför den andra våningen fanns en loggia: en sommarveranda med ett tak som bars upp av några pelare. Loggian användes som vardagsrum när det var varmt ute, men också som tork- och luftningsutrymme för kläder och andra textilier.
Det magnifika huset krävde ett stort hushåll. Till att börja med hade Margherita tre tjänare, men arbetsstyrkan utökades snart. Förutom hushållsslavarna och tjänarna fanns också några män som arbetade i stallet och i källaren, två eller tre springpojkar, vaktmästare och en slav.
Svartsjuka
År 1382 startade Francesco en filial i Pisa, som var Pratos och Florens hamnstad. Francesco valde att stanna där, drygt fem mil hemifrån, för att sköta sina affärer. Han skrev till Margherita och bad henne att ta med sig hela hushållet och flytta efter honom.
Men flyttningen till Pisa blev inte av. Francescos affärsverksamhet växte hela tiden, och han tvingades resa alltmer, vilket innebar att han inte stannade någon längre tid i vare sig Pisa eller Prato.
Margherita bestämde sig därför för att lära sig läsa och skriva. Att kunna läsa och skriva ansågs vid den här tiden inte nödvändigt ens för så välbärgade kvinnor som Margherita Datini. Men Margherita lärde sig snabbt.
Så fort Margherita kunde, började hon skriva till Francesco. Bland alla redogörelser för inköp och ärenden skymtar Margheritas smärta över att de inte kan träffas, hennes oro för Francescos hälsa - och hennes svartsjuka.
"Jag skulle vilja veta om du sover ensam eller inte. Och om du inte sover ensam, vem sover du med?" skriver hon.
Längtan efter barn
Parets stora sorg under åren var att de inte fick några egna barn. En del av den kärlek Margherita inte kunde ge till egna barn skänkte hon åt andras. Ett av dem var den dotter Francesco hade fått med en hushållsslav. Flickan hette Ginevra. Hennes mor, slavinnan, hade gifts bort och var inte kvar i Datinis hem.
Ginevra uppfostrades på det sätt som var brukligt för döttrar i välbärgade hem. Hon fick lära sig laga mat, baka, tvätta, spinna, väva, brodera och även att läsa.
När Ginevra var i 10-årsåldern började Francesco och Margherita att fundera över hennes giftermål. Efter långt övervägande och utdragna förhandlingar arrangerades ett bröllop med en ung pojke som Francesco kände genom sina affärsvänner.
Den hemgift Ginevra fick med sig av Datinis var värd 1 000 floriner, en förmögenhet på 1300-talet. En del av hemgiften betalades i kontanter, men i första hand bestod den av en vacker brudklädsel.
