Den svenska stormaktstiden var en dramatisk period i Sveriges historia som varade i drygt hundra år, från början av 1600-talet till början av 1700-talet.
Sveriges befolkning
Vid 1600-talets inledning bodde det ungefär en miljon människor inom det svenska rikets gränser. Hundra år senare, 1720, fanns det omkring 1,8 miljoner invånare i Sverige och Finland. Trots de många krigen med dess utskrivningar av soldater skedde en stark befolkningsökning i landet under tidsperioden. Nittiofem procent av befolkningen var bönder och omkring tre procent var borgare eller ofrälse ståndspersoner. De övriga två procenten av befolkningen tillhörde prästerskapet och adeln.
I det stora hela hade Sverige en liten befolkning jämfört med många andra av Europas länder. Men under 1600-talet kunde Sverige ändå uppträda som en europeisk stormakt. Hur var det möjligt?
Statsmakten stärks
Under de första årtiondena av 1600-talet började Sverige utveckla en stark statsmakt. En modern byråkratisk organisation med centrala ämbetsverk växte fram. Ett av dessa var lantmäteriverket som kartlade Sverige och landets resurser. Med hjälp av Lantmäteriets kartor kunde staten också lättare bestämma hur mycket varje bonde skulle betala i skatt.
Huvudstaden låg centralt mitt i det svenska stormaktsväldet
Sverige var i grunden ett sjörike som bands samman med hjälp av kommunikationer över havet. Rikets huvudstad Stockholm fungerade som en sammanhållande central mittpunkt i detta nätverk av sjöfartsbaserade förbindelser. Det var via huvudstaden som alla viktiga kommunikationsleder gick. Från det inre av Mälaren med Bergslagen kunde man resa smidigt till Stockholm och vidare österut via Åland till Åbo i Finland och därefter vidare in i Finska viken till fästningsstaden Viborg som vaktade Sveriges östgräns mot Ryssland. Det var i anslutning till den här centrala sjövägen som det svenska rikets viktigaste bygder låg grupperade. Stockholms geografiska placering kunde inte ha varit bättre. Staden låg belägen mitt i det svenska stormaktsväldet med bra förbindelser åt alla väderstreck. Detta fick ännu större betydelse efter att Sverige vunnit flera stora landområden på det europeiska fastlandet längs med Östersjön (se karta).
Kommunikationerna byggs ut
Vid den här tiden etablerades också ett postverk som underlättade spridandet av information. Därtill grundades gymnasier och universitet för att förse den växande statsmakten med dugliga ämbetsmän. Byråkratin gjordes också effektivare genom att Sverige delades in i län som hade landshövdingar, länsstyrelser och en residensstad.
Prästerna höll koll på folket
Efter att kyrkan hade blivit en statskyrka var prästerna underordnade kungen. Prästerna fungerade därför som en länk och språkrör mellan folket och staten. De spred nyheter och statlig propaganda till allmogen samtidigt som de kunde föra vidare klagomål från folket till staten.
Ett land med stora naturtillgångar
Sverige var rikt på skog och malmfyndigheter som behövdes för att framställa järn, koppar och andra metaller. Under 1600-talet växte Sveriges industrikapacitet i takt med att en rad järnbruk och manufakturer (fabriker) uppkom runt om i riket. För att skaffa yrkeskunnigt folk med nya idéer lockade staten till sig utländsk arbetskraft, bland annat från Holland. Under hela 1600-talet grundades också mängder av nya städer i Sverige. Städerna var nödvändiga för handeln och gav staten stora skatteintäkter.
En modern och effektiv krigsmakt
Även det svenska militärväsendet effektiviserades under 1600-talet. Vid sidan av adeln, kunde nu också rika bönder få rusttjänst. Rusttjänst innebar att man i utbyte mot skattefrihet ställde upp med utrustade ryttare för krigstjänst. Under 1600-talets senare del inrättades också ett indelningsverk som innebar att varje socken skulle förse staten med ett visst antal soldater. På så sätt fick Sverige en lojal och vältränad armé som snabbt kunde sättas in i krig. På slagfältet var den svenska armén dessutom väldisciplinerad och lätt utrustad vilket gjorde den till en effektiv, snabb och rörlig krigsmaskin.
Resurserna blev för små för rikets storlek
Den främsta orsaken till att Sverige inte lyckades behålla sin stormaktställning särskilt länge var att Sverige blev för stort för vad som klarades av med de begränsade resurser som fanns till förfogande. Rikets stora geografiska spridning gjorde det svårt att försvara. De knappa resurserna på folk och pengar gjorde det därför omöjligt för Sverige att behålla sin stormaktsställning i det långa loppet.
Sverige upphörde i realiteten att vara en politisk stormakt i samband med den karolinska fältarméns undergång vid Poltava 1709. Men stormaktstidens slut brukar ändå sättas i samband med Karl XII:s död 1718.
Litteratur:
Göran Behre m.fl., Sveriges historia 1521-1809, Almqvist & Wiksell, 1996
Sten Carlsson m.fl., Den svenska historien, del 7, Bonniers, 1993
Jakob Christensson (red), Stormaktstiden - Signums svenska kulturhistoria 3, Signum, 2000
Lars Ericson Wolke, 1658 - Tåget över Bält, Historiska Media, 2008
Text: Robert de Vries (red.)
