L

Svensk slavhandel

Sverige har under perioder varit inblandat i den grymma slavhandeln över Atlanten. Kring mitten av 1600-talet bildades det Svenska Afrikakompaniet som köpte slavar i Afrika för att sedan sälja dem i Västindien, och i slutet av 1700-talet var den svenska staten ägare till en egen "slavö", Saint-Barthélemy, i Västindien.
Bild:

Svenska Afrikakompaniet hade en enkel affärsidé. Man köpte tillfångatagna afrikaner och fraktade dem över Atlanten där de såldes eller byttes mot varor som var efterfrågade på den svenska och europeiska marknaden.

Svensk slavhandel kring 1650

De sista svenska slavarna (trälarna) frigavs kring år 1300. Men svenskarna hade ändå inte några invändningar mot att några hundra år senare delta i slavhandeln. Holländaren Louis de Geer hade i flera årtionden tillverkat vapen och annat i Sverige. 1646 utrustade han ett fartyg som lastat med tyger och metallvaror seglade till nuvarande Nigeria. Där köpte kaptenen elfenben, kattun och cirka 200 slavar som fraktades över Atlanten och såldes till engelska plantageägare på Barbados. Där lastades socker och så startade återfärden till Sverige. Vinsten blev god på denna triangelhandel.

Flera liknande resor genomfördes. Drottning Kristina och svenska staten medverkade till att ett handelskompani bildades, Svenska Afrikakompaniet. Louis de Geer och ett tiotal svenska adelsmän satsade pengar. En handelsstation öppnades 1650 i Cabo Corso på Guldkusten och där byggdes också en befästning, Carolusborg. Där arbetade ett antal svenskar men också 200 afrikanska slavar. Kompaniets fartyg seglade till Cabo Corso lastade med tyger, metaller, knivar, smycken och speglar. De återvände med guld, elfenben och socker.

Kompaniet köpte in slavar i Afrika men hade inga köpare i Amerika, inga svenska plantager där. Därför såldes hundratals slavar till portugisiska sockerplantager på ön Sao Tomé utanför Afrikas kust. Då fick kompaniet köpa sockret billigare. Därefter gjorde man upp med holländare om att segla till ön Curaçao i Västindien med 600 slavar.

Det var Sveriges krig med Danmark som stoppade Svenska Afrikakompaniets planer på att utöka slavhandeln. Ett danskt krigsskepp erövrade Carolusborg 1658. Visserligen fick Sverige tillbaka fortet efter freden i Roskilde 1658, men då saknade kompaniet pengar och verksamheten lades ner. Holländarna tog över Carolusborg 1663, men förlorade det snart till engelsmännen. Danmark fortsatte däremot med slavhandel över Atlanten under 1600- och 1700-talen. Där fanns Danska Västindien på tre små öar med sockerplantager. Cirka 85 000 slavar fördes över till Amerika på danska skepp.

Bild:

Slavar ombord på ett slavskepp på väg över Atlanten. Under 1600-talet gick de flesta svenska slavtransporterna till den portugisiska sockerön Sao Tomé utanför Afrikas kust. Där kunde slavar bytas mot socker. Flera slavskepp seglade också till Västindien.

Svensk slavhandel kring år 1800

Kung Gustav III ville tjäna pengar. Han köpte ön Saint-Barthélemy från Frankrike 1784. Där anlades en liten huvudstad kallad Gustavia. Två år senare bildade kungen och ett antal svenska affärsmän ett aktiebolag för slavhandel.

Befolkningen på Saint-Barthélemy ökade snabbt. 1812 fanns där över 5 000 invånare, hälften av dem slavar. I Gustavia handlades med slavar. Samma stränga regler gällde som på andra slavöar i Västindien. Slavar fick inte vistas utomhus sena kvällar och nätter. De fick inte samlas i större grupper. De fick aldrig bära vapen – bara en liten fickkniv. Slavar som bröt mot lagarna kunde piskas, brännmärkas, tvingas bära halsjärn – eller avrättas. Tortyr förekom för att pressa fram upplysningar och erkännanden.

1845 beslöt svenska riksdagen att avskaffa slaveriet på Saint-Barthélemy, men inte förrän tre år senare var alla slavar fria. Nu var kolonin inte vinstgivande längre. 1878 såldes den tillbaka till Frankrike.

I Danska Västindien avskaffades slaveriet också 1845. Men de tre öarna förblev danska ända till 1917 då de såldes till USA. Nu kallas de Virgin Islands.

Citat ur berättelser av slavar - och om slavar

Mary Price, frigiven slav  (1831)
”Till slut kom slavsäljaren, som skulle bjuda ut oss till försäljning som boskap. Han tog min hand och ledde mig till mitten av gatan och visade upp mig för de potentiella köparna. Snart var jag omringad av konstiga män som undersökte mig och hanterade mig på samma sätt som en slaktare undersöker en kalv eller ett lamm han ska köpa.”

Olaudah Equiano, (1745-1797), slav från 11 års ålder, senare frigiven, Tillhörde Ibo-folket i Benin, längs floden Niger.
“En dag när mina föräldrar hade gått ut till arbetet som vanligt, och bara jag och min kära syster var lämnade kvar för att se till huset, klättrade två män och en kvinna över vårt staket, och på ett ögonblick grep de oss båda, och utan att ge oss tid att skrika eller göra motstånd, täppte de till våra munnar, och sprang iväg med oss till närmaste skog. Där band de våra händer och fortsatte att bära oss så långt de kunde, tills natten föll på. … Det första som mötte mina ögon när jag kom fram till kusten, var havet och ett slavskepp som låg för ankar.”

Bild:

Slavar under däck ombord på ett fartyg.

”Stanken under däck var så obeskrivligt avskyvärd, att det var farligt att vara där någon längre tid. När vi låg vid kusten hade en del av oss fått hålla till uppe på däck för att få frisk luft, men nu när vi alla var instängda tillsammans blev stanken rent dödlig. Det var så trångt att vi knappt kunde röra oss och så varmt, att vi knappt kunde andas. … Slavarna blev sjuka och många dog. … Den bedrövliga situationen förvärrades av kedjorna, och avföringen i toalettkaren, som de små barnen ofta ramlade ner i och nästan drunknade i. Kvinnornas skrik och de döendes stönanden gjorde lastutrymmet till en nästan ofattbar skräckscen.”

”Jag hade sett en svart kvinna när jag kom genom huset. Hon lagade middag och den stackars varelsen var grymt försedd med olika slag av järnföremål; särskilt ett som hon hade på huvudet, som stängde till hennes mun så hårt att hon knappt kunde tala, och inte kunde äta eller dricka. Jag blev mycket förvånad och chockad över denna apparat som jag senare fick höra kallas ’munkorgen av järn’.”
(Olaudah Equiano publicerade 1789 ’The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano or Gustavus Vassa, the African.’)

Offobah Cugano berättade:
“Jag blev bortrövad från min hemtrakt tillsammans med 18 eller 20 pojkar och flickor, när vi lekte på ett fält. … Jag fördes snart till ett fängelse, för tre dagar, och där hörde jag stönanden och skrik från min medfångar. … När en båt kom för att föra oss till skeppet, uppstod den mest förfärliga scen. Där hördes bara rasslandet av kedjor, smällandet från piskor, och stönen och skriken från fångar omkring oss. Några kunde inte resa sig från marken, när de blev pryglade och slagna på det mest hänsynlösa sätt.”
(Offobah Cugano ”Narrative of the Enslavement of a Native of Africa”, 1787)

Henry Stanley hade från Afrikas östkust färdats långt in i Centralafrika nära floden Kongos källor. Men ingenstans kunde de svarta leva i säkerhet för arabiska slavjägare. Stanley skrev:
“Inte desto mindre erkänner de mer ärliga araberna att tillståndet nu är resultatet av Muini Dugumbis vidrigheter och egenmäktiga uppträdande. Styrd av sin lystnad efter elfenben och slavar har han i by efter by skjutit ner människor så snart han kommit dit. Eftersom jag vet vilket dåligt anseende araber har i Manyema (ett område dit Stanley var på väg), vägrade jag att ha sällskap med några (arabiska) handelsmän från Ujiji.”
(Henry Morton Stanley i ’Through the Dark Continent” vol. 2 , Courier Dover Publication, 1988, s. 68.)

Forskningsresande Mungo Park befann sig 1795 i Mali. Han skrev efteråt att större delen av folket levde i slaveri under sina svarta härskare. ”Jag fann att bara en fjärdedel av invånarna lever i frihet. De andra tre fjärdedelarna befinner sig i ett tillstånd av hopplöst och ärftligt slaveri, sysselsatta med att odla jorden, sköta boskapen och alla slags andra tjänarsysslor – på samma sätt som slavarna i Västindien. … De är tillfångatagna i krig eller människor som hamnat i skuld. Kort sagt dessa olyckliga människor som kommit från Afrikas inre områden saknar all trygghet, och de kan helt behandlas efter ägarnas godtycke.”

Alexander Falconbridge var skeppsläkare på ett slavskepp från Liverpool. Han var skakad av sina upplevelser under resorna. Han skrev:
“När negrerna som de svarta handelsmännen disponerar visas för de europeiska köparna, granskas först deras ålder. De undersöker sedan noggrant varje person och vill ha reda på deras hälsotillstånd. Om de lider av något lyte (handikapp), är missbildade, har dåliga ögon eller tänder, är svaga i lederna eller förlamade på något sätt som gör dem olämpliga för arbete; ja, då blir de inte godkända. De svarta köpmännen misshandlar ofta dessa avvisade slavar. Ofta händer det att de omedelbart blivit halshuggna inför ögonen på kaptenen.” (kaptenen på slavskeppet där Falconbridge tjänstgjorde)
(Black Voyage-Eyewitness Accounts of the Slave Trade” edited by Thomas Howard, Little Brown & Company, Boston.)

John Newton (1725-1807) hade en ovanlig levnadsbana. Som ung var han först sjöman på ett spanskt handelsfartyg och sedan i brittiska flottan. Därefter var han besättningsman på ett slavskepp. Han visade sig trotsig och besvärlig och sattes iland på Afrikas kust. Han tog arbete hos en slavhandlare och blev så illa omtyckt av dennes svarta hustru, att han själv hamnade i slaveri. Ett år slet han hårt som vit slav bland svarta slavar. Han räddades av en annan vit slavhandlare och kunde återvända till England.

På resan hem greps han av en stark kristen tro. Han gick på nytt till sjöss, som kapten på ett eget slavskepp. Efter flera år tog han avsked, gick iland och utbildade sig till präst. Då skrev han: ”Jag tror att jag skulle ha lämnat slavhandeln tidigare, om jag hade tyckt vad jag nu tycker om den – att den är olaglig och felaktig.”

1770 skrev han följande kända rader:
”Amazing grace, how sweet the sound     (förunderlig nåd)
That saved a wretch like me.      (en usling som jag)
I once was lost, but now am found,
Was blind, but now I see.”

Till sin död arbetade John Newton för att få slut på slavhandeln.

Uppgifter och frågor

1 Vad skiljer de tre först nämnda personerna från de fyra sist nämnda?

2 Ge tre-fyra exempel på särskilt vidriga upplevelser för slavarna.

3 Vilken av de fyra sist nämnda personerna verkar vara mest insatt i slavarnas lidande?

4 Vilken av de fyra tror du har betytt mest för kampen mot slavhandel och slaveri? Motivera ditt svar.
 

Publicerad: 13 maj 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016