Gudabilden eller symbolen smörjs med olja, man tänder rökelse och ställer fram blommor och ljus. Guden kläs och ges både mat och dryck. Samtidigt kan man bjuda maten till andra gudar, till gäster, till de fattiga och till djur. Det är också vanligt att recitera heliga texter. Den fromme hindun är därtill noga med sin andning och kroppsrörelser. Allt har sin betydelse i gemenskapen med det gudomliga.
Tempeltjänsten är en fest
Gudarna tillbeds även i tempel. Det finns knappast någon by i Indien som inte har ett tempel tillägnat byns egen gud. Där sköts gudstjänsten av präster som oftast är mycket noggranna med ceremonierna. I templen förekommer sång och dans till gudens ära. Ljus och rökelse, frukt och blommor offras till guden av besökarna. Gudstjänsten är individuell. Oberoende av varandra läser man böner, mediterar och offrar. Man kommer och går när man vill.
Vid speciella fester, t.ex. vissa gudars födelsedag, förs gudabilden i procession genom gatorna så att den kan ses och hyllas av folket.
Utanför templen vid en flodstrand eller i en byggd bassäng utförs rituella tvagningar (reningsritualer). Vid de större tempelplatserna kan man se tusentals människor i de heliga baden. Det är inte i första hand en yttre rening som människorna söker i den grumliga, smutsgula floden. Vattnet är symbolen för livskraften i naturen. Att låta sig omslutas av den heliga floden är som att omfamnas av det gudomliga.
Regler för allt
Hinduismen är ett sätt att leva. Religionen påverkar i minsta detalj människornas vardagsliv likaväl som samhället. Det finns regler för nästan allt som hindun gör under dagen, från reningsbadet på morgonen till kvällens måltid och bönestund. Det gäller för hindun att känna till hur man på rätt sätt handskas med ljus, rökelse, blommor, frukter, ljud och gester. En hindu söker renhet till kropp och själ. Det är därför viktigt att noggrant följa alla föreskrifter.
Men för att nå målet, dvs befrielse från återfödelse, måste man också leva i enlighet med vissa ideal:
- att inte skada något levande väsen (ickevåld)
- att inte ljuga
- att inte stjäla
- att inte leva okyskt
- att ha tålamod
Kastväsendet - ett klassamhälle
Läran om karma (se hinduismens grunder) ger hinduerna en förklaring till orättvisorna och bristen på jämlikhet i det indiska samhället. Att den ene föds och lever i fattigdom och elände medan den andre föds i lyx och överflöd kan, menar man, förklaras av människors handlingar i en föregående liv.
Genom tiderna har läran om karma gett stöd och religiös motivering åt ett strikt klassystem - kastväsendet. Denna sociala ordning antas ha uppkommit vid den ariska invandringen.
Det indiska samhället brukar traditionellt delas upp i fyra huvudkaster:
- präster (brahmaner)
- krigare och ämbetsmän (kshatriyaer)
- bönder och hantverkare (vaishyaer)
- tjänare och slavar (sudraer)
De tre översta kasterna bestod ursprungligen av indoeuropéerna, medan den fjärde, tjänande kasten, utgjordes av de erövrade folken vilka utförde de lägst värderade arbetena. De ursprungliga fyra kasterna har under historiens gång utvecklats till en stor mängd kaster, ofta knutna till olika yrken.
Sedan gammalt har det utanför de fyra huvudkasterna funnits en femte grupp, de kastlösa. De kallas också paria eller "de oberörbara", därför att en högklassig inte får röra vid dem eller äta något som de rört vid. Till och med skuggan anses orena den som den faller på.
I våra dagar är diskriminering på grund av kast förbjuden enligt indisk lag. Men kastsystemet finns till viss del kvar i samhället, särskilt på landsbygden. De kastlösa är på många ställen fortfarande utstötta och kontakt med dem undviks. Ansträngningar för att förbättra situationen för dessa "Guds barn", som Mahatma Gandhi kallade de kastlösa, görs kontinuerligt. De tillförsäkras bland annat en viss procent av alla tjänster inom den offentliga sektorn. Men de högre kasternas kastmedvetande är mycket starkt.
Kvinnan - jämställd eller förtryckt?
Familjen är kärnan i det indiska samhället och individen påminns ständigt om att hon är medlem av en familj. I familjen är det mannen som är överhuvudet. Det är han som har ansvaret för familjens försörjning och för det viktigaste som händer i hemmet - kulten. Kvinnorna hjälper dock männen med vården av gudomligheter.
