Jorden bildades för ungefär 5 miljarder år sedan, men människoliknande varelser har bara existerat i ett par miljoner år. Den senaste delen av människosläktet som vi själva ingår i, Homo sapiens, har endast funnits på jorden i drygt 100 000 år. Större delen av vår existens har vi dessutom tillbringat sida vid sida med en annan typ av människor – neandertalsmänniskan.
Neandertalsmänniskan
Neandertalarna har fått sitt namn efter en fyndort i Neanderdalen i Tyskland där det första fossilet efter en rasen upptäcktes vid mitten av 1800-talet.
Neandertalsmänniskan uppkom troligtvis för cirka 200 000 år sedan och dog ut för omkring 30 000 år sedan. De levde över ett större område som sträckte sig över dagens Europa, Mellanöstern och västra Asien.
Modern forskning har visat att Neandertalarna nästan hade samma hjärnkapacitet som dagens människor. De levde i mindre stammar och var jägare och samlare. Neandertalarna hade, till skillnad mot sina föregångare, större färdigheter i bruket av redskap. Vi vet inte så mycket om deras religiösa sedvänjor, men arkeologiska utgrävningar har visat att de begravde sina döda och utförde ritualer. Hur och varför neandertalarna dog ut är det ingen som riktigt vet.
Vårt eget släktes förhistoria börjar med stenåldern
Homo sapiens sapiens, eller Cro-Magnon-människan (efter en fyndort i Frankrike), som vi själva tillhör vet vi emellertid mer om. Vår förhistoria kan sägas börja med stenåldern som är den längsta tidsåldern i människans existens. Den sträcker sig från det att människan lärde sig använda avancerade redskap (bl.a. av sten) för ungefär 40 000 år sedan, fram tills att metaller började användas för omkring 5000 år sedan.
Stenåldern brukar i sin tur delas in i två perioder: äldre stenåldern och yngre stenåldern.
Äldre stenåldern (ca 40 000-10 000 f.Kr)
Under den äldre stenåldern levde människorna i mindre grupper eller stammar och livnärde sig som jägare och samlare. Tillvaron styrdes helt och hållet av jakten på föda vilket gjorde att människorna levde ett kringflackande liv i bytesdjurens fotspår. Detta framgår tydligt i fornfynd och grottmålningar som också visar hur deras religiösa världsbild präglades av den djurvärld som utgjorde villkoret för dessa människors existens.
Yngre stenåldern (ca 10 000-3000 f.Kr)
Den yngre stenåldern (neolitisk tid) inleddes för omkring 12 000 år sedan då folk i Mellanöstern började odla grödor av olika slag och hålla sig med tama djur. Människan blev därmed bofast och kunde ordna tillvaron på ett effektivare sätt. De första byarna växte nu fram.
Utvecklingen från jägar- och samlarsamhället till jordbrukssamhället innebar en enorm omställning och förbättring av människans levnadsvillkor. Händelsen kallas därför ofta för jordbruksrevolutionen eller den neolitiska revolutionen.
Nordens stenålder
En stor del av stenåldern utspelades under den senaste istiden då Norden var täckt av inlandsis. Nordens stenålder följer därför inte samma tidsindelning som stenåldern i resten av världen eftersom människor inte vandrade upp i Norden förrän isarna började smälta för omkring 10 000 år sedan. Förutom det karga klimatet, tog det dessutom lång tid för nya idéer och sedvänjor att spridas upp till Norden från de mer bördiga och folkrikare delarna runt Mellanöstern och Asien där jordbruket först uppstod.
Man brukar säga att Nordens äldre stenålder varade från att människor vandrade upp hit för omkring 10 000 år sedan, fram till att folk började använda jordbruk och blev bofasta för bortåt 6000 år sedan. Därefter inträdde den yngre stenålder i Norden som varade i ungefär 4000 år, fram tills att metaller togs i bruk, omkring 1800 f.Kr.
Litteratur:
Åke Holmberg, Vår världshistoria, Natur och Kultur, 1995
Bergström m.fl., Alla tiders historia, Gleerups, 1995
Text: Robert de Vries (red.)
