Historien påverkar vår uppfattning av samtiden och våra perspektiv på framtiden. Människor har därför i alla tider skapat historiska berättelser för att tolka verkligheten och påverka sin omgivning. Kunskaper i historia ger oss redskap att förstå och förändra vår egen tid.
Ordet historia har egentligen en dubbel betydelse. De flesta skulle antagligen säga att historia är samma sak som det förflutna – alltså det som hänt. Men det förflutna består av alldeles för mycket för att kunna behandlas överhuvudtaget.
Det förflutna - det som har hänt genom tiderna fram till nuet - innefattar alla människors liv och leverne fram tills idag. Man kan därför säga att det förflutna täcker allt som ägt rum, inklusive alla människors upplevelser och syn på sin omvärld. Ingen kan emellertid se och minnas allt och ingen anser nog heller att allt är värt att se och minnas. Historia är alltså inte samma sak som det förflutna. Något förenklat kan man istället säga att historia bygger på händelser i förfluten tid och på utforskningen av dessa händelser.
Historieämnet grundar sig på skrifliga källor
Historieämnet grundar sig på den tid i människans historia för vilken det finns skriftliga källor bevarade. Tiden dessförinnan brukar benämnas förhistorisk och utforskas av arkeologer. Vid sidan av användandet av skriftliga källor, hämtar modern historieforskning också stöd från en rad andra vetenskapliga grenar för att kunna komma så nära ”den verkliga historien” som möjligt.
Begreppet historia omfattar i dess vidaste mening allt som lämnat tydbara spår efter sig i det förflutna. De historiska spåren kallas för historiens källor. Man brukar skilja på två olika typer av källor: kvarlevor och berättelser.
Med kvarlevor menas allt det som innefattar materiella lämningar från gångna tider. Med berättelser avses det som finns nedtecknat med skrift. De skriftliga källorna räknas nästan alltid som de viktigaste. Historisk tid är därför ett samlingsbegrepp för den tid från vilken det finns skriftliga källor bevarade.
Historia är alltid någon annans tolkning av det förflutna
Historia bör tolkas som en berättelse om det förflutna. Det innebär att historia alltid är bearbetad av någon som har tolkat det förflutna på sitt sätt med hjälp av egna erfarenheter eller andras nedtecknade skildringar. Denne person, låt oss säga historikern, har anlagt ett perspektiv på det som hänt och själv valt ut vad som är viktigt att få med. Därefter har han eller hon funderat över sammanhangen och sedan pusslat ihop det hela. Det är därför viktigt att alltid ha ett källkritiskt förhållningssätt till historieämnet. Detta gäller både om man själv skriver historia eller tar del av någon annans historiska forskning.
Historia kan liknas vid vårt kollektiva minne av det förflutna. Men historia skulle å andra sidan lika gärna kunna ses som vår kollektiva glömska, om man beaktar allt det i vårt förflutna som inte har fått någon nedtecknad historia.
Historia om allt för alla
Historia är nästan alltid skriven för en större publik och handlar därför i allmänhet om sådant som många människor anser vara intressant. Men historieämnet är nuförtiden bredare och djupare än vad det någonsin har varit. Idag finns alla sorters historia att tillgå.
Historia skrivs numera om allt och alla – för alla. Man kan idag, till skillnad mot för några decennier sedan, hitta all möjlig historia. SO-rummets historiekategorier utgör bra exempel på det. Huvuddelen av materialet kan knytas till Europas historia.
Under de översta flikarna i historiemenyn hittar du material som främst behandlar historiska huvuddrag, tidstypiska särdrag och viktiga händelser från stenåldern till nutid. Men under fliken Historiska teman hittar du massor av annan historia.
Litteratur:
Keith Jenkins, Re-thinking History, Routledge, 1999
Richard J. Evans, In Defense of History, Norton & Company, 1999
Sven Lilja, Historia i tiden, Studentlitteratur, 1989
Del ur Lgr 11: Kursplan i historia i grundskolan
Text: Robert de Vries (red.)
