+ Visa hela artikelserien
M

Trettioåriga kriget - Sverige blir en stormakt

Det var under det trettioåriga kriget som Sverige blev en stormakt i Europa. Kriget bestod av en rad sammanhängande konflikter med varierande bakgrund. Religion omnämns ofta som en bidragande ideologisk orsak till kriget eftersom de stridande framförallt utgjordes av katoliker på ena sidan och protestanter på den andra. På den katolska sidan stod främst det mäktiga Tysk-romerska riket, medan den protestantiska sidan dominerades av Sverige som i slutändan blev konfliktens stora vinnare. Vid den Westfaliska freden 1648 bekräftades Sveriges nyvunna ställning som stormakt i norra Europa.
Bild:

I samband med de svenska framgångarna under trettioåriga kriget blev Sverige en stormakt i norra Europa. Detalj från en målning av Nils Forsberg (1842-1934).

Redan under vikingatiden (cirka 800–1050) seglade handelsskepp mellan Mälaren och Finska viken. Under medeltiden erövrade svenska korsfarare Finland och kristnade landet. Estland blev svenskt på Erik XIV:s tid. Gustav II Adolf fortsatte att utvidga Sveriges områden vid Östersjön. Han erövrade det inre av Finska viken och dessutom Livland.

Tullar skulle göra Sverige rikt

Sverige var fattigt på både folk och pengar. När bönderna betalade skatt gjordes det i natura. Det betyder att de betalade med smör, ägg och salt kött. Men sådant kunde man inte köpa vapen för. Inte heller gick det att använda för att värva soldater eller betala ämbetsmän och hantverkare. Sverige hade alltså vad man kallar naturahushållning. Detta medan moderna stater på kontinenten hade penninghushållning.

Pengar fick man genom att ta tull på handel. Tull är en skatt som tas på handelsvaror. Danmark hade en stor och stadig inkomst av Öresundstullen. Skeppen som passerade där var alltså tvungna att betala en summa pengar för sin last innan de fick fortsätta. Nu ville Sverige ta tull på handeln i Östersjön. Därför var hamnarna i de erövrade områdena kring Östersjön viktiga för landet.

En annan viktig inkomstkälla var städernas tullportar. Vid den här tiden grundades många nya städer som fick stadsprivilegier med bland annat ensamrätt på handel. Det gjorde att marknader som tidigare hade hållits på andra ställen nu tvingades att flytta in till städerna. Snabbast växande av de nya städerna var Göteborg som fick sina stadsprivilegier 1621.

Vasaätten

Vid en riksdag i Västerås 1544 bestämdes att kungens äldste son skulle ärva riket. Det var nytt, för tidigare hade kungarna valts. När Gustav Vasa dog efterträddes han av sonen Erik XIV som regerade 1560-1568. Erik tvingades bort från makten av sin bror Johan III som var gift med en polsk prinsessa.

Efter Johans död kröntes deras son Sigismund, som redan var polsk kung. Men kröningen mötte hårt motstånd eftersom Sigismund var katolik och Sverige nu var ett protestantiskt land. Därför dröjde det bara några år innan Sigismund drevs bort från den svenska tronen av Gustav Vasas tredje son, Karl IX. Han hade varit riksföreståndare 1599–1604 och nu kung fram till sin död 1611.

Karl IX efterträddes i sin tur av sin sjuttonårige son, Gustav II Adolf. Under hans tid vid makten erövrades nya områden på andra sidan Östersjön. När Gustav II Adolf stupade 1632 i Tyskland var hans dotter Kristina inte mer än fem år. Därför styrdes Sverige av en förmyndarregering fram till 1644.

Kristina var begåvad och mycket lärd. Men rikets affärer var urusla. Hon kände en stark motvilja mot att gifta sig – ett problem eftersom landet behövde en kronprins. Samtidigt blev hon allt mer lockad av katolicismen. År 1654 avsade hon sig kronan, lämnade Sverige och blev katolik. Hennes kusin kröntes till kung, Karl X Gustav. Med Kristina dog Vasaätten ut.

Sverige går med i trettioåriga kriget

Från sin huvudstad Wien i Österrike härskade den katolske kejsaren av släkten Habsburg över det tyska riket. I det tyska riket pågick sedan 1618 ett krig mellan katolska och protestantiska områden. Kejsarens härförare Wallenstein hade planer på att skapa en kejserlig sjömakt vid Östersjökusten.

Kung Gustav II Adolf och hans råd (den tidens regering) beslöt att gå med i kriget för att hjälpa protestanterna och för att vinna fler viktiga hamnar vid Östersjön.

Men för att kunna gå i krig var Sverige tvunget att låna pengar. Mest lånade man av bankiren och vapenhandlaren Louis De Geer i Amsterdam. Som säkerhet för sina lån fick De Geer koppar från Falu gruva.

De Geer hade länge sålt vapen till den svenska hären. År 1627 kom han till Sverige för att bygga upp en vapenindustri. Kungen och han kom bra överens. Båda var livliga och vana vid snabba beslut. Och båda var förtjusta i kanoner.

De Geer fick hyra järnbruk med forsar, fall och skogar. I de uppländska bruken gjordes järn. I Norrköping, där han bosatte sig, gjordes vapen. I Finspång göt han kanoner. I Arboga och Norrtälje tillverkades gevär.

I den svenska hären var det bara ryttarna som var värvade yrkessoldater. Fotsoldater hade man inte råd att betala, så de fick tas ut med tvång. Prästerna skrev upp församlingens alla män mellan 15 och 65 år i vad som var världens första folkbokföring. Männen delades sedan in i grupper om tio. På kyrkbacken togs sedan soldaterna ut, en man ur varje grupp. De var oftast drängar, torpare och löst folk. Med matsäck för en vecka gick de nya soldaterna till hamnen där de skulle skeppas ut. På vägen rymde var tionde. Detta var framför allt kungens och adelns krig, inte böndernas.

Bild:

Pikenare under trettioåriga kriget. Pikarnas avskräckande effekt mot ryttare i kombination med eldvapnens skottvidd gjorde infanteriet överlägset kavalleriet. På grund av arméernas storlek fördes krigen i jordbruksbebyggelse på slättlandet där kriget kunde föda sig självt.

Svenska soldater i Tyskland

I juni 1630 lämnade hären de mörka och fuktiga skeppen och vadade i land i Tyskland. Alla hästar skulle också i land och de var många, för krigen slukade hästar. Vapen, hö och bröd bars i land, likaså ärter och fläsk köpt från Ryssland samt sill och öl köpt i Danmark. Officerare med långa värjor föste på mannarna. I hatten hade de en strutsfjäder.

Ett av regementena som hade stigit i land var det från Uppland. Vid juletid återstod knappt hälften av regementets soldater. Ändå hade de inte varit i strid. Det var fältsjukan, krigens ständige följeslagare, som hade tagit dem. På sommaren kom den med blodiga diarréer. På vintern härjade den som fläckfeber, som spreds med klädlössen. Fältsjukan gick inte att bota. Den kom att ta många fler liv än vad striderna gjorde.

År 1631 lyckades ändå svenskarna krossa kejsarens armé fullständigt i slaget vid Breitenfeld. Nu låg stora delar av Tyskland öppet för Gustav II Adolf. Han lät sin armé fortsätta långt ner i Sydtyskland. Riktigt vilka hans planer var vet man inte.

Men de svenska framgångarna fick ett plötsligt slut en dimmig novemberdag 1632. I slaget vid Lützen mötte svenskarna en ny kejserlig armé under ledning av Wallenstein. Mitt under slaget inträffade katastrofen. Den närsynte Gustav II Adolf red vilse i dimman och hamnade bland fienden. Han träffades av flera kulor och dödades. Slaget slutade utan någon segrare.

Efter kungens död fanns det ingen i Sverige som kunde leda kriget lika framgångsrikt. Ändå lyckades svenska arméer under fältherrar som Johan Banér och Lennart Torstensson under 10-15 år fortsätta kriget med blandade framgångar och motgångar.

Äntligen fred

”Med kläderna lägger jag av mig mina bekymmer för natten”, brukade Axel Oxenstierna säga. Han var en lärd men snorkig greve som utsetts till rikskansler och den främste i rådet. Men han låg sömnlös den natt han fick besked om att kungen hade stupat. Han var visserligen kunnig i politik, men inte i det militära. Och nu skulle han ta över ledningen efter kungen.

Frankrike gick med i kriget. Trots att Frankrike var katolskt, hjälpte man Sverige genom att förse landet med stora summor för att fortsätta kriget. Kriget fördes ju mot Frankrikes ärkefiende, kejsaren av ätten Habsburg.

Bild:

Gustaf II Adolfs lik inskeppas i Wolgasts hamn 1633. Målning av Carl Gustaf Hellqvist (1851-1890).

År 1648 var det äntligen dags att sluta fred. Diplomaterna kom, den ene mer glänsande än den andre, och den Westfaliska freden kunde slutas i två små städer i nordvästra Tyskland. Efter trettio år var landet så härjat av kriget att det dröjde flera generationer innan Tyskland var uppbyggt igen.

Sverige fick två kustområden i Pommern, staden Wismar och två biskopsdömen – alltså spridda områden i norra Tyskland. Frankrike fick områden vid Rhen, och Holland blev självständigt. Plötsligt var Sverige, med sina knappt 1,5 miljoner invånare, jämte Frankrike med sina 20 miljoner, en av Europas stormakter.

Krigets grymhet

Trettioåriga kriget skulle föda sig själv. Den svenska armén tvingade till sig säd och kött, rövade åt sig fattiga bönders få värdesaker.

Det långvariga kriget förråade svenska drängar likaväl som skotska och tyska legoknektar. Städer plundrades och byar brändes. Män hängdes, kvinnor våldtogs och barn mördades. Knektar torterade hjälplösa människor för sitt eget nöjes skull. Inte konstigt att bönderna på många håll samlade sig till försvar och slog ihjäl mindre grupper av soldater.

Fortfarande hundratals år efter kriget skrämdes barn i Tyskland till lydnad med ”annars kommer svenskarna och tar dig”.
 

Vallonerna och det svenska järnet

I Valloniet i södra Belgien låg många smedjor. Men där rasade kriget mellan Spanien och de upproriska holländarna. Ägarna – mest rika holländare – flyttade därför över verksamheten till tryggare trakter, till England och Frankrike.

En av ägarna var Louis De Geer. Han valde Sverige. Där fanns malm, forsar och kolskogar. Det visste han, liksom att tekniken i de gamla smedjorna var efterbliven. Men det tänkte han ändra på, I Valloniet fanns den nya tekniken, och där skulle han värva skickligt folk till Sverige.

Hans agenter var flitiga. De Geer skrev kontrakt med smeder, kolare, masugnsarbetare, mjölnare, timmermän, alla som behövdes för att driva ett järnbruk. De band sig för två år, fick vin och fri resa för familjen, även tillbaka om de ångrade sig. Det gjorde en femtedel, trötta kanske på den mörka kalla vintern, på björn och varg. Drygt ett tusen blev kvar.

Vallonerna talade franska. De hade egen präst, för de tillhörde den reformerta kyrkan. Under några generationer höll de sig mest för sig själva. Bruket var ju självförsörjande.

Vallonjärnet var mer bearbetat och dyrare än det gamla tyskjärnet. Mest tillverkades tyskjärn. Vallonjärnet gick framför allt på export till England. När snön kom och sjöarna frös till, kördes det till magasin vid hamnar, från vilka skutor förde det vidare till Stockholm. Endast därifrån fick exporten ske. Vintervägarna var för järnbruken vad järnvägar och motorvägar är för dagens industri.

Uppgifter och frågor

  1. Nämn några tronföljare som tillhörde Vasaätten.
     
  2. Vad hände vid ) Breitenfelt? b) Lützen?
     
  3. Gustav II Adolf ville göra Sverige till ett rikt land. Hur?
     
  4. Varför deltog Sverige i trettioåriga kriget?
     
  5. Vad var det som gjorde Sverige till en stormakt?


 

Text: Hans Thorbjörnsson, läromedelsförfattare

Publicerad: 16 maj 2016
Uppdaterad: 17 oktober 2016