M

Gustav II Adolf - svensk hjälte och protestantisk messiasfigur

Under den nationalromantiska eran vid senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet fördes många historiska gestalter fram i rampljuset runt om i Europa med syfte att stärka den nationella identiteten och öka lojaliteten till staten. Gustav II Adolf - som ikläddes rollen som hjältekung och protestantismens försvarare - är en av våra mest kända svenska exempel.
Bild:

Gustaf II Adolf före slaget vid Lützen. Målning från 1900, gjord av Nils Forsberg (1842-1934).

Svenskt 1800-tal och Gustav II Adolf

Man kan säga att under 1800-talet och tidigt 1900-tal förekom näst intill en dyrkan av Gustav II Adolf. Dagarna före Gustav Adolf-jubiléet i december 1894 låter en smörfirma införa en grovstilt annons med följande text:

"Till 300-årsdagen af Hjeltekonungens Födelse, Ärade Herrskaper! Herrar Militärer och Hotellvärdar: Reqviereren i tid Gustav Adolfsbysten till edra smörgåsbord! Minimumviqt 1 kg".

Idag kan man kanske inte få en smörbyst av Gustav II Adolf, men Gustav Adolfbakelser kan vi äta i november.

Gustav II Adolf kom att stå i spetsen för protestantismen när den kämpade mot katolicismen om herraväldet i Europa. Protestantismen var starkt knuten till den svenska nationella kulturen och här gäller det alltså att bevara själva kärnan i nationen. Således blir kampen mot katolicismen till en nationell frigörelsekamp, där det nationella engagemanget har utvidgats till att gälla den protestantiska världen. I Topelius' Fältskärns berättelser finner vi bilden av den lömske, fanatiske katolske jesuiten med dolken dold i ett krucifix:

"Kätchen, akta dig att tala illa om munkarnas mässor! Minns, att vår biktfader, pater Hieronymus, är medlem av Jesu heliga orden, liksom han är medlem av den heliga inqvisitionen. Stottsfängelset är både djupt och mörkt".

Mot jesuiten står den ädle, rättrogne Gustav Adolf.

Kyrkan och den nationella identiteten

Gustav II Adolf är idag kanske mest känd för att han 1632 stupade i dimman på Lützens slagfält. I Lützen hålls fortfarande en ceremoni varje år i november med musik och skådespel. Men han har således också stått som en representant för den protestantiska kyrkan.

Kyrkan och religionen handlade om nationell identitet, inte bara om kommunikation med Gud. Den franske författaren och nationalisten Maurice Barrès talar vid sekelskiftet 1900 om religionen och kyrkan som ett arv från fäderna, något som finns i själva jorden vi trampar. Barrès talar om katolicismen. Men den katolska läran hade i hans skrifter samma betydelse för fransk nationalism, som protestantismen hade för svensk nationalism.

De serbiska prästerna talar på 1990-talet, mitt under brinnande krig, om hur deras folk under historiens gång förjagats som hundar av muslimer och katolska kroater. Även muslimernas prästerskap talar om sin längtan efter en muslimsk stat. De vill rensa sina nationer från den syndiga och lösaktiga västerländska kulturen - "den stora Satan".

År 2000 upphörde vi att ha en statskyrka i Sverige. I vårt sekulariserade samhälle förknippas inte längre religionen med den svenska nationen. Visserligen konfirmerar sig många ungdomar än idag. Konfirmationen har i viss mån med tradition och svenska seder att göra. En majoritet av svenskarna vill också behålla de gamla kyrkobyggnaderna ute i landet. Man tycker att de är vackra och kanske att de på något sätt har med traditionen att göra. De som invandrat till Sverige under senare tider ser ofta också en stark förankring mellan sin nationella kultur och sin religion. Religion har alltså fortfarande något att göra med nationell kultur i Sverige såväl som i övriga världen.

Bild:

Skolplansch från sekelskiftet 1900. Gustav II Adolf framställd som en inspirerande hjältekung i spetsen för sina tappra svenska och finska soldater under ett kavallerianfall mot de katolska trupperna.

Hjälten Gustav II Adolf

Mellan åren 1865-1871 enades Tyskland under Preussens ledning. Enandet hade genomförts genom krig, först med Österrike och sedan Frankrike. De protestantiska tyska staterna i norra Tyskland besegrade det katolska Österrike, de katolska länderna i Sydtyskland och det katolska Frankrike. I det nya Tyskland där det protestantiska Preussen dominerade såg man med stolthet på sina protestantiska traditioner. Gustav II Adolf lyftes fram som den främste historiske hjälten. Man betraktade honom som de tyska protestanternas räddare på 1600-talet.

I såväl Sverige som Tyskland talade man under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet om ett gemensamt protestantiskt kulturarv. Många ansåg att det var en stor tur att Tyskland enats under det protestantiska Nordtyskland. Om Tyskland istället blivit katolskt hade det varit verkligt olyckligt, ansåg man.

Möjligen hyste Gustav II Adolf planer på att försöka bli tysk kejsare. En av dem som tar upp den frågan är Helmuth von Moltke. Han var preussisk militär och det var han som "med blod och järn", genomförde Tysklands enande. Moltke tycks inte ha haft något emot om den svenska 1600-talskungen även blivit tysk kejsare: "Nå, vi tvivlar inte på det. Men om han hade fått igenom sin plan hade det varit en olycka för oss? Han var en furste av germansk stam, han skulle så helt ha blivit tysk att Sverige i fortsättningen endast skulle ha varit en tysk provins".

Under förra sekelskiftet florerade också en rasmystik. Det protestantiska arvet förknippades med "nordgemanerna" och Gustav II Adolf framställdes som en nordgermansk hjälte. Denna hjältedyrkan låg också i linje med framställningen av Siegfrid i Wagners populära verk Niebelungens ring.

Även i tidigare tysk historiskrivning hade man talat uppskattande om Gustav II Adolf. Den tyske poeten Arndt levde under Napoleonkrigens tid (vid 1800-talets början). Han propagerade för ett tyskt befrielsekig mot fransmännen. Arndt hyste ett rent hat mot fransmännen. Han ställde också det protestantiska Nordtyskland med Gustav II Adolf och det katolska Sydtyskland med jesuiterna mot varandra.

Bild:

Gustav II Adolf död vid Lützen 6 november 1632. Detalj från en målning gjord av Carl Wahlbom (1810–1858).

Splittraren

Men det finns också många i Tyskland som har en annan syn på Gustav II Adolf: "Han räddade inte protestantismen. Istället slet han sönder riket, förrådde landet och berövade Tyskland dess nationella ära och anseende." De som har denna negativa syn på Gustav Adolf tycker det är märkligt, att han ändå hyllas i Tyskland och att man för tyska pengar uppför minnesmärken över honom. Detta sker alltså trots att många är ense om att Tysklands splittring blev förstärkt genom Sveriges ingripande och genom freden år 1648.

Vi vet att Trettioåriga kriget medförde enorma lidanden för det tyska folket. Omfånget av dessa lidanden har varit och är föremål för en stor debatt. Ungefär 40% av den tyska lantbefolkningen föll offer antingen för själva kriget och för de epidemier som rasade under kriget. Förlusterna bland stadsbefolkningen var något lägre, ca 33 %.


 


Litteratur:
Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien, del 17, Norstedt, 1902
Göran Rystad (red.), Historia kring trettioåriga kriget, Wahlström & Widstrand, 1994
Herbert Langer, Trettioåriga kriget, 1989
Sverker Oredsson, rker, Gustav Adolf, Sverige och Trettioåriga kriget, Lund: Univ. Press, 1992
Reise in die Geschichte, Dortmund, 1987
Zacharias Topelius, Fältskärns berättelser, Bonnier, 1883
 

Text:
Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm
,
författare
Publicerad: 09 februari 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016