+ Visa hela artikelserien
M

Slaveriet och triangelhandeln, del 6 : Slavhandeln - en lönsam affär

Slavhandeln hjälpte till att göra Europa rikt och även Sverige tjänade pengar, bland annat på att sälja järn som användes till slavbojor och vapen.
Bild:

Järn från svenska masugnar var viktiga i den transatlantiska slavhandeln. Under 1700-talet var Sverige världens främsta järnexportör och Storbritannien, som dominerade slavhandeln, var helt beroende av svenskt järn.

Under de hundratals år den transatlantiska slavhandeln pågick var det helt lagligt för svenska köpmän att köpa och sälja förslavade afrikaner. De som tjänade pengar på slavhandeln var också de personer i samhället som skulle upprätthålla lag och ordning. Kungar, politiker och mäktiga affärsmän tjänade på att låta slavhandeln fortsätta under statsmakternas beskydd.

Tullfritt för slavhandlare

Jämfört med de ledande europeiska slavhandlarnationerna var antalet svenska slavskeppstransporter få. Storbritannien ansvarade för totalt omkring 11 000 transporter med omkring 3,3 miljoner slavar medan Sverige genomförde ett 50-tal under de 200 år vi deltog i handeln. Men Sverige spelade en roll i slavhandeln på flera andra sätt.

I den svenska kolonin på Saint Barthélemy i Västindien erbjöd Sverige en frihamn och omlastningsplats för slavskepp av alla nationaliteter. Import- och exporttullarna för förslavade afrikaner var mycket förmånliga, särskilt om transporten skedde på svenska fartyg.

Bild:

Göteborg var Sveriges viktigaste utskeppningshamn i handeln med Storbritannien. Akvarell av J.F. Weinberg (1794).


Tullsatserna för slavar fastställdes av den svenska regeringen. På grund av de goda villkoren valde allt fler slavfartyg att använda Saint Barthélemy som av- och omlastningsplats. Afrikanska slavar auktionerades ut eller lastades om för transport till andra västindiska öar eller den amerikanska kontinenten och öns ekonomi blomstrade.

Svenskt järn till slavhandeln

När Svenska Afrikakompaniet gick i konkurs 1663 och Sverige förlorade sitt slavfort i Ghana till engelsmännen var svenskarna tvungna att hitta andra sätt att tjäna på slavhandeln. Nu satsade man i stället på att sälja svenskt järn. Järn var mycket viktigt för den transatlantiska slavhandeln. Det behövdes till allt från slavbojor till redskap, vapen och skeppsbyggen.

Under 1700-talet var Sverige världens främsta järnexportör och Storbritannien, som dominerade slavhandeln, var helt beroende av svenskt järn. När det svenska järnets stormaktsställning nådde sin höjdpunkt under 1700-talet var utlandsförsäljningen en lysande affär för såväl statsmakten som enskilda företagare. Varken förr eller senare har några svenska exportaffärer gått så bra.

Delar av den övriga svenska exporten, koppar, trävaror, tjära och beck, användes också i slavhandelsindustrin. Sveriges stora skogstillgångar var betydelsefulla för tillverkningen av träkol. Kolet behövdes i tillverkningen av smidbart stångjärn som bland annat användes till slavbojor och kedjor.

Järnexporten stod för omkring 80 procent av Sveriges utrikeshandel under denna tid och hade stor betydelse för svensk ekonomi, inte minst genom att erbjuda många arbetstillfällen. De största vinsterna gjordes av de stora handelshusen i Stockholm och Göteborg som också ägde en stor del av järnbruken.

De rika storköpmännen som ledde handelshusen blev en ekonomisk elit som också fick allt större politiskt inflytande, samtidigt som slavhandeln innebar ekonomiskt uppsving för svensk ekonomi.

Det svenska slavjärnet

För själva slavtransaktionerna tillverkade Sverige så kallat voyagejärn. Det var ett specialproducerat och noga måttbeställt stångjärn som användes som valuta när man köpte slavar i Afrika.

Sverige var den största exportören av voyagejärn till de brittiska slavhandelsstäderna och svenskt voyagejärn fanns förmodligen med som utbyte för hundratusentals förslavade afrikaner som skickades över Atlanten. Den svenska regeringen kände väl till denna svenska roll i handeln med slavar, men gjorde ingenting för att stoppa den.

Dåvarande presidenten i Kungliga Vetenskapsakademin, Bengt Qwist, skrev till exempel efter en resa till England 1776 att allt voyagejärn som exporterades av Sverige till England användes till ”slafvars uppköpande”.

Vilka var involverade i slavhandeln?

Portugiserna var de första som hämtade slavar i Afrika till Sydamerika. Spanjorerna och andra européer följde efter. Vid 1600-talets början stod holländarna för den största delen, tätt följda av fransmän och engelsmän. Även danskarna hade stor del i slavhandeln, med slavöar i Västindien (nu amerikanska Virgin Islands).

I takt med kolonisationen av Västindien och Nordamerika under 1700-talet dominerade engelsmännen i högre grad. Det var också då svenskar var mest aktiva, genom den svenska kolonin i Västindien och via järnexporten.

Hur lönsam var slavhandeln?

Forskare är oense om exakt hur lönsam slavhandeln egentligen var. Det fanns stora pengar att tjäna men också stora risker. Pirater, sjukdom, fånguppror och dåligt väder kunde orsaka stora förluster för slavhandlarna. Även krig kunde ställa till problem. Men de flesta resorna över Atlanten gick ändå med vinst.

I stort var slavhandelsekonomin, med plantager i Västindien och Amerika och import av varor till Europa, definitivt en lönsam affär. Många anser att slavhandeln bidrog till Europas snabba industrialisering och växande välstånd, även om åsikterna går isär om exakt hur stor inverkan slavhandeln hade.
 

Text: Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige

Materialet har tidigare varit en del av skolmaterialet ”Slaveri då och nu – Rätten till frihet” som getts ut av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige i samband med ett informationsprojekt om Sveriges roll i det transatlantiska slaveriet och om nutida slaveri. Bakgrunden är att regeringen i juli 2007 beslutade att delegationen tillsammans med organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och mot rasism och diskriminering skulle genomföra kommunikations- och kunskapshöjande aktiviteter till minne av att det är 200 år sedan den transatlantiska slavhandeln avskaffades.

 

Läs mer om

Publicerad: 29 augusti 2013
Uppdaterad: 15 november 2016