S

Bilden av Karl XII förr och idag

I svensk historia är det framförallt Karl XII som står för den svenska krigsäran. Hjältedyrkan och offret för nationen är viktiga inslag i historieskrivningen kring honom. En mer eller mindre utpräglad Karl XII-dyrkan fanns under 1800-talet och faktiskt ända fram till andra världskrigets slut.
Bild:

Karl XII som ung segrare efter slaget vid Narva 20 november 1700. Slaget betraktas som en av den svenska militärhistoriens största segrar. Detalj från en målning gjord 1905 av Gustaf Olof Cederström (1845-1933).

Karl XII:s armé var multinationell

Efter andra världskriget hade man fått nog av krig och elände. Då försvann de krigiska hjältarna från skolböckerna. De personer under 1800-talet som hyllade en aggressiv nationalism, lyfte ofta fram Karl XII som nationell representant. Karl XII var dock ingen rasist. Rasismen var inte uppfunnen på hans tid. Hans armé var en multinationell här med inslag av kosacker, turkar, tyskar samt soldater från hela det multikulturella svenska stormaktsväldet. Karl XII kom att stå som symbol för svensk nationalism. Men själv var han inte nationalist. Han försvarade en multikulturell stat.

Karl XII som symbol för krig och ära

Karl XII var en krigarkung. Nästan hela sin regenttid befann han sig med sina karoliner långt utanför Sveriges gränser. Alla karoliner måste vara beredda att offra sig för krigsäran.

Senare tiders anhängare av aggressiv nationalism predikade att man måste offra sig för sin nation. Kriget härdade och uppfostrade folket. Det stärkte den nationella enheten. Fredstider är förslappande. Lidandet är det enda som kan förbättra människan. Lidandet ger storhet och för utvecklingen framåt. Kriget - det största lidandet - är alltså en nödvändighet. Vi känner i modern tid igen det från Khomeinis självmordspatruller som gick genom minfälten, sikernas och singalesernas dödsskvadroner, de militanta muslimernas religiösa soldater i kampen mot den västerländska "stora Satan".

Vid 1900-talets början sade den tyske generalen och författaren Friedrich von Bernhardi att kriget visserligen var förstörande, men att det också hade en "skapande och renande kraft". Kriget var ett uttryck för ett "helt folks gemensamma vilja". Nationen enades och samlade sig mot en gemensam fara.

Karl XII som en enande kraft

Författaren Verner von Heidenstam (1859-1940) för fram liknande tankar i sin bok Karolinerna från 1898. Han ansåg att det nationella hade "förslappats" och han vände sig därför till stormaktstidens tragiska slutår. Genom prövningar, lidanden och offer skulle nationalkänslan växa sig stark och människans bästa sidor lyftas fram. Folkets offervilja tecknas med patetisk högtidlighet. Heidenstam uppehåller sig inte så mycket vid segeråren utan mera vid nederlagen. Det är i nederlagens tid de stora offren krävs. Karl XII reser sig övermänskligt stor. Men det är ändå inte han som dominerar handlingen i Karolinerna. Nej, det är "småfolket", de som kämpar i det tysta, som Heidenstam vill visa upp. "Karolinerna" är det svenska folket och de soldater som tålmodigt och tappert utstår krig och svält.

Boken är en exempelsamling för idén att det inte är maklighet och vällevnad, utan nöd och fattigdom, som väcker ett folks bästa egenskaper till liv och som stärker nationalkänslan. Slutorden lyder: "Älskat vare det folk, som i sin storhets fall gjorde sin fattigdom ärad inför världen!"

Bild:

Karl XII med sin ukrainska allierade, kosackhövdingen Ivan Mazepa, efter förlusten vid Poltava 28 juni 1709. Kanske pekar Mazepa i riktning mot Turkiet dit Karl XII begav sig efter nederlaget. Del från en målning gjord av Gustaf Olof Cederström (1845-1933).

Karl XII som stormaktsväldets förgörare

Historikern Anders Fryxell (1795-1881) skrev tidigare under 1800-talet om Karl XII. Hans bild av "hjältekungen" är en helt annan. Kungen beskrivs som ett omoget och oansvarigt barn, som gör vad som faller honom in utan någon hänsyn till andra människor. Han bryr sig inte om konsekvenserna av sina handlingar. Dessutom, fortsätter Fryxell, är Karl XII krigsgalen. På slagfältet rider han ofta först och hugger vilt med värjan. Inte heller bryr han sig om sina egna soldater, trots att de lider svårt och dör av kyla, svält och sjukdomar.

Fryxell kritiserar Karl XII för ytterligare en sak: Under drygt 10 års tid håller han sig utomlands i olika strider och försummar helt sitt eget land. Sverige förlorar under han bortvaro Balticum och Finland, utan att kungen företar något för dess försvar. Tvärtom, tar han folk från dessa områden och förslösar människor och resurser på meningslösa fälttåg i södra Polen och Sachsen. De svenska östersjöprovinserna kommer under tiden att grymt härjas av ryssarna. I Sverige är nöden svår alltmedan kungen krigar lång nere i Europa, eller uppehåller sig flera år i Turkiet utan att göra något alls.

Karl XII i modern forskning

Historieprofessorn  Jan Lindegren (specialist på konsekvenserna av Sveriges krig under stormaktstiden) skriver 1992 om Karl XII:s roll i den totala nationella mobiliseringen under det stora nordiska kriget och de socialt utjämnande effekter denna hade.

Karl XII satte in alla rikets resurser för att bevara den svenska stormaktsställningen. Inför denna målsättning måste allt annat vika. Inget offer kunde vara stort nog. Kungen var beredd att offra sig själv.

Bild:

Karl XII som den inspirerande ledaren. Målning gjord av Gustaf Olof Cederström (1845-1933).

Soldaten skulle alltid känna kungens närvaro. Kungen hade i egen hög person exercerat och på olika sätt dragit försorg om soldaten. Detta fick ett ideologiskt värde som inte kan överskattas. Soldaterna måste kunna lita på sin kung. Karl XII delade därför sina soldaters vedermödor, mat, sovläger och faror. Vid anfall gick kungen själv i spetsen. Karl XII ville genom att exponera sin person framstå som föredöme. Det kunde tyckas dumdristigt men ingick i en medveten strategi från kungens sida för att höja soldaternas moral.

Det stora flertalet av soldaterna rekryterades från bondeklassen eller kom från andra enklare förhållanden. Det var till dessa samhällslager Karl XII vände sig och fick gensvar från. Han lät avmåla sig utan peruk, han "bar sitt eget hår" som det hette och var klädd i sin enkla blå soldatuniform. Karl XII ville framstå som en av sina soldater. Det var ett kungaporträtt som skilde sig från tidens traditionella med monarkens alla kännetecken.

Karl XII strävade också efter en jämnare fördelning av de ekonomiska bördorna. Adeln gynnades inte längre ekonomiskt eller befordringsmässigt på samma sätt som tidigare. Alla måste efter bästa förmåga bära de ekonomiska bördor kriget krävde. Befordringar gick i större utsträckning efter skicklighet och inte efter släktskap. Det var ett led i den totala mobiliseringen av rikets befolkning.


Litteratur:
Anders Florén, Jan Lindegren m.fl., Kungar och krigare, Atlantis, 1992
Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien, del 22, Norstedt, 1902
Verner von Heidenstam, Karolinerna, Bonnier, 1959
 

Text:
Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm
,
författare
Publicerad: 11 februari 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016