M

Reduktionen och adelns opposition mot enväldet

Den svenska adeln drabbades hårt av XI:s reduktion på 1680-talet. Det adliga missnöjet mot den enväldiga kungamakten växte sig därmed allt starkare. När sedan Karl XI dog och slottet brann ner 1697 sipprade kritiken upp till ytan. Kritiska röster gjorde sig nu hörda och med dem trädde en opposition mot kungamakten fram.
Bild:

I början av 1680-talet gjordes kungamakten enväldig i Sverige.

Riksdagens makt hade minskat

I skuggan av den enväldiga kungamakten var Sveriges riksdag en papperstiger (något som ser starkt och farligt ut, men som är harmlöst). 1680 års viktiga riksdag hade pågått i tre månader. Karl XI och folket hade då drivit igenom reduktionen - adeln fråntogs hälften av sin jord och i Stockholm tömdes de stora privatpalatsen.

1693 års riksdag samlades i tre veckor. Den gav all makt åt kungen och liknade mest en konversationsklubb. Prästerna pratade mest om att det luktade lik i deras samlingslokal i Storkyrkan.

1697 års riksdag strålade samman under tre dagar. De hade ju ändå inget att bestämma över.

Adeln i opposition mot kungamakten

Men oppositionen levde, de viskade om revolution och statskupp. Medan Karl XI låg och dog i mars 1697, planerade högadeln, Brahe, Rålamb, Bielke att gripa makten med hjälp av arvfienden Danmark. Den nya regimen skulle häva reduktionen och göra adeln rik igen. Danmark skulle skänkas Skåneland som betalning, enligt den danske ambassadören Bolle Luxdorph.

Viktiga begrepp

Envälde: Ett statsskick där den offentliga makten utövas av en envåldshärskare med absolut (fullständig) makt, t.ex. en diktatur.

Reduktionen: Karl XI:s reduktion var ett antal beslut som Karl XI drev igenom med riksdagens hjälp 1680-1682 som gick ut på att staten fick rätt att dra in och förstatliga stora delar av den svenska adelns egendomar (läs mer i faktarutan längre ner).

Opposition: Att visa att man inte håller med. Att visa att man har en åsikt som avviker. Med politisk opposition menas motståndare till den sittande regeringen (de som har makten).

Diktatur: Staten styrs av en eller flera personer som INTE är folkvalda. Folket får INTE tycka och tänka som de vill.

Yttrandefrihet: Yttrandefriheten är idag vår viktigaste grundlag (dvs. en lag de styrande INTE kan ändra så lätt). Med yttrandefrihet menas att ALLA i samhället får tycka och tänka som man vill utan att bli straffad, och att massmedierna övervakar och granskar alla de som styr i samhället (politiker, företag m.m. som har mycket makt). För att det ska kunna råda yttrandefrihet måste det även råda tryckfrihet, alltså¨att man även i skrift får uttrycka sig fritt.

Censur: Motsats till yttrandefrihet och tryckfrihet kallas censur. Om det råder censur får man INTE uttrycka sig fritt inom de områden som är censurerade. I sverige används censur för att granska filmer innan de ges ut offentligt.

Propaganda: Politisk reklam där man försöker få ut ett budskap för att påverka människors åsikter.

Anonyma, bittra och riktigt roliga flygblad spreds i Stockholm av oppositionen. I dem beskrevs hur kungen behärskas av "l´Avarice royale", den kungliga girigheten, han har slavar som "le grand Commission", "madame la Reductionesse" och hennes syster "la Liquidationesse". Oppositionen fortsatte: "Se hur handeln tynar, vid Skeppsbron ligger bara ruffiga ryska båtar lastade med nötter och lök. Kungen är en ignorant tyrann, hans medarbetare är söner till bödlar. Lindschiöld borde vara skoputsare, Tessin snickare och generalguvernör Hastfehr i Riga är falsk." De avhånade var ytterst kompetenta karriärister som den gamla adeln betraktade som uppkomlingar.

Man angrep också Stockholms politiker. "Borgmästare Thegner är en räv,  borgmästare Törne nästlar sig in i fina familjer. Kansliskrivare, sifferskrivare och tullare kan göra karriär. Sedan tar de mutor, ty de är som vettlösa barn. Stalldrängar har blivit herrar, narrarna rider, medan herrarna går till fots."

Dessa kretsar drog slutsatsen att Gud straffat Sverige med missväxt, kungens död, slottsbrand och häxeri. Anledningen var att adelns hem - i samband med reduktionen - hade förvandlats till stall.

Aggressivast i sin kritik var den odrägliga balttyska adeln, sur för att de inte fick piska sina bönder efter att livegenskapen upphört. Bönder i Livland och Estland uppvaktade ofta sin hjälte Karl XI. Han gav dem skolor och lite rättvisa, därav begreppet "den gamla goda svensktiden".

Det fanns även präster som vågade kritisera kungen

Den adliga oppositionen missade aldrig ett tillfälle att smutskasta prästerna, den absoluta monarkins stormtrupp. "De ger överheten alibi för tyranni", viskade kritiska röster.

Men det fanns faktiskt enstaka opponenter även inom kyrkan. I Dalarna vägrade prästen Jakob Boethius svära Karl XII trohet. Han kritiserade förgudningen av Karl XII. "Inte ens Kristus döpte sig själv", sa han och syftade på att Karl själv hade satt kronan på sitt huvud vid kröningen.

Bild:

Efter beslut som fattades i riksdagarna 1680 och 1682 gjordes kungen enväldig. Karl XI († 5 april 1697) fick då fria tyglar att genomdriva reduktionen varefter en stor del av adelns tillgångar övertogs av staten. "Karl XI på dödsbädden", målning gjord av David Klöcker Ehrenstrahl (1628-1698).

En kort tid därefter häktades Jakob och fördes till Smedjegårdens fängelse på Norrmalm. Sommaren 1698 föll den självklara dödsdomen. En lördagsmorgon fördes han till Stortorget av sex musketerare. "Du ska halshuggas på onsdag", ropade några i folkmassan. På torget ordnades bål av hans skrifter. När det brann dåligt sa han: "Guds sanning  bränner man inte." När elden tog sig sa han: "Ni bränner papper, men inte Guds sanning." Karl XII benådade honom, men förvisade honom till fångenskap i Nöteborg, Sveriges Sibirien, längst bort i östra Finland nära ryska gränsen.

En präst i Stockholm predikade också uppstudsigt: "Ve det land vars kung är ett barn. Förr styrdes vi av hjältar, nu av främmande herrar och barn." Prästen stämplades som dåre och spärrades in på Danviken (ett hostpital för bl.a. sinnessjuka). En annan präst låstes in i Barnhuset för att "stilla oron".

Bild:

Karl XII som femtonåring, 1697. Målning gjord av David Klöcker Ehrenstrahl (1628-1698).

Men monarkin satt säkert i sadeln. "De är hundar som skäller mer än de biter", sa kungens män.

All makt åt kungen!

Paradoxalt var det adeln som slängde makten i knät på Karl XII. Den listiga baktanken var att man skulle kunna manipulera ynglingen att häva reduktionen. Redan sommaren 1697 diskuterades möjligheten att göra kungen myndig. Solkungen, Ludvig XIV, hade börjat regera som 13-åring, då kunde väl Karl förklaras myndig som 15-åring. Karls lärare talade emot, men tystnade efter hot om att bli utkastad genom fönstret.

I november 1697 avgick förmyndarregeringen. Den gamle slitvargen Bengt Oxenstierna höll ett undersåtligt tal där han konstaterade att Karl hade utvecklats och nu var redo regera stormakten. "Vivat Rex Carolus", ropade adeln på Riddarhuset och kastade hattarna i luften. Klockan sex samma eftermiddag uppvaktade representanter från alla stånden kungen och bad honom att bli deras diktator. Och Karl sa givetvis inte nej till en sådan önskan.
 

Reduktionen och det kungliga enväldet

År 1680 kallade Karl XI samman en riksdag i Stockholm. Där anklagade han den gamla förmyndarregeringen för deras misskötsel av de statliga finanserna och underhållet av rikets försvar under deras tid vid makten åren 1660-1672.

Rådsherrarna i förmyndarregeringen - medlemmar ur högadeln - hade dessutom själva samlat på sig stora rikedomar och skott sig på staten. Därutöver ägde adeln nästan all den jord som Gustav Vasa hade tagit från kyrkan i samband med reformationen på 1500-talet.

Kungen krävde att adelsmännen i förmyndarregeringen skulle straffas för sitt slarv. Riksdagen beslutade som kungen ville och gav rådsherrarna stora bötesbelopp att betala till staten. Men inte nog med det, därtill skulle nästan alla adelsmän i hela riket lämna ifrån sig en del av de gårdar och gods som de fått tidigare som lön eller belöning av staten för att de ställt upp i krig eller på andra sätt hjälpt kungamakten.

Under riksdagen gavs kungen ensamrätt att själv bestämma vilka ur adeln som skulle lämna tillbaka jord och gods. Karl XI och hans medhjälpare såg till att jorden fördelades så att staten, adeln och de självägande bönderna fick varsin tredjedel. Sverige blev på så vis räddat från ekonomisk katastrof.

I samband med reduktionen förlorade adeln en stor del av sin makt,  men kungen blev desto mäktigare. Reduktionen lugnade samtidigt bönderna som inte längre behövde frukta adeln i lika hög grad.

Karl XI var nu enväldig. I fortsättningen kunde han styra landet utan att lyssna på riksdagen eller adelsmännen i rådet. Han fick också hjälp av prästerna. "Kungen har fått sin makt från Gud och är därför bara ansvarig inför Gud", hävdade de i sina predikningar. Folket hade ingen rätt att klaga, de skulle bara lyda.

Karl XI:s valspråk blev "Herren är min beskyddare".

Uppgifter och frågor

  1. 1680 års riksdag höll på i hela tre månader. Varför samlades riksdagen bara tre dagar 1697?
     
  2. Vilket var det främsta skälet till att adeln var så kritsk mot kungamakten efter 1680?
     
  3. Varför tror du adeln kritiserade kungens icke adliga medarbetare?
     
  4. Varför kritiserade adeln prästerna? Vilken användning hade kungamakten av prästerna?
     
  5. Det fanns även präster som tillhörde oppositionen. Varför kritiserade de kungen?
     
  6. Resonera kring begreppet diktatur. Anser du att Sverige var en diktatur under Karl XII:s tid? Motivera ditt svar och använd dig av begrepp från faktarutan högre upp.
     
  7. Vad hände med folk som kritiserade kungamakten?
     
  8. Varför gav adeln med sig och hyllade Karl XII som enväldig härskare (diktator)?


Text: John Chrispinsson, författare och journalist
Texten ingår i boken Sekelskiften - en krönika om sex, makt och pengar
Webbplats: JohnChrispinsson.se

Publicerad: 26 september 2015
Uppdaterad: 17 oktober 2016