S

Stockholm kring år 1700 - stormaktstidens huvudstad

Stockholm låg mitt i det svenska stormaktsväldet. På hundra år hade huvudstaden vuxit från 10 000 invånare i början av 1600-talet, till 60 000 i början av 1700-talet. Postkurirer avlöpte till imperiets alla hörn varje onsdag klockan sju på kvällen. Härifrån styrdes en europeisk stormakt med 2,5 miljoner invånare, 90 000 man i armén och 15 000 man i flottan.
Bild:

Vy över delar av gamla stan, 1693. Skiss av Erik Dahlberg. Detalj från Suecia antiqua et hodierna.

En stad i förändring

Trots att örlogsflottan hade flyttats till Karlskrona på 1680-talet, var fortfarande de militära inslagen i Stockholm iögonfallande. Erik Dahlberg (en av dåtidens svenska kändisar) beskrev Italien som Europas lustgård, Tyskland som dess skafferi, men Sverige och Stockholm som dess rustkammare.

Adelns skrytpalats dominerade stadsbilden. Stockholm är en stad med spansk ståt och italiensk elegans, sa vänliga besökare. "Ett Nordens Venedig", myntade Erik Dahlberg om sin hemstad. Och överallt dessa väderkvarnar, nödvändiga, vackra och lönsamma.

Gatorna är uträtade. Burspråk, valv, bislag och utkragningar har rivits så vagnar kan ta sig fram. Söderport har störtat samman och resterna av stadsmuren har tagits bort. Istället finns nu mycket staket. Djurgården har inhägnats för att hålla djuren inne och staden kringgärdas av tullstaket för att hålla människor ute. Tullportar ligger vid nuvarande Norrtull, Roslagstull, Karlaplan, Danviken, Pålsundet och St Eriksgatan. Det vidsträckta området gör marken billig. Det finns inget behov att, som på medeltiden, bygga högt och tätt.

Stockholm börjar ta form som en låg, utspridd stad jämfört med kontinentens städer. Ett arv som lever kvar idag.

Se karta över Stockholm 1702
Se samtida illustration över Stockholm

Viktiga begrepp

Import: Köp och införsel av varor över en tullgräns, exempelvis från ett annat land.

Export: Utförsel och försäljning av varor utanför ett lands gränser.

Tull: En avgift som måste betalas för vissa varor som införs i ett land, stad eller annat område.

Skrån Ett organisationssystem för de borgare som var hantverkare. Yrkesutövarna inom de olika hantverksyrkena var sammanslutna i olika föreningar, ämbeten, med särskilda privilegier som innebar ett visst monopol inom deras arbete. Skråväsendet innebär också att bara de som var medlemmar i ett skrå fick ägna sig åt yrket.

Manufakturer: En enklare form av tillverkningsindustri som stod utanför skråordningen, ofta med outbildad arbetskraft. Manufakturerna var ett mellanting mellan hantverksmässig tillverkning och fabriksdrift.

Merkantilism: Idéer om att handel medför vinst för den ene och förlust för den andre. Man bör därför undvika att importera varor, men att exportera är bra.

Förbättrad renhållning och ökad säkerhet

Det luktar mindre. Djuren och dess odörer är borta, bara fem procent av malmborna äger djur. På natten, mellan nio och fem, kånkar kärringar ut tunnor från hemlighusen (dass). Dem ville man inte se, än mindre lukta på.

Staden har tröttat på fastighetsägarnas slöhet att hålla gatorna rena. Den fastighetsägare som slarvar med gaturenhållningen kan förvänta sig att få en saltad räkning från stadsförvaltningen.

Staden ljusnar. Medeltidens stad hade varit röd-vit, 1600-talets stad var grå-vit, men 1699 beslutas att den nya stockholmsfärgen ska vara gul. Troligen hade den vita putsen mörknat och blivit murrig. Hösten 1697 är det dessutom premiär för gatubelysning. Alla fastighetsägare på Riddarholmen uppmanas att ha lyktor på hus och bro när kungafamiljen flyttat till Kungshuset (efter slottsbranden samma år).

Stockholm har blivit mycket fredligare. Antalet dråp har halverats samtidigt som befolkningen blivit sex gånger större. Markisen Bichi, som tidigare sett Stockholm som en polisdiktatur, anåg till slut att polisen i sin gråa uniform med blå slag och en hatt med blått band, gjort stadens gator säkra.

Bild:

"Överallt dessa väderkvarnar, nödvändiga, vackra och lönsamma." Vy över östra delen av Norrmalm,1693. Skiss av Erik Dahlberg. Detalj från Suecia antiqua et hodierna.

En stad med många ansikten

Den artige Markis Bichi från Siena betecknade Regeringsgatan som ståtlig med sina höga hus och koppartak. Behagliga S:t Jacobs trädgård (Kungsträdgården) hade just fått fontäner. Stadens första vattenledningen tog vatten från Träsket. De kungliga slotten runt staden berömdes. Att se de kraftiga järnbärarna i Järngraven och ryssarna med fotsida rockar var exotiskt. Ryska köpmän med pälsar, talg, vax, lin och hampa höll till vid Ryssgården vid Slussen, men ingen fick göra affärer med dem utan närvaro av officiell rysstolk.

Den ständigt småberusade ungerske turisten Mikael Bethlen förskräcktes över ryssarnas fula båtar. Istället uppskattade han Kungliga biblioteket, Drottningholm och begravningarna. Man sa att turkar ruinerade sig på bröllop, judar på omskärelsefesten, katoliker på processioner och svenskar på begravningar.

Lorenzo Magalotti fascineras av isen. "Det är så vardagligt att folk druknar på isen så ingen bryr sig", skrev han. Fullt så hjärtlös var man inte. Tvärtom älskade man den sentimentala historien om bonden som gick genom isen på Riddarfjärden. I en halvtimme stod hans trogne hund och ylade vid vaken, innan djuret valde att följa husse i djupet.

Men drukningar var ganska vardagliga. Folk föll från båtar och broar, oftast i fyllan, ibland självmord eller arbetsolyckor. I november 1699 rasade hela det kungliga skafferiet ner i Mälaren från Riddarholmen. De fyra i huset kom aldrig ut.

Riksdagman Olaus Bodinus tecknar en loj bild av staden. Han tömmer stilla en flaska vin i väntan på förtullning. Extraknäckande soldaterna kånkar hans väskor genom gränderna till hotellet och hissar in dem genom fönstret. Han strövar runt och rescenserar predikningar, påfallande ofta prästens utseende. Olaus noterar en stilla begravning av en bryggare som druknat i sitt ölkar.

Den 16-årige Johan Lambert från Småland skissar tvärtom ett livligt porträtt. "Oxar flås, björnar råmar, vedhögar, skohögar, tvätterskor tvättar, bärare bär, små vagnar, stora droskor, kuskar, åkare, stadsvakter, gardet marscherar, trumpeter tutar, hundar skäller, klockor klämtar, menuetter ljuder. Allt gör mig yr och galen!"

Ekonomisk kris

Hälften av Stockholms befolkningen bodde i norr, en tredjedel på Söder och resten på Stadsholmen. Ladugårdslandet, den största enskilda församlingen, blev allt ruffigare. De rejäla hantverkarna hade försvunnit när flottan utlokaliserades till Karlskrona. Kvar blev ett trashankar i form av daglönare, skoflickare och ölbryggare. På Söder bodde trädgårdsmästare, hamnarbetare, sjömän, järnbärare och massor av syende änkor. Mitt i detta hav av fattiga satt den gamla adeln i sina förfallna palats. Reenstierna var ruinerad, Ebba Brahes hus hade sprickor, det snöade in i Lilliehoffska huset och änkans begravning bekostades av det allmänna (av stadskassan). Karl XI:s reduktion syntes för blotta ögat. [Med Karl XI:s reduktion menas att kungen hade låtit konfiskera en stor del av de rikedomar som adeln roffat åt sig från staten under decennierna efter Gustav II Adolf:s död. I samband med reduktionen tog staten över många av de ståtliga stadspalatsen som adeln hade i Stockholm.] Utländska besökare förvånades över att adeln inte hade råd med vagn.

Vid sekelskiftet 1700 började staden se skamfilat ut. Adelns palats förföll, Rådhuset var unket, det regnade in  i norra stadshuset. I hamnen låg halvsjunkna vrak, Ryssgården stod i ruiner efter branden, Skeppsbron sviktade, Norrbro var avstängd för tung trafik, Nya Kungsholmsbron hade ruttna bjälkar och var delvis avstängd. Bron var annars Europas längsta med sina 500 meter. Broarna vid Järngraven ansågs vara osäkra. Liljeholmsbron störtade samman, det var ren tur att ingen dog. Storgatan, den kungliga vägen ut till Djurgården, var en lervälling. Tukthuset hade inte råd med fångvaktare. Stockholms ekonomi var i kris.

De tidigare nödåren hade ökat de sociala utgifterna och lett till en rejäl prisstegring. Kostnadsindex hade ökat en tredjedel jämfört med det billiga 1680-talet. Alla förlorade tio till tjugo procent i köpkraft.

Italienaren Lorenzo Magalotti hade kritiserat Stockholms näringsliv. Köpmännen var kortsiktiga och tog för stora risker. Framgångsrika köpmän adlades och började därefter förakta sin tidigare sysselsättning. Därmed dränerades kåren på sina bästa krafter.

Sjuttio procent av Sveriges utrikeshandel passerade Stockholm. Staten gjorde vad den kunde för att stärka staden. Det bottniska handelstvånget gav Stockholm nästan monopol på Bottenhavets utlandshandel. Kronan (staten) tjänade mer pengar på Stockholm än på rikets alla städer tillsammans.

Manufakturer och merkantilism

Kommerskollegium önskade modernisera näringslivet genom att knäcka de omoderna skråna, men försöket misslyckades. Istället blev manufakturerna det nya moderna näringslivets ryggrad. De var industrier med stordrift och outbildad arbetskraft. Militärens vantmakeri på Gråmunkeholmen var äldst, men de flesta manufakturerna låg på Kungsholmen och Söder. Det var sockerbruk, glasbruk, tobaksfabriker men framför allt textilindustri.

De stora klädmanufakturerna vid Nytorget, Barnängen, Leijonanckers och Stockholms bomullsväveri hade tusentals arbetare.

Kronan köpte sjuttio procent av sina tyger i Stockholm. Kvaliteten var dessvärre dålig. "Hårt som tagel och krympande", gnällde konsumenterna.

Bild:

Många manufakturer låg på söder. Skiss av Erik Dahlberg. Detalj från Suecia antiqua et hodierna.

Manufakturerna var hörnstenen i merkantilismen, den ekonomiska teorin. Landet skulle bli rikt om importen var liten och exporten stor.

Den statsunderstödda merkantilismen hade många motgångar (se t.ex. grå rutan nedan) men också framgångar. Staten gynnade den svenska handelsflottan med tullsubventioner. På 1690-talet fanns 750 fartyg, ett rekord som stod sig i hundra år. Stockholm hade över 4000 sjömän.

Ökad likhet inför lagen

Karl XII:s regim ägde egalitära (jämlika) drag. Lika straff för lika brott infördes. Även adeln kunde få slita spö. Karl vägrade avkunna skärpa straffet för drängen som gjort en adelsflicka med barn, trots adelns raseri. De lägre klasserna kunde känna lite större rättstrygghet jämfört med tidigare. Karl uttalade sig mot tortyr, i "mörka saker" ville han hellre fria än fälla.

Jämlikheten ökade något när de rikas löner sjönk mer än de fattigas vid sekelskiftets lågkonjuntur. Borgmästaren i Stockholm tjänade drygt 5000 daler per år, en lönesänkning med mer än tjugo procent sedan 1680-talet. En lägre tjänsteman behöll däremot sin lön på 750 daler, liksom de lågavlönade brovakterna med 120 daler. Om nu det var någon tröst när lönespridningen var så stor.

Borgerskapets jämlikhetsideal börjar gro

Runt sextio procent av befolkningen var lågavlönade gesäller, arbetare, soldater, båtsmän och sömmerskor. En tredjedel var medelklass som hantverkare, tjänstemän och handlande. Fem procent var välbärgade borgare och adel. Det som skilde Stockholm från övriga landet var den stora medelklassen. En karaktäristik som gäller än idag.

Överklassen ville skapa distans och klasskillnad. Borgarfruar förbjöds att klä sig i pärlor eller vackra spetsar. Framförallt tyskorna ansåg förbudet förnedrande. "Vi är lika goda som adelskvinnorna." De vägrade infinna sig till polisförhör om sin klädsel. Borgarna blev allt självsäkrare. De behöll sina egna namn istället för att härma de adligas. Det är nu som ärvda familjenamn slår igenom. Alla skulle alla ha ett släktnamn, precis som adeln. Namninflationen innebar samtidigt att varenda dräng och piga fick kungliga namn som Carl, Gustaf, Magnus, Ulrik, Fredrik, Anna, Sofia, Regina, Charlotta. Men de vanliga namnen var fortfarande Johan, Anders, Erik och Maria, Anna och Britta.

Så styrdes Stockholm

Att styra Stockholm kring sekelskiftet 1700 hade blivit ett arbete istället för en bisyssla. Arbetstempot var högt, disken aldrig tom från ärenden. Det krävdes utbildning av rådmännen, de gamla rika stockholmsfamiljerna var utträngda. Deras degenerade ungdomar gick mest och slöade.

Arbetet specialiserades, politik och juridik separerades. Staden härmade statens organisation med kollegier. I Stockholm fanns fyra kollegier ledda av varsin borgmästare. Finast var justitie, som svarade för lagfrågor. Handel skötte hamnen, mått och vikter. Politie höll i kyrka, skola, polis, brandkår och sociala frågor. Ämbete skötte byggfrågor, skrån och renhållning.

Det demokratiska inslaget var minimalt. Borgerskapet, som redan var en elit i staden, utsåg 96 personer. Hur valet gick till vet man inte. Från dessa 96 korades "de 48" som skulle godkänna skatter och pålagor. Men de högsta tjänstemännen satt helt på kunglig nåd. Stadens ledning kallas ibland "kungliga magistraten". Stockholm var som ett stort kungligt ämbetsverk, kungens huvudstad.

Sidenskandalen - när staten ville införa monopol på sidenförsäljning

Den statsstyrda merkantilismen gjorde komiskt fiasko vid sekelskiftets sidenskandal. Regeringen ville att Stockholm skulle bli Europas gateway mot öster. Några armeniska köpmän lockades hit med ett stort parti siden. Det var dyrt, köpmännen vägrade köpa. Kungen beordrade då staden att köpa sidenet till ett högre pris än det armenierna begärde. Avsikten var att stimulera till nya sidenleveranser i framtiden.

Staden fick låna pengar i Riksbanken och sidenet låstes in i ett packhus. Från Köpenhamn värvades ett trettiotal sidenvävare som startade fabriker kring Högbergsgatan på Söder. Staden öppnade en kommunal sidenaffär på Stortorget. Men affären fick inga kunder, ingen vill köpa det dyra och dåliga sidenet, bara hovet stödköpte av tvång. Det fanns nämligen bra, billigt utländsk siden i andra affärer. Då förbjöds sidenimporten. Sidensmuggling startade och affärerna fortsatte sälja utländskt siden. "Gamla lager", försäkrade köpmännen skenheligt.

Nu förbjöds även försäljning av importsiden. Polisen genomsökte affärer i jakt på illegalt utländskt siden. Affärsinnehavarna rasade, det gav dem dåligt anseende när stadsfiskal Kjellman stormade in i lokalen. Folk trodde affären skulle gå i konkurs. Beslagtaget siden brändes på torgen.

Affärerna tvingades lotta ut olagligt siden för att rensa lagren. Överståthållaren ansåg att lotteriet var fixat så att borgmästarna skulle vinna. Men fåfängt, varenda människa kunde se att stockholmarna fortsatte klä sig i illegalt siden. Smugglingen fortsatte, inte minst av de populära fransmännen. Polis och tullare mutades.

Till sist återstod bara att införa ett absurt förbud att klä sig i utländskt siden. Den kommunala sidenaffären blev ett fiasko, 23 000 daler i intäkt mot 104 000 daler i utgift. Först efter 15 år lyckade man sälja lagret av siden.

Uppgifter och frågor

  1. Hur skulle du beskriva Stockholm kring sekelskiftet 1700?
     
  2. Nämn några stora skillnader mellan dåtidens och nutidens Stockholm.


Text: John Chrispinsson, författare och journalist
Texten ingår i boken Sekelskiften - en krönika om sex, makt och pengar
Webbplats: JohnChrispinsson.se

Publicerad: 05 september 2015
Uppdaterad: 18 oktober 2016