Gatorna är uträtade. Burspråk, valv, bislag och utkragningar har rivits så vagnar kan ta sig fram. Söderport har störtat samman och resterna av stadsmuren har tagits bort. Istället finns nu mycket staket. Djurgården har inhägnats för att hålla djuren inne och staden kringgärdas av tullstaket för att hålla människor ute. Tullportar ligger vid nuvarande Norrtull, Roslagstull, Karlaplan, Danviken, Pålsundet och St Eriksgatan. Det vidsträckta området gör marken billig. Det finns inget behov att, som på medeltiden, bygga högt och tätt.
Stockholm börjar ta form som en låg, utspridd stad jämfört med kontinentens städer. Ett arv som lever kvar idag.
Se: Karta över Stockholm 1702
Se: Samtida illustration över Stockholm
Förbättrad renhållning och ökad säkerhet
Det luktar mindre. Djuren och dess odörer är borta, bara fem procent av malmborna äger djur. På natten, mellan nio och fem, kånkar kärringar ut tunnor från hemlighusen (dass). Dem ville man inte se, än mindre lukta på.
Staden har tröttat på fastighetsägarnas slöhet att hålla gatorna rena. Den fastighetsägare som slarvar med gaturenhållningen kan förvänta sig att få en saltad räkning från stadsförvaltningen.
Staden ljusnar. Medeltidens stad hade varit röd-vit, 1600-talets stad var grå-vit, men 1699 beslutas att den nya stockholmsfärgen ska vara gul. Troligen hade den vita putsen mörknat och blivit murrig. Hösten 1697 är det dessutom premiär för gatubelysning. Alla fastighetsägare på Riddarholmen uppmanas att ha lyktor på hus och bro när kungafamiljen flyttat till Kungshuset (efter slottsbranden samma år).
Stockholm har blivit mycket fredligare. Antalet dråp har halverats samtidigt som befolkningen blivit sex gånger större. Markisen Bichi, som tidigare sett Stockholm som en polisdiktatur, ansåg till slut att polisen i sin gråa uniform med blå slag och en hatt med blått band, gjort stadens gator säkra.
En stad med många ansikten
Den artige Markis Bichi från Siena betecknade Regeringsgatan som ståtlig med sina höga hus och koppartak. Behagliga S:t Jacobs trädgård (Kungsträdgården) hade just fått fontäner. Stadens första vattenledningen tog vatten från Träsket. De kungliga slotten runt staden berömdes. Att se de kraftiga järnbärarna i Järngraven och ryssarna med fotsida rockar var exotiskt. Ryska köpmän med pälsar, talg, vax, lin och hampa höll till vid Ryssgården vid Slussen, men ingen fick göra affärer med dem utan närvaro av officiell rysstolk.
Den ständigt småberusade ungerske turisten Mikael Bethlen förskräcktes över ryssarnas fula båtar. Istället uppskattade han Kungliga biblioteket, Drottningholm och begravningarna. Man sa att turkar ruinerade sig på bröllop, judar på omskärelsefesten, katoliker på processioner och svenskar på begravningar.
Lorenzo Magalotti fascineras av isen. "Det är så vardagligt att folk drunknar på isen så ingen bryr sig", skrev han. Fullt så hjärtlös var man inte. Tvärtom älskade man den sentimentala historien om bonden som gick genom isen på Riddarfjärden. I en halvtimme stod hans trogne hund och ylade vid vaken, innan djuret valde att följa husse i djupet.
Men drunkningar var ganska vardagliga. Folk föll från båtar och broar, oftast i fyllan, ibland självmord eller arbetsolyckor. I november 1699 rasade hela det kungliga skafferiet ner i Mälaren från Riddarholmen. De fyra i huset kom aldrig ut.
