Riga - svensk storstad under stormaktstiden

Målningen i Domkyrkans fönster skildrar ett av många maktskiften i staden. Året är 1621 och segerherren Gustav II Adolf. Sveriges militära styrka representeras på målningen också av kungens yngre bror Karl Filip, generalerna Gustaf Horn och Johan Banér samt dåvarande livpagen Lennart Torstenson, senare berömd härförare. Superintendenten Herman Samson företräder den kapitulerande staden, tidigare behärskad av polackerna men från och med nu och 89 år framåt en del av det svenska stormaktsväldet. Med sin strategiska roll för handeln ingick behärskandet av Riga i den svenska drömmen om ett Östersjövälde, ”Dominium maris baltici”...

Bild: Diliff

Glasmålning i Rigas domkyrka. I mitten mottar segerherren Gustav II Adolf - vars kunglighet illustreras av en påhittad överlägsen kroppslängd - kapitulationen av stadens styresman.

Rigas historia i korthet

Svenskarna är inte ensamma om att ha behärskat Riga. Den tidiga staden var ett led i tyska försök att behärska handel och militär verksamhet i sydöstra Östersjöområdet.

Riga började byggas på 1100-talet, den inre delen med domkyrkan i tegel århundradet efter. Som befästning uppfördes samtidigt en stadsmur, förbättrad på 1500-talet.

Riga blev biskopssäte 1255 och medlem i handelsförbundet Hansan 1284, därmed en bas för tysk expansion österut. Efter att staden i ett par decennier fungerat som fri köpmannastad tog stormakten Polen över 1581.

ANNONS

Under svensktiden moderniserade befästningarna av Erik Dahlberg, den närmast självlärde arkitekten, tecknaren, militären och generalguvernören i Livland (södra hälften av Estland och norra hälften av Lettland) 1696-1702. Till exempel anlades ett citadell intill den gamla stadskärnan. Dahlberg varnade för det ryska hotet mot de östra provinserna men hann avlida (1703) innan det svenska väldet 1710 ersattes av ett ryskt.

Vid 1800-talets mitt genomgick staden en radikal förändring. Delar av muren och befästningarna revs. I stället kom staden i tidsenlig Parisinspirerad anda att präglas av en halvcirkelformad ring av parker och monumentala boulevarder. En industriell uppbyggnad inleddes. Det ryska väldet upphörde efter första världskrigets och ryska revolutionens omvälvningar.

Efter två decennier som det självständiga Lettlands huvudstad tvångsinlemmades landet 1940 i Sovjetunionen. En tysk ockupation följde och därefter fortsatt Sovjetmakt efter andra världskriget. Först med detta systems fall 1991 kunde Rigas roll som huvudstad i republiken Lettland återupptas.

Idag har staden vid floden Daugava (Düna), 15 km från dess mynning i Rigabukten, kring 800 000 invånare. Den militära karaktären har efter Sovjets sammanbrott avtagit. Handel, statsförvaltning och maskinindustri utgör de främsta näringsområdena. Andelen ryssar i staden har minskat under den nuvarande självständighetstiden. Fortfarande är de dock den största folkgruppen som en följd av sovjettidens medvetna politik att öka det ryska inflytandet i Baltikum.

Spår av svensk historia

Rigas omvälvande och krigstyngda historia har gjort att spåren i staden av svenskminnen är få. Utanför Domkyrkan finns bronskanoner skänkta av drottning Kristina. Det hus som Gustav II Adolf bodde i under sin vistelse, Reiterns hus, har under 1990-talet bland annat använts som kafé. På skogskyrkogården finns också ett område med svenska gravplatser.

Även om stadens befästningar nästan helt är borta återstår kruttornet, byggt under svensktiden. Mest känt är ändå gatuvalvet, ”Svenska porten”, en öppning i muren som Erik Dahlberg lät göra 1698 för att underlätta förbindelserna mellan staden och bastionen utanför Jakobsporten.

Det slott som fanns på 1600-talet var ursprungligen en biskopsborg, förstörd på 1200-talet. En ny byggnad uppfördes, revs men återuppbyggdes 1515. Slottet härbärgerade svenska generalguvernörer från kända släkter som Oxenstierna, De la Gardie, Douglas, Tott, Fersen, Wrangel och Skytte - namn som ger en bild av högadelns storhetstid under 1600-talet. Ombyggnaden på 1840-talet har dock väsentligt förändrat slottets utseende.

Tidig svensk inblandning i Baltikum

Det svenska intresset för Baltikum har emellertid också sin förhistoria. Vikingar sökte sig österut till Finland och Baltikum, antingen för att bedriva handel i området eller också fortsätta ned mot Novgorod eller Konstantinopel. Från 1200-talet fanns svensk bosättning på öarna utanför Estland. Först med andra världskrigets estniska flyktingvåg försvann nästan hela den svensktalande befolkningen i Estland.

Bild: Otto Degerman

Karta över det svenska Östersjöväldet under 1600-talet.

Under stormaktstiden var de geografiska gränserna i Baltikum andra än idag. Estland, som omfattade enbart norra delen av dagens estniska stat, kom under svenskt styre 1561. Övriga delar, inkluderande Dorpat (dagens Tartu), samt norra Lettland med Riga ingick i Livland, med gräns mot hertigdömet Kurland (dagens södra Lettland). Staden Narva med fästningen Ivangorod i östra Estland ingick i Ingermanland, svenskt 1581. Övriga Ingermanland, idag ryskt område, tillkom 1617.

Det svenska styret av Riga inleds

Det svenska maktövertagandet i Riga 1621 skedde knappast av en slump. Syftet var att skapa bättre förutsättningar för ett svenskt Östersjövälde i vardande (under utveckling).

De två konkurrerande stormakterna Polen och Ryssland var av olika skäl oförmögna att förhindra den svenska offensiven. Polackerna, under Gustav II Adolfs kusin Sigismund, var upptagna med att bekämpa turkarna medan det ryska väldet ännu led av kaoset under ”den stora oredans tid” då maktkonstellationerna och tsarkandidaterna avlöste varandra.

Rigas övergång till Sverige skedde utan våld, även om stadens råd naturligtvis befann sig i en tvångssituation när det erkände Sveriges överhöghet, mot att de gamla stadsrättigheterna bevarades. Maktskiftet stadfästes genom stilleståndet i Altmark 1629 då nästan hela Livland övertogs från Polen. Därmed hade en av Östersjöns rikaste städer tillfallit den expanderande svenska stormakten.

ANNONS

En viktig handelsstad i det svenska stormaktsväldet

Riga var vid svensktidens början rikets största stad, men efter en kraftig expansion från 1600-talets mitt blev Stockholm störst. Hela tiden hade ändå Riga en avgörande betydelse för rikets handel.

Lin och hampa var sedan 1500-talets slut hörnstenarna i stadens handel. Även master exporterades till Västeuropa. Hamnen var stor, ofta fanns där 300–400 skepp samtidigt. Handeln kunde dock lätt störas av politisk oro och militära förvecklingar.

Till skillnad från de tyska provinser som tillföll Sverige vid westfaliska freden 1648, var Livland ett i juridisk mening erövrat territorium där centralmaktens inflytande vägde tyngst. Ett generalguvernement inrättades redan 1629, men i Estland först 1673.

Riga karta — Vy över Riga omkring 1637. Under svensktiden 1621-1710 var staden en av rikets viktigaste.

Riga hade den största och starkaste befästningen i Baltikum. Provianteringen var ett problem och tvingade fram uppförandet av stora magasin för spannmål och andra förnödenheter.

Som helhet försummades dock Baltikum av den svenska statsledningen. Området med sina floder, kärr och mossar - kompletterat med starka befästningar som Riga och Narva - ansågs lättare att försvara än de tyska besittningarna som låg mer i brännpunkten för det europeiska maktspelet. Garnisonen i Riga bestod av 3000-4000 soldater, mestadels finländare. Den fick 1656 slå tillbaka ett ryskt försök att erövra staden.

ANNONS

Det svenska stormaktsväldet innefattade många kulturer

Även om det egentliga Sverige med Finland utgjorde den allra största delen av riket kom besittningarna i Baltikum och Tyskland att ge det en mångkulturell karaktär. I den lutheranska stormakten bodde katoliker och grekisk-ortodoxt troende (Ingermanland).

Det talades många språk inom det svenska väldet: förutom svenska, tyska, finska och samiska även norska, danska, estniska, liviska, lettiska, ryska samt votiska (Östersjöfinskt språk i Ingermanland, idag nästan helt utdött). Snarare än svenska fungerade tyska som samlande språk i riket.

Försöken att dra in provinserna under svenskt kulturellt inflytande var lama. I 1634 års regeringsform stadgades en skarp skillnad mellan Sverige-Finland och besittningarna. De senare fick inte representeras i riksdagen. Den svenska kyrkolagen började visserligen att tillämpas i Livland, men först 1690 under svensktidens slutskede. Kyrkobesök var obligatoriska och även häxprocesser förekom.

Sociala reformer i Baltikum under svensktiden

Främst var det den svenska adeln som motsatte sig en inkorporering av Baltikum. Många av dem hade gods där och ville även i fortsättningen utnyttja böndernas nedtryckta ställning. Livegenskapen stod i bjärt kontrast till de förhållandevis starka fria svenska bönderna, som till och med hade egen representation i riksdagen. Samtidigt ville adeln förhindra att baltiska adelsmän släpptes in i riksrådet (regeringen).

Med den svenska förvaltningens övertagande av styret erhöll bönderna ändå ett visst skydd mot övergrepp från godsägarna, huvudsakligen med tyskt ursprung vars förfäder behärskat Baltikum under medeltiden. Liksom i Sverige kunde bönderna ”gå till kungs”, det vill säga överklaga myndigheters beslut till högsta instans. Lättandet av böndernas bördor gav upphov till det seglivade uttrycket ”den goda svensktiden”, som genom historien jämförts med mer plågsamma perioder och därmed förgyllts av tidens gång.

För den livländska adeln var det däremot ingen god tid utan en påtaglig rättskränkning. Deras representation, lantdagen, förlorade inflytande, vilket de såg som ett brott mot löftet att deras privilegier skulle respekteras.

Ännu värre tider skulle dock komma för den livländska adeln, liksom för en del av deras svenska kolleger. För den svenska statsledningen gick reduktionen, indragandet av adelsgods till kronan under 1680-talet, före avskaffandet av livegenskapen. Med noggrann metodik kartlade lantmätare i Livland (”livländska kommissionen”) adelns gods och på vilka sätt de hade kommit över den. Genom reduktionen kom kronan att äga det mesta av jorden. Men livegenskapen hann man inte avskaffa innan det stora nordiska kriget bröt ut 1700.

Sverige trängdes bort från Baltikum av Ryssland

Ryssland under Peter den store hade moderniserats medan det svenska väldet hade stått i zenit kring 1660 och sedan allt mer inriktat sig på försvar. Den ryska offensiven fick ordentlig fart efter segern vid Poltava 1709. Dorpat, Narva och Ivangorod erövrades och därmed hade Sverige förlorat sina tre viktigaste befästningar som skyddat Estland och Livland mot fienden från öst. Även Riga föll 1710. Den siste svenske generalguvernören Nils Stromberg tvingades att lämna över stadens nyckel och kapitulera, liksom stadens man Samson hade gjort 1621 när svenskarna inledde sitt välde.

Sveriges besittningar i Tyskland prioriterades mer än de i Baltikum

Riga hade en viktig roll som stödjepunkt för Östersjöhandeln och bidrog på så sätt till att den svenska stormakten ekonomiskt kunde utnyttja sina militära framgångar. Men erövrandet av staden 1621 hade också en annan dimension. Visserligen återupptogs fientligheterna 1625, men polsk-lituaiska styrkor kunde inte hejda svenskarna som segrade slutgiltigt vid Wallhof året efter. Gustav II Adolf riktade nu intresset mot Tyskland. Planerna på en kejserlig flottbas vid Östersjön uppfattades som ett hot mot fortsatt svensk expansion och drömmen om Östersjön som ett svenskt innanhav. Den svenska statsledningen började att förbereda den militära insats som skulle föra in landet i den europeiska krigspolitikens centrum, det trettioåriga krigets blodbad, och dessutom kosta kungens och tiotusentals undersåtars liv.

LÄS MER: Universitetet i Dorpat och försvenskningen av Baltikum under 1600-talet

LÄS MER: Sveriges tyska provinser under stormaktstiden

LÄS MER: Stormaktstidens Sverige

LÄS MER: Lettlands historia

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Berätta kortfattat om Rigas historia innan svenskarna tog över.
Varför var Riga en viktig stad i det svenska stormaktsväldet?
I texten nämns att det svenska stormaktsväldet hade en mångkulturell karaktär. Förklara vad som menas.
På vilket sätt fick de baltiska bönderna det bättre under svenskt styre?
Varför prioriterade Sverige försvaret av de tyska provinserna framför de baltiska?

Litteratur:
David Kirby, Östersjöländernas historia 1-2, 1994-1996
Margus Laidre, "Avlägsna provinser eller viktiga gränsområden?", i Mare Nostrum. Om westfaliga freden och Östersjön som ett svenskt maktcentrum. red. Kerstin Abukhanfusa, 1999
Ulf Pauli, "Hetsigt gnägga svenskarnas hästar", i Sveriges baltiska provinser 1561-1710, 1995
Svensktiden i Lettland, red. Lettisk-svenska föreningen i Riga, 1934

Text: Torbjörn Nilsson, professor i historia vid Södertörns högskola

Senast uppdaterad: 11 mars 2024

Publicerad: 3 juli 2019

Spara som favorit