+ Visa hela artikelserien
M

Skotten i Sarajevo - attentatet som startade första världskriget

Den 28 juni 1914 mördades Österrikes tronföljare Franz Ferdinand i Sarajevo. Aldrig har ett så illa planerat terrordåd orsakat så många människors död. Som en följd av attentatet utbröt första världskriget. 74 miljoner soldater från 33 olika länder kämpade i ett krig som ifråga om lidanden och meningslösa offer på sitt sätt till och med överträffade det andra världskriget.
Bild:

På nära håll avlossade Gavrilo Princip två skott mot baksätet där Franz Ferdinand och hans fru Sofie satt. Inget annat politiskt mord i historien har fått större dramatiska konsekvenser än detta.

Ett statsbesök som skulle stärka Österrike-Ungerns inflytande

Söndagen den 28 juni 1914 var en het sommardag i den bosniska staden Sarajevo. Bosnien var vid den här tiden en provins det österrikiska-ungerska imperiet. Just den här dagen hade tusentals människor tagit sig ut på gatorna för att hylla Österrike-Ungerns tronföljare, Franz Ferdinand och hans hustru Sofie von Chotek som var på besök i staden. Det fanns flera orsaker för paret att besöka Sarajevo. Det officiella skälet var att inspektera en militärmanöver som österrikiska soldater höll utanför Sarajevo. Dessutom hoppades Franz Ferdinand att deras besök skulle göra att paret blev populära hos invånarna i Sarajevo.

Många serber ansåg emellertid att det var provocerande att komma till Sarajevo just den 28 juni. Denna dag var helig för serbiska nationalister eftersom det var årsdagen av slaget vid Trastfältet 1389 i vilket osmanerna (turkarna) hade besegrat Serbien och berövat dem deras självständighet.

Tiden före första världskriget var dubbelmonarkin Österrike-Ungern en av världens stormakter med 51 miljoner invånare. Dess södra granne Serbien hade tvingats uppleva att Österrike-Ungern lagt beslag på Bosnien och Hercegovina som tidigare tillhört Turkiet, men som i huvudsak beboddes av serber. De serbiska nationalisterna drömde om ett Storserbien samtidigt som hatet mot Österrike-Ungern växte.

Svarta handen - en hemlig serbisk nationalistisk organisation

I Serbien fanns en terrororganisation som kallades Svarta handen vars mål var att förena alla slaver till ett enda rike. Ledare för Svarta handen var överste Dimitrijevic som dessutom var chef för Serbiens militära underrättelseväsen.

Mannen som skulle få huvudrollen i det kommande dramat var en 19-årig student som hette Gavrilo Princip. Han var son till en fattig lantbrevbärare från de serbiska bergstrakterna och var en övertygad nationalist, fast besluten att om så krävdes offra sitt liv för Serbiens sak. Han blev snart medlem i ”Svarta handen” och skickades senare på utbildning vid en hemlig gerillaskola i de serbiska bergen tillsammans med två andra studenter. De visste att det uppdrag de förbereddes på skulle bli deras sista. De var alla tre dödsmärkta av tuberkulos vilket förmodligen förklarar deras totala hängivenhet.

Deras mål var att mörda den österrikiske tronföljaren. Mordet skulle ha ett dubbelt syfte. Dels skulle det tjäna som en provokation så att det blev krig. Allt i syfte att Bosnien skulle hamna under serbiskt styre. Dels var det angeläget att döda Franz Ferdinand som öppet visade sitt förakt för serber.

Förmodligen fanns det en läcka i Svarta handens organisation eftersom den serbiske statschefen och hans ministrar snart fick reda på komplotten. Men det är osäkert om varningen nådde fram till Franz Ferdinand. De tre ungdomarna kunde smita över gränsen från Serbien till staden Sarajevo i Bosnien där de träffade ytterligare några ungdomar som skulle delta i attentatet.

Bild:

Österrike-Ungerns tronföljare Franz Ferdinand tillsammans med sin fru Sofie på väg ner till den väntande bilen i vilken de snart skulle göra sin sista resa. Bilden är tagen bara några minuter innan de blev skjutna till döds av Gavrilo Princip.

Attentatet misslyckas till en början

Klockan tio på förmiddagen lämnade Franz Ferdinand och hans hustru den katolska mässa som just hade hållits till deras ära. Tusentals personer var ute på gatorna för att få en skymt av det förnäma paret. Kortegen genom de smala gatorna i Sarajevo bestod av flera bilar. Franz Ferdinand och Sofie satt tillsammans i en öppen bil.

När bilarna rullade in på Sarajevos gator stod sju terrorister utplacerade med jämna mellanrum. Näst sist i raden stor Princip. Alla var försedda med bomber eller pistoler.

Den första attentatsmannen drog fram en bomb men kastade inte den. Efteråt förklarade han att en polis ställt sig precis bakom honom. Nästa man, en 17-åring, gjorde ingenting. Den tredje mannen förklarade efteråt att han var så närsynt att han inte kunde se vilken bil som var ärkehertigens.

Först nummer fyra, Nedjelko Cabrinovic, följde den uppgjorda planen. Han rusade fram och kastade en bomb mot ärkehertigen. Bomben hamnade på baksidan av Franz Ferdinands bil men studsade ner på gatan och exploderade först under nästa bil. Strax därefter svalde Cabrinovic en giftkapsel, som inte var dödande, och kastade sig i en flod i närheten. Men några män drog upp Cabrinovic och förde honom till en polisstation. Princip som hört explosionen trodde att attentatet lyckats och avlägsnade sig från platsen.

Franz Ferdinand undkom oskadd, men hans hustru Sofie blödde från ena kinden. Två personer i bilen bakom ärkehertigens hade dock blivit allvarigt skadade av bomben.

Kortegen drog vidare till rådhuset där borgmästaren höll sitt hälsningstal som var skrivet före attentatet: ”Ers kejserlige höghet kan i våra ansikten utläsa den hängivenhet och kärlek, den eviga lojalitet vi känner...” Franz Ferdinand följde spelets regler och svarade: ”Det är med stor glädje jag märker den lojalitet...”

Slumpaktiga tillfälligheter med ödesdigra konsekvenser

Efter välkomnandet vid Rådshuset ville Franz Ferdinand besöka de personer som skadats vid attentatet. För att minska risken för nya mordförsök skulle bilarna i hög fart köra till sjukhuset. När kortegen på nytt gav sig ut på gatorna visste inte Franz Ferdinands chaufför att planerna hade ändrats. Snart märkte man att de var på fel väg och stannade på en sidogata för att vända bilarna.

När Gavrilo Princip fick se bilarna komma tillbaka trängde han sig igenom den jublande folkmassan. Han tog snabbt fram sin revolver och sköt från två meters håll två skott mot baksätet där Franz Ferdinand och Sofie satt. Sofie föll framstupa över Franz Ferdinands knä och ur Franz Ferdinands mun pulserade det blod. När bilen nådde guvernörens residens var Sofie redan död. Kulan hade slitit av en stor blodåder och hon hade förblött invärtes. Franz Ferdinand lades på en säng men han blev allt svagare. Princips kula hade träffat Franz Ferdinand i halsen och åstadkommit ett dödligt sår. En stund senare var även han död.

Efter attentatet svalde Gavrilo Princip en giftkapsel men den var för svag och orsakade bara illamående. Några åskådare grep Princip och han arresterades. Polisen i Sarajevo började genast utreda morden. En av de gripna männen bröt samman och berättade allt han visste. Därmed kunde många personer arresteras och snart stod det klart att det rörde sig om en stor sammansvärjning med rötterna i Serbiens huvudstad Belgrad.

Den 84-årige kejsaren Frans Josef fick dödsbudet i Wien. Franz Ferdinand var brorson till kejsaren och eftersom det inte fanns någon annan arvinge var det meningen att Franz Ferdinand skulle ha efterträtt den åldrige regenten Frans Josef. Men av det blev inget nu.

Bild:

Gavrilo Princip (1894-1918) avlossade två skott som satte en hel värld i brand.

Europas allianser sätts i spel

Ute i Europa betraktades mordet på Franz Ferdinand som en småsak, ett brott som lätt kunde ordnas upp mellan Österrike och Serbien. Till en början handlade österrikarna försiktigt. Österrike ville veta om den serbiska regeringen var delaktig i mordet. När den österrikiske utrikesministern några veckor senare frågade den serbiska regeringen vilka åtgärder man gjort för att avslöja sammansvärjningen svarade serberna ironiskt att deras polis ännu inte hade brytt sig om affären. Svaret gjorde österrikarna rasande.

Österrikarna vände sig nu till Tyskland för att få stöd av dem och sätta ytterligare press på Serbien. Den tyske kejsaren Wilhelm svarade att Tyskland stod på Österrikes sida. Märkligt nog tog han aldrig reda på vad för slags aktion Österrike tänkte genomföra.

Den 23 juli presenterade österrikarna ett ultimatum. Vissa personer skulle straffas och man krävde ett svar inom 48 timmar. Serberna accepterade sju av de österrikiska kraven, men de förkastade tre, bland annat kravet att österrikiska poliser skulle få agera på serbiskt område. Österrike förklarade därmed Serbien krig den 28 juli 1914.

Gärningsmännen ställs till svars

Gärningsmännen förblev dock inte ostraffade. 25 personer ställdes inför rätta i en österrikisk domstol i Sarajevo. Nio avrättades och de övriga dömdes till hårda fängelsestraff. Gavrilo Princip dömdes till 20 års fängelse, men bara två år senare var han och hans två kamrater döda efter att ha avlidit i fängelset av sin tuberkulos. De fick aldrig uppleva det Jugoslavien som uppstod efter världskriget då Bosnien och Sarajevo blev jugoslaviskt.

1917 lät den serbiska regeringen avrätta Dimitrijevic, ledaren för Svarta handen, efter en rättegång där utgången var avgjord i förväg. Innan domen verkställdes, undertecknade han en bekännelse om sin skuld till mordet på den österrikiske ärkehertigen och därmed indirekt sin skuld till första världskrigets utbrott.

Många orsaker till första världskriget

Det var många som jublade när första världskriget bröt ut. Äntligen skulle man få besegra gamla fiender. Dessutom trodde många att det skulle bli ett kort krig. Men kriget skulle vara i fyra år och i genomsnitt stupade fyra soldater i minuten under dessa år.

Det mesta talade egentligen för fred i Europa. 1914 hade det varit fred i Europa i över 40 år och fredsrörelsen hade vuxit sig starkt. Socialistpartier i hela Europa arbetade för fred, och Alfred Nobel hade instiftat ett fredspris. Framtiden såg ljus ut för Europa.

Men den fanns många motsättningar i Europa som skulle leda fram till ett storkrig. Frankrike hade förlorat Elsass och Lothringen i ett krig 1870-1871 mot Tyskland. Frankrikes armé krävde därför ett revanschkrig för att kunna ta tillbaka dessa områden.

I början av 1900-talet började Storbritannien känna sig allt mer hotade av Tyskland. Tyskarna hade byggt upp en enorm armé som var tolv gånger större än Englands. Dessutom hade de byggt upp en väldig flotta med slagskepp och u-båtar. Den tyske kejsaren Wilhelm II sade: ”Vi vill ha en plats i solen. Vår framtid ligger på haven”.  Storbritannien kände därför att deras kolonier runt om i världen var hotade av tyskarna.

Ren ekonomisk konkurrens mellan Storbritannien och Tyskland var också orsak till konflikt mellan länderna. Tysklands industri utvecklades kraftigt fram till 1900-talets början, och när tyskarna ville exportera sina varor till omvärlden kände sig Storbritannien hotat även på det ekonomiska planet.

De nationalistiska idéerna i östra Europa hotade också freden. Söder om det stora riket Österrike-Ungern fanns landet Serbien. Serberna ansåg att provinsen Bosnien, som nu tillhörde Österrike-Ungern, skulle förenas med staten Serbien. De ville ha ett Storserbien där alla serber var samlade. I Bosnien fanns det många serber, men även andra folkslag.

Svarta veckan

I början på 1900-talet hade stormakterna delat upp sig i två block som stod emot varandra i utrikespolitiken: trippelalliansen och trippelententen.

Trippelalliansen bestod av Tyskland, Österrike-Ungern och Italien. Trippelententen bestod av Frankrike, Ryssland och Storbritannien.

Många förstod att det snart skulle bli krig. Genom allianspolitiken kunde ingen av länderna starta ett krig utan att de övriga länderna drogs med. Även en begränsad konflikt kunde därför leda till ett storkrig.

Eftersom Ryssland hade lovat att hjälpa Serbien mot Österrike började Tsaren mobilisera sina arméer. Krigets maskineri hade startat. När jättearméerna satt igång att mobilisera kunde mobiliseringen inte avbrytas utan att kaos uppstod i de militära organisationerna. Den dominoeffektliknande mobiliseringen bland Europas allierade stormakter gick därmed inte att stoppa.

De stater som var med i de två allianserna var nu tvungna att hjälpa sina allierade. Den 1 augusti förklarade Tyskland krig mot Ryssland och enligt sitt löfte tvingades Frankrike ställa upp på Rysslands sida. Den 3 augusti förklarade Tyskland krig mot Frankrike och dagen efter gick tyska trupper in i det neutrala Belgien samtidigt som Storbritannien blev tvunget att förklara krig mot Tyskland.

Dagarna mellan 28 juli och 3 augusti 1914 har gått till historien som den svarta veckan. Det var då Europas stormakter förklarade krig mot varandra. Det innebar att Tyskland och Österrike hamnade i krig med England, Frankrike och Ryssland. ”Nu släcks ljusen i hela Europa”, sa den brittiske utrikesministern när katastrofen var ett faktum.

Europas stormakter var nu i krig med varandra trots att de egentligen inte ville det. Mordet på tronföljaren Franz Ferdinand har därför ibland kallats ” gnistan som tände en världsbrand”. Inget annat politiskt mord i historien har haft så stor betydelse som mordet på Franz Ferdinand den 28 juni 1914.


Litteratur:
John Ellis, Fasornas krig, Fischer, 2009
HP Willmott, Första världskriget, Bonnier Fakta, 2012
John Keegan, Det första världskriget, Natur och kultur, 1998
Hanson W Baldwin, Första världskriget, Wahlström & Widstrand, 1963

Publicerad: 08 december 2013
Uppdaterad: 16 november 2016