+ Visa hela artikelserien
M

Livet i skyttegravarna på västfronten

Mot slutet av 1914 förvandlades första världskrigets strider till ett skyttegravskrig som involverade två miljoner tyskar och närmare tre miljoner allierade soldater. Vintern 1914-1915 grävdes 76 mil skyttegravar från engelska kanalen till Schweiz.
Bild:

Brittiska soldater i en skyttegrav under slaget vid Somme, juli 1916.

Skyttegravarna slingrade sig oregelbundet på var sida om fronten. Avståndet varierade från 30-40 meter till 500-600 meter och området mellan dem kallades ingenmans land.

Den tyska militärledningen ansåg att de till varje pris måste hålla de delar av Belgien och Frankrike som deras trupper ockuperade. De riktade därför in sig på försvar där de kunde ligga stilla och avslå alla anfall som de allierade måste bli tvingade att inleda. Det var de som måste befria sitt land som var ockuperat.

Kriget på västfronten liknade snarast någon form av organiserad människoslakt. Efter att ha tillbringat en längre tid i skyttegravar skrev den franske löjtnanten Alfred Joubaire i sin dagbok: ”Mänskligheten är galen. Den måste vara galen för att göra det den gör. Vilken massaker! Vilka scener av skräck och blodbad! Jag kan inte finna ord för att uttrycka vad jag har upplevt. Helvetet kan inte vara värre. Människorna är galna”. En kort tid därefter omkom Joubaire i en strid.

Skyttegravarnas uppbyggnad

En skyttegravs främre vägg var cirka tre meter hög och den täcktes ofta av sandsäckar. För att nå upp och skjuta ställde sig soldaten på ett skyttesteg. Oftast fanns skyddsrum i anslutning till skyttegravarna. Skyttegravarna grävdes inte i raka linjer utan gick i sicksack på olika sätt. Orsaken till det var att förhindra en fiende som trängde in i skyttegraven att skjuta fritt åt alla håll och effekten av handgranater blev också reducerad. Botten av graven var vanligtvis belagt med träplankor. Britterna grävde sig vanligtvis 3-5 meter ner, medan tyskarna grävde ner sig i upp till tre etage med betongplattor emellan.

För att kunna se ut ur skyttegravarna hade soldaterna små titthål. En del titthål var bara hål mellan sandsäckarna, medan andra var täckta av små stålplattor. Ett vanligt redskap var periskopet, i sin enklaste form bestod det av två speglar på en pinne.

Högt vattenstånd och dålig dränering gjorde att skyttegravarna ofta hade vatten stående i botten. Speciellt illa var det i Flandern där många av de hårdaste slagen stod.

Den brittiske kaptenen J.I. Cohen skrev från staden Ypres 1915 att: ”Detta avskyvärda land består av lera, vatten och döda tyskar. När vatten samlas på skyttegravens botten rasar jorden ned och det bildas en äcklig, kladdig och hal gegga som man långsamt sjunker ned i och fastnar i som i ett skruvstäd”.

De brittiska skyttegravsturerna bestod i sex dagars placering i frontlinjen och därefter fyra dagar i reservlinjen för vila. Några gånger per år flyttades soldaterna några kilometer bakom fronten för att få vila upp sig.

En tysk soldat skrev: ”Vi blir nu avlösta var tredje dag i skyttegravarna, eftersom soldaterna inte skulle uthärda att stanna där längre. De står upp till knäna i dynga och vatten. Manskapet bygger ut hålor åt sig precis som grottmänniskor, men regnet pressar mot väggarna på natten och alltihop rasar in. Några av soldaterna har dödats på det viset”.

Bild:

Anfall och offensiver var sällsynta i skyttegravarna och utgjorde en mycket liten del av soldaternas aktiva tjänst. Den brittiske soldaten Carrington tjänstgjorde tre perioder i skyttegravar i november och december 1916, men han såg aldrig en tysk soldat trots att hans bataljon led 50 procent förluster i strid. Därav också orsaken till de få anfallen.

Löpgravar, skyddsrum och taggtråd

Från många skyttegravar löpte i rät vinkel trånga korridorer som kallades löpgravar. De var omkring 20 meter långa och ledde till en avskild liten ställning för två man Det var lyssnarposter där vaktposter satt några timmar åt gången och spanade och lyssnade på fienden. Dessa löparposter befann sig ofta i ett granathål.

I anslutning till skyttegravarna fanns skyddsrum som skulle ge skydd mot vädret och det fientliga artilleriet. De varierade i storlek och uppbyggnad, allt från enkla skjul till väl befästa och stora skyddsrum. Man är allmänt enig om att tyskarna hade mycket bättre skyddsrum än de allierade.

Taggtråd var något som fanns överallt i ingenmansland. Det var vanligt för männen i skyttegravarna att ingå i en taggtrådspatrull som på nätterna kröp i små grupper för att reparera ett gammalt taggtrådshinder eller skapa ännu fler. Det berättas om en engelsk soldat som under sin permission köpte en tång hos sin lokala järnhandlare eftersom hans ansåg att arméns tänger var urusla.

Tyskarna var flitiga på att bygga taggtrådshinder. Deras taggtråd var nästan aldrig mindre än 150 meter djup och på många ställen ytterligare 300 meter. I Siegfriedlinjen hade varje skyttegrav åtminstone tio rader taggtråd framför sig.

Tunnelkrig

En viktig taktik i skyttegravskriget var att gräva tunnlar under fiendens skyttegravar och sedan spränga en eller flera sprängladdningar för att åstadkomma ett brott i fiendens försvarsverk.

Tyskarna var först med att pröva den när de grävde en tunnel mot en sektor på västfronten i december 1914 där en indisk brigad befann sig i. Tyskarna använde tio sprängladdningar, de vägde mellan 23 och 137 kilo, och resultatet blev att de sprängde en hel brigad i luften.

Under hela 1915 dominerade tyskarna det underjordiska kriget, men 1916 började de brittiska och franska tunnelbyggarna utgöra ett allvarligt hot mot tyskarna. Nu hade ententen förfinade lyssningsapparater och tysta luft- och vattenpumpar.

Soldaternas utrustning och packning

Den genomsnittliga tyngden av en brittisk menig soldats utrustning var 27 kilo, men på vintern steg den till omkring 35 kilo, och det var mycket eftersom en brittisk soldat vägde i genomsnitt 60 kilo. Men tyskarna och fransmännens utrustning vägde ännu mera, den franske infanteristens börda var så mycket som 39 kilo.

Bild:

Tysk soldat med stålhjälm, under slaget vid Somme 1916.

När kriget började 1914 bar soldaterna från båda sidor en mjuk huvudbonad av något slag. Britterna införde stålhjälmen först 1916 och till en början var det bara prickskyttarna som fick en hjälm. När de första hjälmarna kom vägrade en del soldater använda dem eftersom de såg en prickskytt bli skjuten genom huvudet första gången han satte den på sig. Fransmännen fick sina första hjälmar 1915 och de första 80 000 stålhjälmarna delades ut till de tyska soldaterna vid Verdun i januari 1916. Den brittiska hjälmen vägde nästan 900 gram, den franska 500 gram och den tyska hela 1 135 gram.

Produkten av rubbade hjärnor

Många brittiska officerare ute vid fronten var irriterade över strömmen av märkliga meddelanden som skickades från högkvarteret. En del påstod att dessa meddelanden var produkten av rubbade hjärnor.

När slaget om Somme rasade som värst fick soldaterna vid fronten order av högkvarteret att omedelbart utse någon som skulle tjänstgöra som divisionstrumslagare.

I juli kom en utmattad soldat, som hade löpte genom ett intensivt artilleribombardemang, till en grupp australier som låg i en skyttegrav och överlämnade ett meddelande från en veterinär till en av officerarna där det stod: ”Sir, jag har äran att meddela att ert gamla sto lider av kvarka”.

En fransk officer, som var utsatt av ett intensivt skjutande från tyskarna, fick ett brådskande meddelande där det stod att en bil med generalsvimpel skulle alltid hälsas med honnör, oavsett om den var tom eller inte.

Regnet var en skoningslös fiende

Regnet var en skoningslös fiende för soldaterna i skyttegravarna. Det regnade oerhört mycket i Flandern under krigsåren. Mellan den 25 oktober 1914 och den 10 mars 1915 var det bara 18 dagar utan regn, och det var den största regnmängden på 35 år. I skyttegravarna hade man alltid lervälling upp till fotknölarna, men det var vanligt att vattnet var åtminstone 60 centimeter djupt.

En brittisk officer berättade att han i december 1916 skulle ta sig 400 meter längs en skyttegrav som var 400 meter lång, och det tog honom tre timmar att ta sig fram. Leran var ibland så besvärlig att soldaterna måste ”ligga raklånga och fördela sin vikt jämnt för att inte sjunka ner i sörjan”.

Och det var mycket vanligt att drunkna i leran. I november 1916 förlorade en gardesbataljon 16 man därför att de drunknade i leran, och kappan som soldaterna bar blev en belastning i regnet. Kapporna vägde drygt tre kilo, men efter några dagars regn kunde kombinationen av lera och vatten innebära att kappan vägde drygt 15 kilo. Därför var det svårt att förflytta sig från en plats till en annan, speciellt när utrustningen kunde väga 27 kilo.

Råttor och löss

Det var mycket vanligt med råttor i skyttegravarna, de hade gott om mat på grund av alla lik som fanns i terrängen. Och det var stora råttor. En kanadensisk soldat sa senare att det var: ”Jättestora råttor. Så stora att de åt på en sårad soldat om han inte kunde försvara sig”. Råttorna stal mat av soldaterna, men deras favoritmat var liken. Särskilt saftiga var ögonen och levern. Råttorna orsakade dock ingen epidemi, men under krigets två sista år spred de en smittsam gulsot.

Förutom råttorna var lössen en svår plåga för soldaterna. Lössen eller ”chatts” som de kallades fanns i kläder och i soldaternas hår. Skottarna led speciellt eftersom lössen trivdes i alla veck som fanns i deras kiltar. Trots att visa soldater kunde bada en gång i veckan och samtidigt fick kläderna tvätta frodades lössen.

Lössen orsakade inte bara ett kliande utan de bar också på en sjukdom som blev känd som skyttegravsfeber och man fann inget botemedel innan kriget var slut. Ett vanligt första symptom var akuta smärtor i vaderna varefter hög feber följde. Det var ingen dödlig sjukdom, men behandlingen krävde mellan tre veckors och tre månaders tjänstledighet. Under 1917 svarade den för 15 procent av alla sjukdomsfall i brittiska armén.

Nästan 50 procent av förlusterna berodde på de hemska förhållandena i skyttegravarna. Mellan 1914 och 1918 sårades 2,6 miljoner män i strid och 3,5 miljoner drabbades av svåra sjukdomar. Men de sjuka hade större chans att överleva än de sårade. 31 procent av de sårade dog så småningom mot mindre än en procent av de sjuka.

Sårade

När en soldat sårades av ett skott var det vanligen förbjudet för framryckande trupp att stanna och ta hand om den drabbade soldaten. En del sårade låg i två eller tre dagar innan de togs om hand. I många fall låg de sårade och skrek av smärta och skräck intill sina egna skyttegravar, men ofta lämnades de för att dö, Normalt fanns det bara fyra bårbärare per kompani och de behövdes vanligtvis för att orka bära båren i den lervälling som de befann sig i.

Bårbärarna förde därefter de sårade till första förbandsstationen som vanligtvis fanns i tredje skyttegravslinjen. Placeringen av förbandsstationen nära linjen innebar även stora risker för personalen. Under kriget dödades mer än 1 000 brittiska och 1 500 tyska fältläkare.

Varje division hade vanligtvis ett fältsjukhus som i medeltal kunde ta emot 2 000 soldater varje dag. Det var många män som önskade att få en skada som inte var tillräcklig för att döda, men som gjorde att man kunde lämna armén utan att vara invalid.

Gasbrand var en dödlig företeelse, men termen har ingenting att göra med giftgas. Skyttegravarna fanns i områden som var intensivt uppodlade med en stor mängd gödsel. Denna gödsel innehöll en bacill som normalt finns i inälvorna på hästar och soldaternas kläder blev impregnerade med dessa baciller.

När en soldat träffades av en kula drevs stycken av hans uniform in i såret och det blev infekterat. En läkare beskrev vad som kunde hända: ”Efter 48 timmar börjar sårkanterna svullna så att såret gapar vidöppet och sedan börjar hela den sårade kroppsdelen svullna och antar sedan en grönaktig färg. Detta beror på att vävnaderna är bokstavligen uppblåsta av gas och om man pressar fingrarna mot den balkongliknande svullnaden kan man känna ett tydligt knastrande eller ett litet bubblande”.

I början av kriget dog många soldater av gasbrand innan man fann metoder att häva gasbranden. Av alla miljoner skadade återvände hela 78 procent till aktiv tjänst.

Mat och alkohol

I teorin fick arméerna i Frankrike och Flandern bra mat. Amerikanerna fick den bästa maten. De tilldelades en daglig ranson om 4 714 kalorier. Därnäst kom fransmännen med 4 466 kalorier. Britterna fick enligt siffrorna 4 193 kalorier och sist kom tyskarna med 4 038 kalorier. Men det var teoretiska siffror. En stor mängd gick förlorade, stals eller kastades bort. Men det största problemet var att få fram varm mat till skyttegravarna. Kvaliteten på maten var dålig i alla arméer. För fransmännen var den officiella definitionen på ”färskt” bröd allt som bakats de senaste åtta dagarna.

Det var inte tillåtet för soldaterna att dricka alkohol i skyttegravarna, men officerarna fick göra det. Myndigheterna var alltid rädda för att drickandet skulle bli ett stort problem i skyttegravarna. Men inför offensiver kunde det hända att soldaterna fick en liten ranson alkohol. Drickandet blev dock aldrig något större problem vid fronterna.

Brev och censur

Soldaterna i skyttegravarna var flitiga brevskrivare och stora mängder post sändes mellan Frankrike och Storbritannien. 1918 hade brittiska arméns posttjänst 4 000 soldater i tjänst och 12,5 miljoner brev skickades iväg till alla fronter varje vecka och nästan vartenda ett gav upphov till ett svar. Officerarna hade till stånd att skicka efter varukorgar från de stora varuhusen i London som ofta bestod av lyxrätter, vin och sprit. Postgången fungerade förvånansvärt bra, ett brev tog vanligen inte mer än två eller tre dagar och det var mycket få brev som inte nådde till adressaten.

De brittiska soldaterna var flitiga brevskrivare i skyttegravarna. En undersökning 1918 visade att breven i stort sett inte visade någon defaitism eller förtvivlan, men en del brev kom aldrig fram eftersom de hamnade i den brittiska censuren. En anledning kunde vara att någon soldat avslöjade en krigshemlighet, men den vanligaste orsaken var att breven var skrivna i en så dyster ton att det ansågs hota krigsmoralen bland britterna. Varje soldat försågs under kriget med ett kortfattat testamente innan han gick ut i strid, och till detta bifogades ofta ett sista brev. När den brittiske soldaten Joseph Ditchburn reste till fronten 1914 skrev han ett sådant brev till sin mamma som fastnade i censuren. Han skrev bland annat ”Mamma förlora inte hoppet. Jag kommer kanske tillbaka”. Ordet kanske ansågs så pessimistiskt att brevet aldrig skickades.

Sex och permission

När de brittiska soldaterna reste till Frankrike fick de med sig ett brev från lord Kitchener där han skrev: ”Du kan inte utföra din plikt om du inte är frisk, så var alltid på din vakt mot alla överdrifter. I denna nya erfarenhet kanske du frestas av såväl vin som kvinnor. Du måste fullständigt motstå frestelserna och samtidigt som du behandlar kvinnorna med största hövlighet måste du undvika alla intimiteter”.

Trots dessa förmaningar tillät alla arméerna soldaterna att besöka bordeller i de större städerna. Britten Robert Graves beskrev en bordell i Calais där han ”Såg en kö på 150 man som väntade utanför dörren, för att var och en skulle få en kort stund med en av de tre kvinnorna i huset”. Trots att militären inspekterade bordellerna var könssjukdomar vanliga och de franska styrkorna drabbades av en miljon fall av könssjukdomar.

I de flesta arméerna varade en permission i 10 dagar. De brittiska soldaterna fick permission vanligtvis en gång varje år, medan officerarna kunde få två permissioner varje år. Och permissionen uppskattades verkligen av soldaterna. Den franske artilleristen Paul Lintier skrev: ”Åh, så man älskar livet när man nästan förlorat det. När faran för ett ögonblick är på avstånd från oss, vilken njutning är det inte att med alla lemmar fullständigt avslappnade, totalt uppgå i den ljuva känslan att vara levande”.

En tyst överenskommelse om fred

På vissa avsnitt utvecklades en tyst överenskommelse mellan fienden att vissa uppgifter kunde genomföras utan skottlossning. På många avsnitt var man överens om att det inte skulle skjutas under en timme eller så vid frukost och middag. Enskilda soldater kunde plötsligt bryta mot ordern att alla fientliga soldater skulle dödas. När den kanadensiske soldaten Kemmel gick vilse i dimman 1915 och plötsligt hamnade framför en tysk soldat som var beväpnad med ett gevär sa den tyske soldaten: ”Det är bäst för dig att du går tillbaka, för annars måste jag skjuta dig”.

Ibland hände det att en grupp på ena sidan spelade eller sjöng en melodi och då kunde det komma applåder från andra sidan. Britten Philip Gibbs berättade att under ett avbrott i de blodiga striderna började britterna på ett avsnitt spela på munspel och leksaksflöjter och tyskarna applåderade efter varje nummer. Plötsligt ropade en tysk på engelska: ”Spela Annie Laurie och jag skall sjunga den”. Det gjorde så och en tysk officer stod upp och sjöng sången vilket resulterade i applåder från både tysk och engelsk sida. Dagen därpå återupptogs striden.

På västfronten intet nytt

Första världskriget har skildrats i många böcker och den mest kända boken är förmodligen ”På västfronten intet nytt” av Erich Maria Remarque som tillbringade en kortare tid vid västfronten som tysk soldat.

Romanen beskriver första världskrigets fasor och vansinne utifrån en 19-årig soldats synvinkel.

Romanen har översatts till mer än 50 språk och nått en upplaga på över 20 miljoner exemplar. Den tillhörde de första böckerna som brändes under nazisternas bokbål 1933. Remarque själv befann sig vid denna tid redan i amerikansk exil.

Publicerad: 25 januari 2014
Uppdaterad: 16 november 2016