+ Visa hela artikelserien
M

Slaget vid Verdun - första världskrigets längsta och blodigaste slag

Slaget vid Verdun var första världskrigets längsta och blodigaste slag. Det ägde rum under tio månader, mellan den 21 februari 1916 och slutade först den 18 december samma år.
Bild:

Franskt bajonettanfall 1916.

Tyskarnas plan

Mot slutet av 1915 presenterade den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn sin strategi inför det kommande året för kejsar Wilhelm II. Planen bestod i att tvinga Frankrike till ett omfattande slag och därmed stora franska förluster så att de tvingades kapitulera.

Målet var att anfalla staden Verdun eftersom det var en känsloviktig stad för fransmännen. Verdun hade sedan 1600-talet varit en symbol för det franska försvaret. Syftet var att dra in de franska reserverna i en ”köttkvarn” och förstöra deras armé med artilleriattacker, vilket också nästan lyckades eftersom ungefär tio procent av alla franska soldater som miste livet under första världskriget dog i Verdun.

Falkenhayn hade också ett annat motiv för sin plan. Det var bra för de tyska trupperna moral att ha ett bestämt mål att erövra. Falkenhayn misstänkte nämligen att de annars skulle tappa modet.

Anfallet inleds

Tyskarna inledde attacken mot Verdun den 21 februari 1916 med historiens hittills längsta artilleribeskjutning som varade hela nio timmar. Tyskarna använde en mängd olika kanoner, sammanlagt mer än 1 400 pjäser, bland annat sköt man iväg en explosiv mina på 45 kilo som hade en enorm effekt om den hamnade i en skyttegrav. Man använde också en 42-centimeters haubitser, även kallade ”Tjocka Bertha”. Totalt avfyrades mer än två miljoner granater mot de yttersta franska befästningarna i staden Verdun.

Den 24 februari lyckades tyskarna bryta genom den yttre försvarslinjen för första gången med understöd av eldkastare, och man tog 10 000 fångar och 65 artilleripjäser. Den 25 februari nådde tyskarna det första av de yttre forten (fort Douaumont) kring Verdun och det var ett allvarligt slag för fransmännens moral.

Pétain tar över

Nu övertog general Philippe Pétain försvaret av Verdun. Problemet med staden Verdun var att det fanns bara en enda landsväg till staden. Pétains första uppgift var att förbättra vägens standard och tusentals arbetare breddade och förstärkte vägen. Det innebar att över 6 000 lastbilar kunde använda vägen varje dag för att förse staden med förnödenheter och omkring 500 000 soldater.

Vägen kom att kallas ”Den heliga vägen” av fransmännen. Pétain ansåg att det var viktigt att soldaterna bara skulle få vara 15 dygn i skyttegravarna innan de ersattes av andra soldater, vilket gav dem tid till vila och återhämtning. Striderna avtog något i slutet av februari men blossade upp igen i mars.

Bild:

Förenklad karta över slaget vid Verdun 1916

Nya tyska attacker

I mars inledde tyskarna en ny attack mot Verdun. De möttes av de bästa franska soldaterna som fick hjälp av det franska artilleriet. Och attacken blev något av en vändpunkt i försvaret av Verdun. Tyskarna drabbades av en stor katastrof när en fransk granat exploderade i ett tyskt lager på en halv miljon granater. Detta ledde till den största explosionen under hela kriget.

Tyskarnas attacker under april och maj hotade verkligen att ”blöda den franska armén till döds”. När tyskarna intog en postering Cote 304 vid Verdun i maj 1916 var ett av de första kraven från de segrande soldaterna att få dölja stanken från liken.

En fransman som stred på detta avsnitt skrev: ”Vi hade alla i oss stanken från döda kroppar. Brödet vi åt, det stillastående vatten vi drack. Allting vi tog i hade en rutten lukt till följd av att marken omkring oss var bokstavligen fylld av lik”.

Bild:

Tyska stormtrupper rycker fram i en erövrad skyttegrav på västfronten.

Nu avlöstes Pétain av general Robert Nivelle och då började fransmännen få tillbaka sin kampanda. När Pétain var i Verdun var slagordet ”De skall inte ta sig igenom”, nu bestämde sig general Nivelle att gå till offensiv, men tyskarna vann fortfarande mark och den 7 juni kunde tyskarna erövra fortet Vaux.

Franska motattacker

General Nivelle bestämde sig för att gå till offensiv och eftersom han var artilleriofficer medförde det att de franska kanonerna blev mer effektiva. Fransmännens läge förbättrades också eftersom de allierade inledde offensiven vid Somme för att minska trycket på Verdun. Nivelle gick till attack för att ta tillbaka de förlorade forten och den största attacken inträffade den 24 oktober då 170 000 infanterister, 700 kanoner och 150 flygplan var inblandade i striderna och i november lyckades fransmännen ta över forten.

Köttkvarnen

I mitten av december övergav den tyska armén Verdun. Målet med attacken mot Verdun var att dra in de franska trupperna i en ”köttkvarn”. Och nog blev det en köttkvarn, för både tyskar och fransmän. När Verdunoffensiven tog slut hade tyskarna lyckats orsaka enorma franska förluster, inte mindre än 550 000 man. Tyskarna hade själva 450 000 förluster. En fransk soldat sa efter slaget: ”Jag tänkte, om du inte har sett Verdun, har du inte sett något av kriget.

Senare skrev en fransk läkare som tjänstgjorde vid Verdun: ”För en kort tid sedan var döden den grymme främlingen, besökaren med de dämpande fotstegen. Idag är den husets galna hund. Man äter, man dricker bredvid de döda, man sover mitt ibland de döende, man skrattar och man sjunger i sällskap med lik”.
 

Tillfälliga vapenstillestånd

Stillestånd var vanligast under vissa perioder, exempelvis när det var mycket dåligt väder. En brittisk officer berättade att när det regnade som värst höll båda sidor på att länsa sina skyttegravar och ”Våra män sköt inte fastän de var beordrade att göra det”.

I vissa delar av Flandern träffades de båda sidorna i februari 1915 i ingenmansland utan att några skott avlossades, orsaken var att skyttegravarna var totalt översvämmade.

Ett informellt eld-upphör kunde inträffa när man hämtade tillbaka dödade och sårade efter ett anfall. En tysk soldat, Karl Aldag, beskrev en händelse från nyårsafton 1914, då en brittisk officer promenerade genom ingenmansland klockan tre på morgonen och bad att få möjlighet att begrava sina döda. Under de två kommande timmarna lämnade soldaterna sina skyttegravar på båda sidor och utbytte cigaretter, konservburkar och foton.


Litteratur:
John Ellis, Fasornas krig, Fischer, 2009
HP Willmott, Första världskriget, Bonnier Fakta, 2012
RG Grant, Stora boken om första världskriget, Fischer, 2013
John Keegan, Det första världskriget, Natur och kultur, 1998
Hanson W Baldwin, Första världskriget, Wahlström & Widstrand, 1963
R. Chickering, Great War, Total War, Combat and Mobilization on the Western Front 1914–1918, Cambridge University Press, 2006
 

Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare

Läs mer om

Publicerad: 25 januari 2014
Uppdaterad: 16 november 2016