+ Visa hela artikelserien
M

Första världskriget börjar, del 2: Tyskarna stoppas vid Marne

Efter inledande framgångar i Frankrike var den tyska kejserliga armén framme vid utkanterna av Paris. Men där hårdnade motståndet. Motattacker av sex franska fältarméer och en brittisk armé längs floden Marne tvingade tyskarna att överge sina försök på Paris. Slaget vid Marne vanns av de allierade och blev en vändpunkt som satte stopp för tyskarnas offensiv.
Bild:

Slaget vid Marne varade en vecka krävde och krävde ungefär 500 000 förluster på båda sidorna varav drygt 80 000 franska soldater stupade. Inget annat slag på västfronten under första världskriget krävde så många förluster per dag som det i slaget vid Marne.

Över floden Marne

Den 4 september gick tyskarna över floden Marne och vissa förband kunde skymta Eiffeltornet. I Paris hade en stor del av civilbefolkningen evakuerats den 2 september. De som var kvar kunde höra dova smällar från tyskarnas kanoner i fjärran. Oron ökade i staden när ett tyskt plan fällde bomber över staden, men de var alldeles för små för att orsaka några allvarliga skador och det visste också tyskarna.

Syfte med bombningen var att underminera den franska krigsmoralen. Efter bomberna släppte tyskarna flygblad där det stod: ”Invånare i Paris, ge upp. De tyska arméerna står vid stadens portar. Ni har inget annat val än att ge upp”.

Även den franska militärledningen var pessimistisk. General Joffre, den franska arméns högste befälhavare skrev till landets krigsminister: ”Våra arméer har inte uppvisat de offensiva kvaliteter på slagfältet som vi hoppats på”. Dessutom förfogade de franska och brittiska arméerna bara över några hundra kulsprutor vardera, medan den tyska armén hade 12 000 kulsprutor.

Trots sin pessimism gav han följande order till sina befälhavare: ”Varje ansträngning måste göras för att angripa och driva tillbaka fienden. En soldat som inte längre kan rycka fram måste hålla det territorium som redan tagits, vad det än må kosta. Han måste förr bli dödad där han står än retirera”.

Charles de Gaulle, som då var plutonchef i franska femte armén skrev: ”På ett ögonblick stod det klart att inte ens allt mod i världen skulle kunna motstå denna eld”.

Men de tyska trupperna var dödströtta efter dagsmarscher på över fyra mil mot Paris. En tysk officer skrev: ”Soldaterna marscherar med slutna ögon och sjunger i kör för att inte falla i sömn”.

I Berlin var kejsaren överlycklig, enligt en hovman var han i ”hipp-hurra-stämning”.

Av nervositet tummade den tyske överbefälhavaren Helmuth von Moltke på Schlieffenplanen. Han försvagade den tyska högra flygeln och sände två kårer mot ryssarna i öster och andra enheter för att förstärka tyskarna i Elsass-Lothringen, på vänstra flygeln. När den berömda lucka hos fransmännen uppstod, som Schlieffen talat om, fanns där inga tyska trupper för att utnyttja den. Schlieffenplanen fuskades bort.

Med taxi till fronten

Inför slaget vid Marne saknade det franska försvaret transportmöjligheter att frakta soldater till fronten. Därför gav den franske generalen Gallieni order om att Paris samtliga taxibilar skulle rekvireras. Militärpolisen stoppade 600 taxibilar och gav order om att transportera soldater till fronten Taxibilarna körde i skytteltrafik mellan Paris kaserner och fronten.

Sammanlagt transporterade de omkring 6 000 utvilade soldater till fronten så att den 6:e armén orkade hålla stånd. Som tur var fanns det inget bombflyg. I så fall hade den berömda transporten blivit ett blodigt fiasko. Nu mötte de bara ett enda fientligt flygplan som soldaterna sköt mot lutande sig ut genom bilfönstren.

Det var egentligen inte någon större förstärkning till fronten, men den psykologiska effekten var ovärderlig. När chaufförerna återvände till Paris läste de av taxa 2 på taxametern, den som gällde för mer än tre passagerare och medförde rätt till återkörningsavgift, och det var staten som betalade.

Bild:

Franska soldater i skyttelinje i väntan inför ett anfall. När kriget började 1914 bar soldaterna från båda sidor en mjuk huvudbonad av något slag. Fransmännen fick sina första hjälmar 1915 och de första 80 000 stålhjälmarna delades ut till de tyska soldaterna vid Verdun i januari 1916.

Slaget vid Marne

Den 6 september bestämde sig den franske överbefälhavaren Joffre för motanfall. Slaget vid Marne, som sedan följde, har fått namn efter den franska floden Marne, är ett världskrigets viktigaste slag. Egentligen var slaget i verkligheten en hel serie slag. Nära två miljoner man deltog längs en 250 kilometer lång front. Totalt deltog 900 000 tyska, 980 000 franska och 100 000 brittiska soldater i striderna.

Joffre förstod att han måste ha hjälp av de vältränade brittiska soldaterna men efter flera veckors reträtt och stora förluster hade den brittiske fältmarskalken French tappat förtroende för fransmännen. Den 5 september reste Joffre till fältmarskalks Frenchs högkvarter för att personligen övertala honom. Mycket engagerat försökte Joffre övertyga engelsmännen att Frankrikes och Europas framtid hängde på den här offensiven.

”Jag kan inte tro att brittiska armén kommer att säga nej till att göra sin insats i denna avgörande kris. Historien kommer att döma er hårt om ni håller er borta. Storbritanniens ära står på spel”, sa Joffre.

Efter en lång stund sa den brittiske fältmarskalken French: ”Vi ska göra allt vi någonsin kan”.

Nästa dag, den 6 september, utspelade sig hundratals större och mindre slag längs hela fronten och striderna böljade fram och tillbaka. En brittisk soldat skrev senare: ”Man måste ladda sitt gevär och skjuta, mata ut patronhylsan, skjuta, skjuta, skjuta, skjuta”.

En officer kämpar genom sitt exempel

Striderna krävde stora förluster på båda sidorna och många franska officerare omkom eftersom de följde traditionen från Napoleons tid att gå längst fram och inte söka skydd i terrängen utan de marscherade rakt fram mot de tyska kulsprutorna.

I den lilla byn Etrepilly följde en fransk officer sitt motto att ”en officer kämpar genom sitt exempel”. Officeren ledde med värdighet sina män genom att gå längst fram med sin promenadkäpp som enda vapen medan han bolmade på sin pipa. ”En fransk officer är inte rädd för döden”, konstaterade han och föll död ner på marken, träffad av en kula i huvudet.

Den 7 september fann franska soldater 500 svårt lemlästade tyska soldater i deras ställning. Tyskarna hade viftat med vita flaggor som tecken på att de gav upp, men det franska artilleriet hade skjutit granater över dem till alla livstecken hade upphört.

Även om striderna pågick längs hela fronten stod det avgörande slaget vid Marne. Den 8 september rasade slaget som värst och då retirerade befälhavaren för den 2:a tyska armén general von Bülow.

När Bülow började dra tillbaka sin armé resulterade det i en dominoeffekt bland de andra tyska arméerna. Det ledde till ett allmän tyskt tillbakadragande som påbörjades den 9 september.

Joseph Joffre sa efter slaget vid Marne: ”Min tro på Frankrikes soldater har rättfärdigats. Tänk hur modigt de kämpade”.

Kapplöpningen mot havet

Efter slaget vid Marne undvek Tyskland direkta drabbningar med fransmän och britter och nu inleddes den så kallade ”kapplöpningen mot havet”.  Den tyske överbefälhavaren Helmuth von Moltke insåg att man var på väg att förlora och omöjligen kunde bryta igenom lät han den kejserliga armén dra sig mot havet.

Målet var att ta kontrollen över hamnarna vid havet. Under marschen utkämpades flera stora slag. Det viktigaste var vid Ypres i Flandern som började den 12 oktober och varade i över en månad. Tyskarna satte in ungefär 100 000 extra män, men de allierade höll staden. Ypres blev en vändpunkt. Det tidigare rörliga kriget ersattes av ett skyttegravskrig. De tyska trupperna drog sig tillbaka till floden Aisne och grävde ner sig. Det var början på ett fyra års långt skyttegravskrig.

Stora förluster

Fransmännen förlorade i döda, sårade 854 000 man från krigsutbrottet fram till ställningskriget i skyttegravarna. Engelsmännen förlorade 85 000 och tyskarna förlorade samtidigt 677 000. Den franska armén drevs fram av den gamla offensivandan i ideliga, tappra, övermodiga och förödande attacker.

Engelsmannen Robert Graves skrev i sin skyttegrav: ”Jag har varit med om fem stormningar på lite mer än fjorton dagar och jag kan ju inte fortsätta att klara mig varje gång”.

Bild:

Tyska soldater i skytteställning under slaget vid Marne 1914.

Italien går in i kriget

Före första världskriget var Italien i förbund med Tyskland och Österrike, men när kriget bröt ut förklarade sig Italien vara neutralt. Tyskland försökte förmå Italien att gå in i kriget på Tysklands sida. Tyskarna uppmanade Österrike-Ungern att avstå från ett omtvistat område i utbyte mot Italiens inträde i kriget, men Österrike var ovilligt att gå med på det.

Den 23 maj gick Italien in i kriget på de allierades sida. Anledningen till denna förändrade hållning var att italienarna gjorde anspråk på områden i södra Österrike där det fanns italienska folkgrupper.

I ett hemligt fördrag lovade Storbritannien att Italien skulle få områdena Trentino, Dalmatien och området kring Trieste när kriget var slut. Som beskrivning på Italiens handlande myntade den italienske premiärministern Antonio Salandra uttrycket ”sacra egoismo, helig egoism”.

Italien attackerar Österrike-Ungern

Österrikes gräns mot Italien var hela 600 kilometer men huvuddelen av gränsen bestod av oöverstigliga bergstoppar. Italien förlorade omkring 27 000 soldater och den mark som erövrades var obetydlig. Förlusterna på den österrikiska sidan var också stora.

Militärerna på båda sidorna använde artilleri för att utlösa laviner. Omkring 20 000 österrikiska och italienska soldater dog i denna krigföring.

Italien inledde ett utnötningskrig mellan 1915-1917 men insatserna ledde till ingenting. Istället inledde österrikarna, med hjälp av tyska soldater, en offensiv 1917 och pressade de italienska trupperna elva mil bakåt, något som tvingade Frankrike och Storbritannien att genast skicka styrkor till Italien eftersom de fruktade att hela fronten skulle kollapsa. Den 24 oktober 1918 lyckades dessa trupper besegra österrikarna så att de begärde vapenstillestånd som undertecknades den 3 november.

Kriget kostade Italien 600 000 döda och 950 000 sårade varav 250 000 blev invalidiserade för livet.

När tyskar och britter spelade fotboll på juldagen 1914

En mycket märklig händelse inträffade på juldagen 1914 på västfronten. Då klev britter och tyskar spontant upp från sina skyttegravar och träffades i ingenmansland där de utbytte cigaretter, mat, foton och adresser. Man spelade också fotboll mot varandra i ingenmansland, en match som britterna vann med 3-2.  De skålade i vin och rom, pekade ut var det låg minor. En soldat som var med om detta sa senare: ”Det blev ett så intensivt tjattrande att det påminde om veritabla syjuntor”.

Många brittiska soldater blev förvånade när de upptäckte att fienden var mänskliga. En officer skrev: ”De var verkligen storartade med allting och hemskt trevliga killar, riktiga hedersknyfflar. Jag har nu en helt annan uppfattning om tyskarna”.

Spärreld under juldagen 1915

För att förhindra det som hände under julafton 1914 beordrade den brittiska militärledningen spärreld under julen 1915. Från högkvarteret kom meddelandet: ”Med målet att visa fienden att vi inte har för avsikt att fraternisera med honom och även syftet att utnyttja eventuell slapphet på hans sida under julen kommer ett särskilt program att genomföras av artilleriet”.

Under de kommande åren utfärdades order om att var och en skulle skjutas som försökte umgås med fienden.
 

Litteratur:
John Ellis, Fasornas krig, Fischer, 2009
HP Willmott, Första världskriget, Bonnier Fakta, 2012
RG Grant, Stora boken om första världskriget, Fischer, 2013
John Keegan, Det första världskriget, Natur och kultur, 1998
Hanson W Baldwin, Första världskriget, Wahlström & Widstrand, 1963
R. Chickering, Great War, Total War, Combat and Mobilization on the Western Front 1914–1918, Cambridge University Press, 2006
 

Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare

Läs mer om

Publicerad: 10 mars 2014
Uppdaterad: 16 november 2016

Annons