+ Visa hela artikelserien
M

Vapen under första världskriget

1914 kunde en infanterist skjuta 15 skott i minuten, en kulspruta 600 skott och en artilleripjäs 20 splittergranater fyllda med stålkulor. Medan soldaterna låg kvar i skydd hade denna eldkraft i stort sett ingen verkan, men när de reste sig för att rycka fram till anfall kunde den förinta en bataljon om tusen man på bara några minuter.
Bild:

Brittiska soldater som skadats vid en tysk gasattack i april 1918.

Vanligaste orsaken till stridsförluster

Den vanligaste orsaken till stridsförluster under första världskriget var fientlig artillerield. Nästan varje dag slog några granater ner i skyttegravarna och dödade eller sårade några olyckliga. Soldaterna var inte heller säkra för eld från det egna artilleriet. En fransk general påstod att hela 75 000 fransmän föll offer för sina egna artilleripjäser.

Det avlossades enorma mängder av projektiler. Under kriget avfyrade britterna över 170 miljoner skott av alla sorter. Under en dag i september avlossades nästan en miljon skott.

Att genomlida denna sorts bombardemang var fysisk och andlig tortyr. En fransman vid Verdun skrev att striden var ”så förfärlig därför att människan kämpade mot materien, med känslan av att slåss mot tomma luften”. En tysk menig förbannade ”tortyren i att ligga maktlös och försvarslös mitt i en artillerield”. En menig i de franska elitstyrkorna vid Verdun berättade senare att på den nionde dagen av spärreld grät nästan varenda soldat.

Gas

Gas användes för första gången av tyska soldater vid Ypres den 22 april 1915 och gasen släpptes ut från cylindrar. De som drabbades av gasen var franska soldater från kolonierna i Afrika och de greps av panik, slängde sina vapen, och flydde mot de bakre linjerna.

Därefter började båda sidorna använda olika sorters gas. Först var klorgas vanligast men senare användes mest senapsgas som orsakade flest skador. I den amerikanska armén var det känt att av 58 000 gasskador orsakades 26 828 av senapsgas.

Klorgasen ledde till en långsam död genom kvävning, och det kunde ta flera dagar innan den drabbade avled och de var vid medvetande ända till fem minuter innan slutet kom. En soldat berättade att en ung kanadensare hade drabbats av klorgas och medan han kämpade om luft sa han: ”Jag kan inte dö. Är det verkligen sant att ingenting kan göras för mig”.

Senapsgasens effekt blev inte synlig förrän efter 12 timmar. Då började kroppen bokstavligt ruttna utanpå och inuti. Huden blev full av blåsor och ögonen gjorde mycket ont och kräkningar följde. Smärtan var outhärdlig och den drabbade måste bindas fast i en säng och döden dröjde upp till fem veckor.

Bild:

Tyska soldater på västfronten 1916 avancerar i ingenmansland under ett gasangrepp.

Från början hade man problem att finna något botemedel mot gasen. Det första improviserade skyddet de allierade använde var helt enkelt näsdukar och handdukar indränkta med vatten eller urin. Under 1915 användes dynor av gasväv indränkta i hyposulfitlösning med en extra flik för att täcka ögonen och band att knyta runt huvudet.

Man kunde inte få något totalt skydd mot senapsgas som infördes av tyskarna vid Passchendaele 1917, därför att den påverkade huden lika väl som lungorna och ögonen.

Så småningom tillverkades det gasmasker. I Storbritannien tillverkades det 27 miljoner gasmasker av olika typ under kriget.

Omkring 88 500 soldater dödades av giftgas under första världskriget. 80 procent dödades av gas som orsakades av fosgen, den farligaste av de gaser som användes under kriget.

Efter det första gasanfallet som fransmännen drabbades av skrev en general i sin dagbok: ”Det fruktansvärda är den långsamma utdragna döden för dem som har gasats. Jag såg några hundra grabbar ligga på marken och långsamt drunkna med vatten i lungorna”.

Prickskyttarna var en plåga

Prickskyttarna var en plåga för soldaterna i skyttegravarna. 1915 skrev en engelsk officer: ”Sergeant Doherty dödades av en prickskytt medan han övervakade ett byggarlag i handräckningstjänst. Detta är den artonde förlusten vi har förlorat på detta sätt sedan vi kom i frontlinjen i tisdags, det är en deprimerande historia”.

Det var speciellt duktiga skyttar som utsågs till prickskyttar och de bar kamouflagefärgade jackor och var utrustade med gevär med kikarsikten. Prickskyttarna arbetade ofta flera månader på samma avsnitt vilket innebar att de fick goda kunskaper om terrängen.

Prickskyttarna arbetade inte i skyttegravarna utan kröp under natten ut i ingenmansland och stannade där hela dagen medan de flyttade från skydd till skydd. Ett vanligt tyskt trick var att vifta med en skylt på engelska. Om någon var dum och tittade upp för att läsa texten blev han omedelbart skjuten. När de tyska prickskyttarna blev alltför besvärliga kallade britterna in artilleriet som sköt sina granater.

Bild:

Amerikanska soldater som kastar handgranater mot en österrikisk skyttegrav, september 1918.

Handgranaten, ett populärt vapen

De första handgranaterna som britterna använde var lika farliga för användarna som för fienden. På våren kom den kända ananasliknande Millsgranaten.  Granater var ett effektivt vapen när man angrep fienden i skyttegravar. När man kom ner i en fientlig skyttegrav användes granater från tvärgrav till tvärgrav. Man använde sällan bajonetter. Brittiska förlustsiffror visade att i ett urval av över 200 000 sår endast 0,32 procent var orsakade av bajonetter.

Kulsprutorna behärskade slagfältet

Det är ingen överdrift att säga att kulsprutorna fullständigt behärskade hela slagfältet. Under det andra slaget vid Ypres i april 1915 blev hela brigader nästan förintade och orsaken var kulsprutor.

Det tyska 57:e regementets krigsdagbok skriver: ”Det kan aldrig någonsin tidigare i ett krig ha funnits ett mer perfekt mål än denna solida mur av khakiklädda män. Det fanns bara en order att ge. Skjut tills piporna exploderar”.

Ännu värre var det under slaget vid Loos i september 1915. Det blev en ren slakt av britter. Under de två första timmarna av slaget förlorade britterna fler män än under hela D-dagen 1944. Flera divisioner blev utrotade. Under den andra dagens anfall med 10 000 brittiska soldater förlorade britterna under en tre timmars strid drygt 8000 i stupade soldater. De tyska soldaterna avfyrade sina kulsprutor mot massan av brittiska soldater som stormade fram och hela skottfältet var fyllt av brittiska soldater och effekten blev förödande.

Vid Somme hände en märklig händelse som gjorde att tyskarna hade svårt att förstå engelsmännens stridstaktik. En tysk kulspruteskytt skrev: “Vi blev mycket förvånade över att se dem komma gående, vi hade aldrig sett det förut. Officerarna gick först. Jag lade märke till en av dem som gick lugnt med en promenadkäpp i handen. När vi började skjuta, behövde vi bara ladda och ladda om. De föll i hundratal. Man behövde inte sikta, vi bara sköt rakt in bland dem”.
Dessutom visste tyskarna att britterna skulle komma. Några dagar innan klippte man hål i taggtråden och stigar markerades i förväg, så det var inget under att kulspruteelden riktades med så dödlig precision.

Taggtråd

Taggtråden uppfanns i USA under 1800-taler för att inhägna boskap. Den första militära användningen av taggtråd ägde rum under det rysk-japanska kriget 1904-1905.

Taggtråden var ett effektivt vapen under första världskriget. Det förhindrade stormningar av skyttegravar. Soldaterna ägnade farofyllda nattliga timmar att reparera sin egen taggtråd och förstöra fiendens med avbitare.

Eldkastare

Den tyska armén införde eldkastare 1911. De varierade från stora anordningar till bärbara ryggbördor. När de användes tvingades gas under tryck ut en ström av brinnande olja ur ett rör. De användes effektivt för första gången av tyskarna mot britterna i Flandern i juli 1915. Även om det fanns nackdelar med eldkastarna, de var stora och hade en kort räckvidd, hade de en imponerande psykologisk verkan och var användbara för att rensa skyttegravar.

Luftvärnskanoner

Under första världskriget utvecklades luftvärnet kraftigt. De avfyrade granater och brandgranater, men det var svårt att träffa ett flygplan som färdades i hastigheten 130 km/tim.

Eftersom träffsäkerheten var dålig var tät eld från samlade kanonbatterier mest effektiv och de tyska flygplan som 1917 försökte bomba Storbritannien tvingades flyga igenom en ring av luftvärnsbatterier och strålkastare.

Pansrade bilar

När kriget började kunde man se primitivt pansrade franska bilar vid fronten. Det var en improviserad pansring av ångpanneplåt. Senare beställde fransmännen från Rolls-Royce bilar som var helt intäckta i pansar och med ett vridbart stridstorn. När de anlände i december 1914 var det rörliga kriget slut. Istället hade kriget kört fast i ett statiskt skyttegravskrig.

Stridsvagnar

Dödläget på västfronten med skyttegravskrig medförde Storbritannien och Frankrike satte igång utvecklingen för att få fram bepansrade fordon. Men det dröjde till 1916 innan man hade fått fram prototyper för ett bandgående pansrat fordon.

De första stridsvagnarna som kom till fronten var brittiska och var av typen Mark L. De sattes in under slaget vid Somme 1916. Britterna hade då tillgång till 49 stridsvagnar, men mekaniska fel och oerfarna besättningarna innebar att bara 32 kom fram till fronten. 25 kom i strid och nio av dem trängde in i tyska ställningar och hjälpte till att erövra byn Flers.

Den stridsvagnstyp som användes vid Somme hade en besättning på åtta man. Stridsvagnen var försedd med en 105 hästkrafters Daimler-motor, ursprungligen avsedd att driva traktorer.

Storbritannien och Frankrike tillverkade ungefär omkring 5500 stridsvagnar under kriget. Tyskland tillverkade bara 18 stridsvagnar eftersom de inte var imponerade av detta vapen, men man tillverkade 1918 en monstervagn som hade en besättning på hela 18 man.

Publicerad: 09 december 2014
Uppdaterad: 16 november 2016