S

Nationalismen och vägen till världskrig: Tysknationella rörelser och panslavism

I Öst- och Centraleuropa uppstod under 1800-talet myter om historiska motsättningar mellan germaner och slaver. Tysknationella (pangermanska) och panslaviska rörelser vann jordmån.
Bild:

Den kejserliga reaktionen efter 1848

De österrikiska kejsarnas valspråk är "Austriae est imperare orbi universo" - det tillkommer Österrike att behärska världen. Genom furst Metternichs smidighet fick Österrike på kongressen i Wien 1814 stor tillökning av sitt område. Nya folk kom till det redan tidigare vidsträckta kejsardömet. Men det var kungarna, inte folken, kongressen i Wien intresserade sig för.

- Folket, vad är det. Jag känner bara undersåtar. Så uttryckte sig Österrikes kejsare Frans I. Furst Metternich liknade folket vid hysteriska kvinnor och barn. I skolan fick barnen lära sig att undersåtarna skulle betrakta sig som sin "härskares trogna slavar".

Metternich var inte lika överlägsen i tonen 1848 när revolutionen kom. Gömd i en tvätterskas kärra flydde han från Wien. Nu gällde inte längre korsetten och de framför spegeln inövade leendena.

Men kejsarmakten kom tillbaka. I Wien arkebuserades många av frihetsledarna. I Ungern slogs frihetsrörelsen ned med hård hand. Många framstående ungrare sköts, medan andra skickades på straffläger. Flera kvinnor blev offentligt piskade. Reaktionen lade sin tunga hand över wienarnas vardag. Studenterna ställdes under bevakning. Utländska tidningar förbjöds. Förföljelserna tog sig sådana groteska uttryck som att män med skägg övervakades! De uppfattades som intellektuella och således farliga för regimen.

Kejsaren utsattes för ett attentat. Det misslyckades och gärningsmannen greps och avrättades. Wienarna gnolade på en schlager där attenttatsmannens klumpighet beklagades.

Tysknationella rörelser i Österrike

Liberalerna, de som stod på barrikaderna i Wien 1848, kom drygt tio år senare åter till makten. Deras stöd hos befolkningen var dock liten. Huvudsakligen stödde de sig på tysk och judisk medelklass. Nu kom andra rörelser fram i samhället med ideal, som skilde sig från liberalernas. I liberalernas samhälle hade arbetarklassen inte så mycket att säga till om. Men nu började arbetarna kräva sina rättigheter.

De olika folkgrupperna i det österrikiska imperiet ville så småningom ha sin nationella frihet erkänd. Framförallt gällde det tyska, ungerska och slaviska nationaliteter. När Tyskland enades 1870-1871 så ville många av Österrikes tyskar förena sig med det nyskapade tyska riket. Tysknationella partier bildades i Österrike, partier som också var starkt antisemitiska. En av den tyska nationalismens ledare hette Karl Lueger. Trots hans stora väljarunderstöd vägrade kejsar Frans Josef att släppa fram honom. Den berömde psykologen Sigmund Freud, som var av judisk börd och bodde i Wien, sägs ha firat kejsarens avvisande av Lueger med en fet cigarr. Lueger kom dock igen. Han stödde sig nu på de nya masspartierna. Den liberala tidningen Neue Freie Press skrev om en skränande "kulturfientlig" mob. Kejsaren fick emellertid böja sig och Lueger blev 1897 borgmästare i Wien.

I Österrike fanns två tysknationella rörelser. Den ena företräddes alltså av Karl Lueger. Ledaren för den andra är George von Schönerer. Han var en märklig sammansättning av kriminell, borgare och aristokrat och betraktade sig själv som en riddare och förlossare av det tyska folket. Bägge partierna var antisemtiska och det var härifrån Adolf Hitler ursprungligen hämtade sina idéer. Schönerers kampsång "Ritter George hoch!" sjöngs till samma toner med vilka österrikarna hedrade sin militäre hjälte Eugen av Savoyen - den noble riddaren som på 1600-talet hade räddat Österrike från turkarna.

De tysknationella ville således ansluta det tyska Österrike till det enade Tyskland. De ville samla alla tyskar i ett rike efter etniska principer. Ett "Anschluss" av Österrike är något som Hitler senare kommer att genomföra. I ett hakkorsprytt Wien kommer då att höras stöveltramp. Det skall följas av Gestapo med häktningar och oförklarliga försvinnanden. Ett nazistiskt slagord lyder: "Heute gehört uns Österreich und morgen die ganze Welt".

Bild:

Tyska språkets utbredning i Centraleuropa omkring 1910.

Ungern

Många ungrare kunde inte glömma grymheterna från 1848-1849 (se ovan). De oförsonliga, med Lajos Kossuth i spetsen, vägrade allt samarbete med Österrike. De mer samarbetsvilliga kunde tänka sig att underhandla om en union med Österrike. Men kejsaren Frans Josef var i början inte villig till eftergifter.

Kejsarinnan Elisabeth lyckades dock vinna ungrarnas förtroende för den kejserliga saken och för en union med Österrike. Hon beklagade de grymheter som begåtts i Ungern år 1849 och önskade få till stånd försoning.

Överenskommelse nåddes alltså med ungrarna 1867. Ungern blev i stort sett självständigt. Och inte nog med det. Ungrarna blev det härskande folket i den östra rikshalvan. Nuvarande Slovakien, västra Rumänien och Kroatien blev ungerskt land. Folken i dessa områden kom senare i sin tur att sträva efter självstyre från Ungern. Österrikes kejsare blev även kung av Ungern. Därefter kallades Österrike för Österrike-Ungern.

Slaverna

Slaverna utgjorde den största folkgruppen i kejsardömet. Dels fanns slaver i nuvarande Tjeckien, dels i Kroatien och Slovenien. Fler slaver tillkom också när Österrike-Ungern 1908 lade beslag på Bosnien-Herzegovina. Det är här vi finner orsakerna till dagens nationella problem i före detta Jugoslavien. Serbien hade frigjort sig från Turkiet. Serberna strävade efter att samla alla sydslaver i ett land. Men de flesta sydslaver bodde i områden som tillhörde Österrike-Ungern. Spänningar uppstod därför mellan Serbien och Österrike-Ungern.

Bild:

På nära håll avlossade Gavrilo Princip två skott mot baksätet där Franz Ferdinand och hans fru Sofie satt. Inget annat politiskt mord i historien har fått större dramatiska konsekvenser än detta.

Hemliga organisationer kämpade för sydslavernas sak. En av dessa är den serbiska rörelsen Svarta handen. Den Österrikiske tronföljaren Frans Ferdinand försökte lösa problemet med att ge slaverna i kejsardömet samma status som tyskarna och ungrarna. Istället för en dubbelmonarki, Österrike-Ungern, skulle det bli en trippelmonarki med tyskar, ungrare och slaver. Men en sådan utveckling skulle hota serbernas försök att samla alla sydslaver i ett land. Medlemmar av Svarta handen beslutade därför att ärkehertig Frans Ferdinand skulle mördas. Under ett besök 1914 i den bosniska staden Sarajevo blev tronföljarparet mördade av Gavril Princip, medlem av Svarta handen.

Österrike förklarade Serbien krig. Man avsåg att en gång för alla få ett slut på den sydslaviska propagandan från Serbien. Serbien var dock i allians med Ryssland, som påtagit sig rollen att beskydda alla slaviska folk. Österrike var å sin sida i allians med Tyskland. Ryssland var vidare allierad med Frankrike. Frankrikes utrikespolitiska mål var revansch för 1870-1871 års krig mot Tyskland och återerövringen av Elsass-Lothringen. Så när skottet väl fallit i Sarajevo sätts Europas miljonarméer nästan automatiskt i rörelse. En av Europas dittills största katastrofer är ett faktum. Första världskriget bryter ut.

I Tjeckien levde det såväl slaver som tyskar. Tjeckerna var i majoritet. Spänningar kom att uppstå mellan dessa folkgrupper. Hitler skulle senare utnyttja dessa motsättningar för sin inmarsch i Tjeckoslovakien 1938.

Tyskarna i Central- och Östeuropa

Under den tidigare medeltiden skedde en omfattade tysk kolonisering av Östersjöområdet, nuvarande östra Tyskland och västra Polen. Tyskarna kom som korsriddare men de kom också som köpmän och bönder. Henrik Lejonet (Heinrich der Löwe) som var verksam under 1100-talet blev en symbol för den tyska expansionen i centraleuropa. Städerna i de områden där tyskarna slog sig ned fick ofta en tysk karaktär, dock lydde de fortfarande under de ursprungliga härskarna. I Baltikum däremot, grundade tyska korsriddare "Ordenstaterna". Korsriddarna behandlade de inhemska bönderna hårt och tvingade dem att som livegna arbeta på sina gods. Det tyska inflytandet bestod under såväl den svenska tiden (1600-talet) som den ryska tiden (1700-1800-tal). Men under 1800-talet växte en nationalism fram bland de estniska och lettiska bönderna, som kom dessa att vända sig mot det tyska inflytandet. I Öst- och Centraleuropa uppstod under 1800-talet myter om historiska motsättningar mellan germaner och slaver. Pangermanistiska och panslavistiska rörelser vann jordmån.

Polen

Polen utvecklades under 1700-talet mer och mer till ett ryskt lydrike. Men även Preussen och Österrike fordrade att få sin del av det olyckliga landet. De tre grannarna delade Polen mellan sig under perioden 1772-1795. Polackerna glömde dock inte sin nationalitet. "Än är Polen ej förlorat", heter det i deras nationalsång.

Polackerna gjorde flera upprorsförsök under 1800-talet. De slogs dock alltid ned med stor hårdhet. Den polska självständighetsrörelsen kom huvudsakligen att rikta sig mot det ryska förtrycket.

Tysklands kansler Otto von Bismarck bekämpade, trots en tysk opinion, den polska resningen i ryska Polen. Polen var sedan Napoleonkrigen uppdelat mellan Ryssland, Preussen (senare Tyskland) och Österrike. Bismarck fruktade att resningen skulle sprida sig till den tyska delen av Polen. Han hotade med att ockupera och på kort tid förtyska området, om ryssarna skulle lämna sin del av Polen.

Även i det tyska Polen försökte Bismarck genomdriva ett tyskt koloniseringsprogram. Det väckte den polska nationalismen i tyska Polen. Hos såväl tyska som polska nationalister levde myten av en sedan medeltiden pågående kamp mellan de tyska och polska folken. Ändå förblev flertalet polacker lojala mot Tyskland. De såg istället Ryssland som sin huvudfiende.

I oktober 1864 hade upproret i ryska Polen slagits ner. Polen förlorade nu sitt tidigare begränsade självstyre. Undervisning och kulturliv russifierades. Även kyrkan ställdes under rysk kontroll. Alla polska biskopar avsattes. Under första världskriget kom därför polackerna att stödja Tyskland mot Ryssland.

När såväl Tyskland som Ryssland besegrats återupprättades Polen. De polska delarna av Tyskland fördes samman med Polen. Detta innebar också att ett ganska stort antal tyskar kom att följa med de områden Polen erhöll.

Vid första världskrigets utbrott 1914 kom delningsmakterna, å ena sidan Ryssland å den andra Tyskland och Österrike, i krig med varandra. Såväl Tyskland och Österrike som Ryssland bröt samman. Polen kunde åter uppstå som en självständig stat 18 januari 1919.

Det nya Polens grundare Josef Pilsudski hade med den "polska legionen" kämpat på Tysklands sida mot Ryssland under första världskriget. Den nya ryska Sovjetregeringen erkände Polens oberoende.

Kommuniststyret konsoliderade sina ställningar i Sovjetunionen. Sedan försökte den utnyttja det instabila läget i Europa efter första världskrigets slut. Polen fick ta första stöten. Med oerhörd övermakt bröt ryssarna fram mot Warszawa. Den ryska kommunistregimen, vars styrkor bara stod två mil utanför den polska huvudstaden, krävde fullständig underkastelse. Med fransk hjälp lyckades dock polackerna under Pilsudski sätta in en motstöt. Sovjetstyrkorna besegrades genom "Undret vid Weichel".

Den nya polska nationen kom att ligga mellan Tyskland och Ryssland. Det var två stater som eftersträvade polska territorier. En stor tysk minoritet hade efter första världskriget kommit under polskt välde. Tyskarna talade om "den blödande gränsen" mot Polen. När nazisterna kom till makten hävdade de att "Polen borde utplånas från Europas karta".

Det nationalsocialistiska Tyskland hade annekterat Österrike, Sudetområdet och sedan resten av Tjeckoslovakien. I England fruktade man att Polen nu stod i tur. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain förklarade att Storbritannien och Frankrike skulle stödja Polen om det överfölls. Hitler prövade nu ett nytt grepp. Han ingick till världens häpnad en allians med den som deklarerats som huvudfienden, Sovjetunionen. Fredagen den 1 september 1939 överskred de tyska arméerna Polens gränser och andra världskriget började. Polen kom att ännu en gång delas. Nu skedde delningen mellan Nazityskland och Sovjetunionen.

Under nazitiden återuppväcktes de gamla myterna om motsättningen mellan slaver och germaner. Dessa idéer fick alltså då ett reellt politiskt innehåll. Tyskarna i Polen kom i stor utsträckning att anamma Hitlers idéer om att germanerna måste kolonisera Östeuropa. Nazisternas slagord blev: Drangen nach Ostern! Här använde man de gamla korsriddarna som en förvrängd historisk förebild.

Under andra världskriget begicks ohyggliga grymheter - rena utrotningskampanjer - mot polacker för att göra dessa områden lämpliga för tysk kolonisation. Det polska motståndet organiserades nu underjordiskt. Även skolor och annan civil verksamhet bedrevs underjordiskt. Redan på 1800-talet under den ryska ockupationen hade man gjort på samma sätt. Det var också ett tillvägagångssätt som fackföreningsrörelsen Solidaritet kom att tillämpa under 1980-talet, i sin kamp för ett självständigt Polen.

Tjeckien

Under 1000-talet införlivades Tjeckien i det tysk-romerska kejsardömet. Tjeckerna tillhörde den slaviska kulturkretsen. Det tyska inflytandet växte starkt genom tyska kolonisters inflyttning. Emellertid fanns alltid en stark tjeckisk nationalkänsla.

Husitkrigen, som fördes mot det tyska inflytandet under 1420- och 1430-talen, räddade den tjeckiska nationaliteten från att förkvävas. Det var en allmän tjeckisk rörelse under ledning av John Zizka mot det tyska inflytandet. Han förde sina bondeskaror till seger mot de tyska riddarhärarna. Tjeckerna använde sig i dessa strider framgångsrikt av en taktik med vagnborgar. Husitkrigen utspelade sig samtidigt som Engelbrektsstriderna i Sverige. I bägge fallen handlade det om bondeuppror mot utländska förtryckare.

Under trettioåriga krigets (1618-1648) första skede möter vi åter den tjeckiska nationalismen. Överheten i Böhmen och Mähren [nuvarande Tjeckien] utgjordes av tyskarna som huvudsakligen var katoliker. Tjeckerna var påverkade av den reformerta husuitrörelsen.

Trettioåriga kriget tog sin början. Tjeckernas nationella rörelse led dock nederlag vid Vita berget 1620. Med obönhörlig hårdhet slogs allt motstånd ned. De tjeckiska motståndsmännens jord konfiskerades och katolicismen infördes med tvång. Sedan dess lydde landet under de österrikiska habsburgarna ända till 1918. Trots att katolicismen var statskyrka, kände tjeckerna samhörighet med Jan Hus' protestantism.

Den egentlige skaparen av det moderna Tjeckoslovakien är Thomas Masaryk. Han studerade vid Prags universitet och blev professor i filosofi. På våren 1918 besökte han USA och framlade sitt oavhänglighetsprogram för Tjeckien inför den amerikanske presidenten Woodrow Wilson. USA hade inträtt i första världskriget på Storbritanniens och Frankrikes sida mot Tyskland och Österrike-Ungern. Tjeckien ingick i Österrike-Ungern. Efter kriget sönderföll det mångkulturella kejsardömet i ett antal självständiga stater. Tjeckoslovakien var en av dessa. Till det nybildade Tjeckoslovakien fördes också det av tyskar befolkade Sudetområdet.

Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, växte det fram en naziströrelse bland sudetområdets tyskar. Dessa önskade frigöra sig från Tjeckoslovakien och förena sig med Tyskland. Hitler använde sig av dessa sudettyskar för att utöka Tysklands område.

I ett tal i januari 1938 förklarade Hitler att Tyskland skulle ta initiativet till att göra slut på de i Tjeckoslovakien boende stamfrändernas förtryck. Den nazikontrollerade tyska radion och pressen satte igång den mest våldsamma propaganda i skildringarna om den misshandel och det förtryck sudettyskarna utsattes för. Men i huvudsak var dessa skildringar påhittade.

Tjeckoslovakien var allierat med Storbritannien och Frankrike. Men dessa makter var ovilliga att gå i krig för tjeckernas skull. Minnena av ohyggligheterna från första världskriget var ännu alltför färska. Europas folk ville inte till något pris ha krig igen. Hitler kunde utnyttja denna motvilja att sätt hårt mot hårt i sin utpressningspolitik. Storbritanniens och Frankrikes regeringschefer accepterade att tyskarna tog Sudetområdet. Den brittiske premiärministern Chamberlain förklarade, att man räddat freden i vår tid. Men Hitler nöjde sig inte med Sudetområdet. Han hade visserligen deklarerat att Sudetområdet var hans sista krav på områden i Europa, men snart ockuperade han också resen av Tjeckoslovaken. Det handlade om att öka det "tyska livsrummet".

 

Litteratur:
Kristian Gerner, Centraleuropas historia, Natur och Kultur, 1997
Robert Kann, A History of the Habsburg Empire 1526-1918, Univ. of California Press, 1980
István Lázár, Hungary: A brief history, Budapest, 1996
Carl E. Schorske, Fin-de-siècle Vienna, London, 1979

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 16 september 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016

Annons