+ Visa hela artikelserien
M

Kriget till sjöss

I början av 1900-talet var Storbritannien världens mäktigaste sjömakt. 1914 hade den brittiska flottan 29 moderna slagskepp, jämfört med Tysklands 17. Men när första världskriget började var tyskarna i full färd med att bygga ut sin flotta. Den tyske kejsaren Wilhelm II kallade flottan för ”Tysklands pansrade näve” och den brittiske utrikesministern Sir Edward Grey var orolig för Tysklands flotta: ”Om den tyska flottan blir överlägsen vår, kan den tyska armén erövra vårt land”.
Bild:

SMS Scharnhorst var en tysk pansarkryssare som sänktes av britterna och gick under med man och allt under sjöslaget vid Falklandsöarna 8 december 1914.

Sjökrigets faser

Kriget till sjöss kan indelas i olika faser. Den inledande fasen varade fram till i början av 1915 då brittiska fartyg skrämde bort de tyska fartygen från de stora haven.

Under den andra fasen, mellan januari 1915 och februari 1917, införde britterna en blockad av sjöfarten till alla tyska hamnar, oavsett från vilket land fartygen kom. Man minerade de viktigaste farlederna och tvingade handelsfartyg på Nordsjön att först gå in i engelska hamnar så att man kunde avgöra om man skulle låta fartyget få fortsätta med sin last, allt för att svälta ut Tyskland. Den tyska flottan ville slåss, men överkommandot vågade inte riskera det i ett klassiskt sjöslag. Båda sidor provocerade fram skärmytslingar på Nordsjön i ett försök att locka in delar av den fientliga flottan i strid, exempelvis slaget vid Skagerrak 1916.

Den tredje fasen, efter februari 1917, kännetecknades av en tysk offensiv mot sjöfarten som till en början var mycket framgångsrik med det oinskränkta ubåtskriget.

Ubåtarna

Egentligen borde man kalla första världskrigets ubåtar för ”dykbåtar” eftersom de huvudsakligen färdades på ytan och dök under några timmar som mest.

Dykning var en komplicerad manöver som allmänt sparades tills man skulle skjuta en torped eller fly.

De drevs av dieselmotorer när de färdades på ytan och av batterier i undervattensläge. En brittisk amiral hävdade att ubåtar var i stort sett värdelöst vapensystem, ”eftersom de måste återvända i hamn så ofta för att ladda batterierna”.

Ombord fanns det omkring 30-40 officerare och män på ett litet utrymme och de hade bara ett litet antal torpeder, sex stycken, ombord på en tysk U-19.

Slaget vid Doggers bankar

Den brittiska flottan undvek en närblockad av Tyskland beroende på att man var rädd för minor och ubåtar som fanns nära den tyska kusten. Det innebar att den tyska flottan obehindrat kunde komma ut på Nordsjön.

Den engelska marina underrättelsetjänsten hade dock fått tag på tyska kodböcker och satt upp avlyssningsstationer för att övervaka de tyska fartygens radiotrafik. Det innebar att man i London 1915 kunde varsla om att tyska fartyg löpte ut redan innan de tyska fartygen hade lämnat hamnen.

Den 23 januari 1915 fick den tyske viceamiralen Franz von Hipper order om att gå ut på Nordsjön för en attack mot brittiska trålare och patrullbåtar. Hipper hade tre slagkryssare, samt lätta kryssare och jagare i sin expedition.

När Hipper gick ut fick den engelske viceamiralen David Beatty order om att attackera tyskarnas fartyg. Han seglade ut från Skottland med fem slagkryssare, några lätta kryssare och jagare.

Bild:

Det skadade brittiska slagskeppet HMS Lion under slaget vid Doggers bankar. Målning av Willy Stöwer (1864-1931).

På morgonen den 24 januari möttes de olika styrkorna och tyskarna förstod att de hade gått in i en fälla och vände hem med full fart. Britterna lyckades sänka den gamla pansarkryssaren Blücher. Britterna misslyckades med att fördela sin eld jämnt mellan slagkryssarna Moltke och Defflinger och när avståndet minskades träffade tyskarnas granater Beattys flaggskepp Lion allt oftare.

Ur brittisk synpunkt hade allt blivit en röra och den skadade Lion bogserades tillbaka till Storbritannien medan tyskarna flydde fältet. Slaget var dock en uppvisning av brittisk styrka till sjöss, men Beatty hade slarvat bort tillfället att förinta de tyska fartygen.

Skagerrakslaget

Skagerrakslaget, eller slaget om Jylland som det också kallas, var det största sjöslaget under första världskriget och den enda fullskaliga sammandrabbningen mellan slagskepp i detta krig. Totalt var över 250 fartyg inblandade i drabbningen.

Den tyske amiralen Scheer beslöt sig för använda viceamiral Frans Hippers spaningsgrupp om fem moderna slagkryssare agera som lockbete utanför Norges kust, söder om Skagerrak för att lura in britternas slagkryssare i den tyska flottans eldlinje och därmed förstöra den.

Den brittiska underrättelsetjänsten lyckades dock dechiffrera ett tyskt meddelande att något stort var på gång. Den engelska flottan lämnade sina baser i Skottland den 30 maj 1916 och den 31 maj befann man sig söder om Skagerrak. Varken den brittiske amiralen Jellicoe eller den tyske amiralen Scheer hade då en aning om att man skulle möta merparten av motståndarens flotta.

De två huvudflottorna möttes i ett intensivt slag som utkämpades från 18:30 fram till skymningen omkring 20:30. Sammanlagt 250 fartyg deltog i striden. Storbritannien förlorade tre slagkryssare, tre pansarkryssare och åtta jagare samt 6 094 döda och 674 sårade. Tyskarna förlorade ett äldre slagskepp, en slagkryssare och fyra lättare kryssare samt 2 551 döda och 507 sårade.

Den brittiske amiralen Jellicoe försökte att skära av tyskarnas reträttväg för att kunna återuppta striden nästa morgon, men Scheer lyckades smita igenom med sin flotta och ta sig hem.

Båda sidorna såg sig efter slaget som segrare. Britterna hade förlorat fler fartyg, men tyskarnas plan att förstöra den brittiska flottan hade misslyckats. I fortsättningen utgjorde den tyska flottan ett allvarligt hot för britterna, men tyskarna vågade aldrig mera utmana det brittiska sjöherraväldet.

Det obegränsade ubåtskriget

Den 22 december 1916 sände den tyske flottans stabschef amiral Henning von Holtzendorff ett meddelande till den tyske kejsaren Vilhelm II där han förespråkade ett oinskränkt ubåtskrig. Han skrev bland annat: ”Ubåtskrig är den rätta vägen för att avsluta detta krig med seger”.

Eftersom Storbritannien var helt beroende av livsmedelsimport ansåg tyskarna att britterna skulle svältas till underkastelse inom sex månader om man genomförde ett totalt ubåtskrig. Tyskarna frångick därför principen om att inte anfalla fartyg från neutrala länder, istället påbörjade man det obegränsade ubåtskriget. Det innebar att tyskarna betraktade alla fartyg som fientliga om de inte gick under tysk flagg eller kom från ett land som var vänligt inställd till Tyskland.

Den främste motståndaren till ubåtskriget var den tyske Washingtonambassadören von Bernstorff som var väl förtrogen med Amerika och landets industrikapacitet. Von Bernsorff varnade därför sin regering upprepade gånger för att ett obegränsat ubåtskrig med säkerhet skulle dra in Amerika i kriget och leda till ett tyskt nederlag.

Bild:

Under första världskriget fick ubåtskrigföringen för första gången stor betydelse. Tysk ubåt på väg ut i Atlanten. Målning av Carl Bössenroth (1863–1935).

Amiral Capelle trodde inte att USA skulle gå in i kriget och i parlamentet sa han: ”Amerikanerna kommer inte ens att komma, eftersom våra ubåtar kommer att sänka dem. Därför betyder Amerika, från en militär synvinkel ingenting. Igen ingenting. Och för det tredje: ingenting”.

När kriget började hade tyskarna tillgång till 20 ubåtar. Nu 1917, hade man totalt 148 ubåtar. Det utökade ubåtskriget innebar därför att många allierade fartyg sänktes. Tonnageförlusterna sköt i höjden. Förlustsiffrorna var 500 000 ton i februari 1917, 600 000 ton i mars och 900 000 ton i april.  De mest framgångsrika befälhavarna sänkte flera fartyg om dagen och det höll på att sluta i en katastrof för Storbritannien.

Konvojer

Britterna hade utvecklat hydrofoner för att lyssna på ubåtar under vattnet och sjunkbomber för att förstöra dem när de var upptäckta. Trots detta sänktes bara 17 ubåtar från februari till april 1917, en förlust som tyskarna lätt kunde ersätta.

Nu införde britterna ett konvojsystem där handelsfartyg bevakades av militära fartyg, och detta blev en succé. Under andra hälften av 1917 hade de månatliga förlusterna av handelsfartyg sjunkit till ett medeltal av 400 000 ton och ubåtsförlusterna hade stigit till mellan fem och tio i månaden.

Visserligen besegrade britterna aldrig det tyska ubåtshotet, men livsmedelsförsörjningen till Storbritannien hotades aldrig.

Allt som allt sänktes 5 000 handelsfartyg av tyska ubåtar under kriget mot en förlust av 178 ubåtar i strid.

Sänkningen av Lusitania

Den 4 februari 1915 (två år innan det obegränsade ubåtskriget) meddelade Tyskland att handelsfartyg på vattnen runt Storbritannien och Irland riskerade att sänkas.

Den 22 april publicerade den tyska ambassaden i Washington en varning till passagerare som tänkte resa över Atlanten med det brittiska fartyget Lusitania.

Den 7 maj siktade kapten Walther Schwieger på ubåten U-20 Lusitania utanför Irlands sydkust. Tyskarna avfyrade en torped som sänkte Lusitania. Ombord fanns nästan 2 000 personer.  1 198 personer omkom, nästan 100 av offren var barn, och 128 var amerikanska medborgare.

Sänkningen av Lusitania resulterade i upplopp i många brittiska städer och många tyskägda affärer plundrades.

Tyskarna påstod att Lusitania var en bestyckad handelskryssare (och enligt tyskarna ett lagligt mål) och förde med sig kanadensiska soldater och krigsmateriel. Hon var inte bestyckad, hade inga soldater ombord och det enda krigsmaterielet var 5 000 lådor patroner.

USA:s president Woodrow Wilson blev rasande och han tog avstånd från sänkningen som olaglig och stridande mot ”mänsklighetens rätt”.

I Sverige gick vänsterpressen till hård attack mot Tyskland för sänkningen av Lusitania, Dagens Nyheter talade i en stor rubrik om ”den tyska jätteförbrytelsen”.

USA går in i kriget

Även amerikanska fartyg sänktes vilket bidrog att USA förklarade krig mot Tyskland den 6 april 1917. Det fanns många andra orsaker till att USA gick in i kriget. En viktig orsak var att USA hade gett britter och fransmän stora lån. Om Tyskland segrade var risken stor att pengarna aldrig skulle betalas tillbaka. Men USA gick motvilligt med i kriget.

Många amerikanska politiker påstod att det var en europeisk affär som USA skulle hålla sig utanför. Woodrow Wilson hade dessutom valts till president i USA genom att lova att USA skulle hålla sig utanför kriget och det sägs att Wilson grät hejdlöst när han signerade beslutet om det amerikanska inträdet i kriget. President Wilson var noga med att säga att USA inte var medlem i ententen utan bara hjälpte den.

Den 2 april 1917 sa president Wilson i Kongressen: ”Det är en förfärlig sak att leda detta fredliga folk in i krig. Men rätten är dyrbare än freden”.

Publicerad: 15 december 2014
Uppdaterad: 16 november 2016