+ Visa hela artikelserien
M

Första världskriget börjar, del 1: Schlieffenplanen och anfallet genom Belgien

Schlieffenplanen var Tysklands krigsplan mot Frankrike och Ryssland i början av 1900-talet. Planen var uppkallad efter generalstabens förre chef Alfred von Schlieffen och gick ut på att först slå ut fransmännen i väster med överlägsna styrkor och därefter föra över trupperna till öster och krossa Ryssland som var allierat med Frankrike men som beräknades mobilisera långsammare. Målet var en snabb seger i väst för att undvika ett tvåfrontskrig.
Bild:

Tyska trupper i Belgien 1914.

Glädje inför kriget

När första världskriget - eller det stora kriget som det först kallades - började var många oerhört glada. I S:t Petersburg föll 100 000 på knä i vördnad inför tsaren, som visade sig på en balkong.

I Wien dansade man på gatorna och i London rusade många unga män till rekryteringskontoren för att få bli soldater och en tidningskung i London sa: ”Jaha, så kom det då”. ”Ja, tack gode Gud”, svarade hans medarbetare. Båda männen hoppades att kriget skulle sätta fienden på plats.

I Berlin visste jublet inga gränser. I Tyskland väntade man sig en snabb seger. Tysklands kejsare Wilhelm sa: ”Vi kommer att segra innan löven har fallit”. Men han sa också: ”En ödesdiger timme har fallit för Tyskland. Svärdet tvingas i våra händer”.

Men alla var inte glada. Den brittiske utrikesministern Edward Grey sa den 3 augusti: ”Ljusen släcks över hela Europa. Vi kommer inte att få se dem tändas igen under vår livstid”.

Schlieffenplanen

Tyskland hade sedan länge en plan för den totala segern såväl i väster som öster, mot både Frankrike och Ryssland. Den kallades Schlieffenplanen efter generalstabens förre chef. Det var en mycket detaljerad och noggrann plan. Alfred von Schlieffen förutsade att på den 18.e mobiliseringsdagen skulle det uppstå en lucka i den franska armén i Ardennerna, och den 22 augusti 1914, kriget hade börjat den 4, uppstod mycket riktigt denna lucka som Schlieffen förutsagt ett årtionde förut.

Schlieffens plan gick ut på att tyskarna först skulle slå ut fransmännen i väster med överlägsna styrkor och under tiden låta ryssarna rycka fram ganska obehindrat i öster genom Ostpreussen till Weichsel. När Frankrike var besegrat skulle trupperna föras till öster och krossa ryssarna. Schlieffens strategiska förebild var Hannibals seger över romarna vid Cannae 216 f.Kr i det andra puniska kriget. Schlieffen fick inte se sin plan sättas i verket, han dog 1913.

Utgångspunkten för planen var att man ansåg att ryssarna skulle behöva lång tid på sig för att mobilisera sin miljonarmé, på grund av dålig infrastruktur. Därför skulle tyska trupper först rikta ett förkrossande angrepp mot Frankrike och tvinga fram en fred inom sex veckor.

Bild:

Schlieffenplanen var Tysklands krigsplan för ett krig mot Frankrike. Planen gick ut på att tyskarna snabbt skulle besegra Frankrike genom att inta Paris och krossa den franska armén på cirka sex veckor, för att sedan anfalla Ryssland, som var allierat med Frankrike och som beräknades mobilisera långsammare än Frankrike. Målet var en snabb seger i väst för att undvika ett tvåfrontskrig.

En listig plan

Det var en listig plan för kriget i väster. I krigets första skede skulle tyska trupper rycka genom Belgien och ta sig in i Nordfrankrike. Därigenom skulle de franska arméerna pressas ihop av tyska trupper och de egna fästningarna längs den tyska gränsen. Den franska planen var att ta sig in i Tyskland genom Elsass och Lothringen. Fransmännen skulle alltså tas från sidan och bakifrån just när de var på väg in i Tyskland.

Schlieffenplanen fungerade som en svängdörr och tyskarna hade inget emot att fransmännen gick in i det tyska Elsass-Lothringen. De måste ändå skynda tillbaka för att försöka rädda Paris, när den tyska högerflygeln vällde fram. Ett franskt anfall på tyskt område var närmast till tyskarnas fördel. Ju större framgångar fransmännen hade på sin högra flygel i Elsass-Lothringen, desto mer bidrog de till den tyska högra flygelns snabba frammarsch och sin egen undergång.

Tyskland anfaller Belgien

Den 4 augusti 1914 ryckte tyska trupper in i Belgien. På kvällen den 4 augusti hade den tyske rikskanslern Theobald von Bethman-Hollweg besök av den brittiske Berlinambassadören som påminde om att Tyskland hade undertecknat ett traktat 1831 om att Belgien var en neutral stat. Då svarade den tyske rikskanslern att Storbritannien drog i krig mot ett vänligt sinnat Tyskland ”bara för en papperslapps skull”.

Snart omfattade den tyska armén 1,6 miljoner man fördelade på sju arméer. När tyskarna kom in i Belgien låg omkring 40 000 belgiska soldater grupperade i ett antal befästningsverk kring staden Liège.  Den 5 augusti rapporterade den tyske stabschefen Helmut von Moltke: ”Vår framryckning i Belgien är förvisso våldsam, men vi kämpar för våra liv”.

Dagen innan hade den tyske kejsaren sänt en personlig vädjan till kung Albert av Belgien, de var släkt med varandra. Kejsaren försäkrade att det var med ”vänliga avsikter” tyskarna gick in i Belgien och att det var ”tidsnöd” som nödvändiggjorde den invasion som just skulle inledas. ”Vad tar han mig för” lär Belgiens kung ha sagt och gav order om att spränga broarna över floden Meuse.

Alfred von Schlieffen hade betonat att ”försumma bara inte att göra den högra flygeln stark”. Den tyske generalstabschefen Helmuth von Moltke höll fast vid grundtanken i Schlieffenplanen att avgörandet först måste komma på västfronten, men han vågade inte satsa allt på ett kort. Därför flyttade han styrkor från den högra flygeln till den vänstra, dels till östfronten. Dessutom beslöt han att inte marschera genom Holland, vilket innebar att hela den högra flygeln måste passera genom flaskhalsen Liège, och det fördröjde Tysklands blixtanfall.

Det tog tre veckor för Tyskland att erövra i stort sett hela Belgien för att fortsätta mot Paris.

De tyska arméerna förde med sig enorma artilleripjäser av typen ”Tjocka Berta”, som vägde 43 ton. Till och med de allra starkaste befästningsverken förvandlades till grus och damm när Tjocka Bertas projektiler på 820 kilo slog ned.

Liège kapitulerar

När staden Liège kapitulerade den 6 augusti befann sig befälhavaren för det belgiska försvaret, general Leman i Fort Loncin. Tyskarna angrep våldsamt fortet med sina projektiler. Efter 140 minuters eld träffades fortets ammunitionsförråd och hela fortet förstördes i den efterföljande explosionen.

När tyska trupper ryckte in i fortet fann de general Leman som låg i ruinerna. När Leman lades på en bår såg han den tyske officeren Emmich, som han mött några år tidigares på en manöver, då sa Leman: ”Jag ber er vara mitt vittne till att ni tog mig medvetslös”.

Dessutom hade tyskarna sina effektiva Maximkulsprutor som satte skräck i fienden. En fransk soldat sa efter en strid: ”Jag vet inget mer deprimerande än det ihållande tac -tac -tac från detta dödliga vapen. Det låter som om det är styrt av en mäktig och ondskefull, destruktiv kraft”.

Bild:

Brittisk propagandaaffisch för att få allmänheten att stödja kriget.

Vid den fransk-belgiska gränsen möttes de av franska trupper och omkring 100 000 brittiska soldater som nyligen hade anlänt för att hjälpa fransmännen och det utbröt hårda strider. Det var då Ferdinand Foch, chef för 9.e franska armén, skickade ett berömt telegram till den franske generalstabschefen Joseph Joffre som visade att han trodde på tanken på en offensiv. I det märkliga telegrammet stod det: ”Hårt pressad på min högra flank. Min center viker tillbaka. Omöjligt att manövrera. Situationen utmärkt. Jag anfaller”.

Tyska illdåd

De tyska trupperna hade fått order om att om civila gjorde motstånd skulle summariska avrättningar äga rum, och på många platser blev framstående civila personer som församlingsprästen eller borgmästaren skjutna. Den 23 augusti avrättades 674 civila i staden Dinant, däribland kvinnor och barn.

Nyheten om att tyskar angrep civila och brände ner byar spreds över världen och det talades om ”Våldtäkten mot Belgien”. Den tyske generalstabschefen skrev den 5 augusti: ”Vår frammarsch i Belgien är förvisso brutal, men vi kämpar för vår överlevnad och allt som kommer i vägen och försöker hindra oss måste ta konsekvenserna”.

Kränkningen av Belgiens neutralitet gjorde tyskarna till odjur i världspressens ögon. Nu pratade man ute i Europa om de brutala och farliga ”hunnerna” efter Attilas soldater som på 300-talet ödelade Rom och en stor del av Italien.

Litteratur:
John Ellis, Fasornas krig, Fischer, 2009
HP Willmott, Första världskriget, Bonnier Fakta, 2012
RG Grant, Stora boken om första världskriget, Fischer, 2013
John Keegan, Det första världskriget, Natur och kultur, 1998
Hanson W Baldwin, Första världskriget, Wahlström & Widstrand, 1963
R. Chickering, Great War, Total War, Combat and Mobilization on the Western Front 1914–1918, Cambridge University Press, 2006
 

Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare

Läs mer om

Publicerad: 10 mars 2014
Uppdaterad: 16 november 2016