+ Visa hela artikelserien
M

Slaget vid Somme - ett brittiskt trauma

År 1915 planerade den franske överbefälhavaren general Joffre en storoffensiv för 1916. Den skulle bestå i en gemensam engelsk-fransk operation längs den del av fronten där Frankrike och Storbritannien var grannar vid floden Somme, men planen ändrades eftersom fransmännen bands upp i Verdun-offensiven. Därför gick 14 brittiska divisioner under ledning av general Haig till attack mot tyskarna vid floden Somme för att lätta på trycket mot de franska styrkorna vid Verdun.
Bild:

Brittiska soldater på väg upp ur skyttegraven och in i ingenmansland mot de tyska linjerna där tyska kulsprute- och gevärsskyttar väntar på att få ge eld.

Artilleriförberedelser

När första världskriget började 1914 förde Storbritannien över 150 000 soldater till Frankrike. När Somme-offensiven startade bestod den av över två miljoner man, men de flesta var otränade soldater, och många kom från Kanada, Sydafrika, Nya Zeeland och Australien. På den tyska sidan fanns bland annat den österrikiske korpralen Adolf Hitler redo att möta en attack.

Storbritannien inledde med att artilleriet avfyrade 1,7 miljoner granater på en 30 kilometer bred front den 23 juni. Kvalitetskontrollen av granaterna hade inte varit den bästa. Många var blindgångare som aldrig exploderade. Man skickade också iväg massor av minor som detonerade vid tyska stödjepunkter, men de skadade inte de välbyggda tyska skyddsrummen, och splittergranater hade ingen effekt på taggtråden. Granaterna trasslade istället till taggtråden ännu mera vilket innebar att det blev svårare att ta sig igenom dem. Trots det gick infanteriet till anfall den 1 juli.

Massaker

Den engelske överbefälhavaren general Douglas Haig trodde på en aggressiv krigföring. Vid Somme planerade han att skicka fram infanteriet tills fienden sviktade och sedan skulle han sätta in kavalleriet. Det var en 1800-talstaktik som skulle visa sig vara helt utsiktslös mot 1900-talets militära teknik.

Engelsmännen anföll i vågor ”en för alla och alla för en”, nästan skuldra vid skuldra i en väldisciplinerad linje. Soldaterna i några bataljoner hade plåtskivor fastsatta på ryggen så att de skulle glittra i solen. Meningen med dessa plåtskivor var att visa artilleriet var de befann sig. När den första vågen ryckte fram såg de att taggtråden inte var förstörd. De brittiska granaterna hade endast skickat upp taggtråden i luften, och sedan hade den lagt sig igen, på samma plats.

De tyska soldaterna satt i sina bunkrar och mejade ner britterna med sina kulsprutor som kunde avfyra 600 skott i minuten. En brittisk sergeant berättade: ”Jag tittade åt höger och vänster och såg en lång linje av män. Sedan hörde jag det välkända knattret från kulsprutor på stort avstånd. Innan jag hade hunnit gå tio meter till var det bara några få män kvar i min närhet och när jag gått tjugo var jag ensam. Sedan träffades även jag”.

En berömd händelse inträffade när en kapten gav signal till attack genom att klättra upp på skyttegravens kant och sparkade en fotboll mot fienden.  Förmodligen försökte han minska sina mäns rädsla med att visa sig modig, men han dödades omedelbart, och därmed försvann effekten av det han försökte uppnå.

I Tynesides irländska regemente, som bestod av ungefär 3 000 man, var förlusterna nästan 100 procent. Förlusterna för britterna kunde ha blivit ännu värre om det inte hade varit för att många tyskar blev så illa berörda av slakten att de slutade skjuta så snart anfallarna i deras område hade hejdats och lät dessa gå till reträtt utan beskjutning.

Bild:

De brittiska sjukvårdarna fick arbeta hårt under slaget vid Somme 1916.

100 000 britter gick in i ingenmansland och under den första dagen dödades 20 000 soldater och 40 000 sårades eller tillfångatogs. Det var den värsta dagen i något krig för den brittiska armén. Dagen därpå förlorade britterna nästan lika många soldater. Tyskarna förlorade omkring 6 000 soldater första dagen.

Britten Tommy Gay mindes den första dagen när han intervjuades för en tv-dokumentär strax innan han dog 1999. ”Alla de där kulorna. Alla de där kulorna, och inte på en enda av dem stod mitt namn. Jag hade en otrolig tur”.

Jag tycker inte det verkar farligt

På kvällen den 2 juli skrev Douglas Haig i sin dagbok: ”Totala förluster för idag och igår ska enligt rapporterna vara 40 000. Jag tycker inte det verkar vara farligt med tanke på hur många soldater vi satt in och hur stort frontavsnittet var”.

En medlem i Haigs stab berömde männens mod och anmärkte att anfallet ”enbart misslyckades på grund av att döda män inte kan rycka fram”. Den 3:e juli skrev en engelsk tidning att det ”Var en bra dag för England”.

Slakten fortsatte

Trots denna slakt av brittiska soldater fortsatte general Haig sin offensiv. Med en rad av mindre anfall dag och natt i fem månader lyckades de allierade flytta fram sin frontlinje tolv kilometer, men förlusterna var över en miljon soldater, varav ungefär 60 procent på den allierade sidan.

En brittisk soldat som under den fjärde veckan i juli passerade över då tagen mark fann kropparna efter soldater som sårats den 1 juli och som därefter ”krupit ner i ett granathål, svept in sig i sin vattentäta filt, tagit fram sin bibel och dött på detta sätt”.

Bild:

Britterna var de första att använda stridsvagnar under första världskriget. Tyskarna kände sig i början maktlösa mot de ”monster” som kravlade sig upp på krönet av skyttegravarna och avfyrade sina kulsprutor.

Stridsvagnar

Den 15 september satte britterna in stridsvagnar för första gången. Det var 36 stridsvagnar bestyckade med en lätt kanon och kulsprutor som sattes in, men en tredjedel av dem gick sönder och många förstördes av artillerield. Men de hade en stor psykologisk effekt. Tyskarna kände sig i början helt maktlösa mot vad de såg som ”monster” som kravlade upp på krönet av skyttegravarna och avfyrade sina kulsprutor.

En brittisk korpral som var med vid Somme beskrev stridsvagnarna på följande sätt: Det var en häpnadsväckande syn. De kom upp rakt framför oss och svängde runt och gick rakt mot den tyska linjen. Taggtrådshärvorna hade krossats ganska väl av vårt artilleri men stridsvagnarna bara rullade över det som återstod av dem och mosade alltihop till småbitar. De skrämde skiten ur tyskarna. De rusade omkring som kaniner”.

Ständig rädsla

En brittisk kapten skrev om rädslan under slaget vid Somme: ”Vi skäms inte över att vara rädda, vilket vi ofta är, inte rädda för någonting bestämt, utan endast rädda för att vara rädda”. Nästan alla soldater berättade senare att rädslan och känslan av skräck försvann så snart de klättrat över kanten i skyttegravarna. Där uppstod istället ofta fullständig förvirring när de avancerade i ingenmansland.

Individens betydelselöshet uttrycktes av den brittiske soldaten Guy Chapman till en kamrat: ”Kånka på din packning och gå på. Nästa timme kommer att föra dig fem kilometer närmare din död. Ditt liv och din död är ingenting för dessa fält, ingenting, inte mer än det är för mannen som planerar nästa anfall i generalhögkvarteret. Du är inte ens en schackbonde”.

Begravningsstillestånd

Under den första dagen av slaget vid Somme visade sig tyska bårbärare på vissa ställen med vita flaggor. De tog hand om brittiska sårade nära deras egen taggtrådslinje, och de brittiska soldaterna upphörde med sitt skjutande tills tyskarna var tillbaka till sina linjer.

På ett sätt blev slaget om Somme en vändpunkt när det gällde stridsmoralen hos soldaterna ute i skyttegravarna. Menige Chaney skrev: ”Från och med nu bestämde sig veteranerna, jag själv inräknad, för att inte göra mer än det som verkligen var nödvändigt, att följa order, men om möjligt hålla sig ur vägen. Jag har en känsla av många av officerarna kände på samma sätt”.

En miljon döda

När slaget efter 140 dagar var över i november 1916 hade mer än en miljon man dödats eller skadats. Storbritannien förlorade 420 000 man, Frankrike 200 000 och Tyskland 450 000. Tyskland led stora förluster därför att deras general Fritz von Below hade gett order att den mark de hade förlorat till fransmännen och britterna måste tas tillbaka. Han sa: ”Jag förbjuder evakuering av skyttegravarna på eget initiativ. Viljan att hålla ställningarna måste inpräntas i var och en av soldaterna i armén. Fienden ska vara tvungen att skära sig genom högar med lik”.

När tyskarna försökte ta tillbaka förlorad mark var det britternas tur att använda sina kulsprutor...

Slaget vid Passchendaele 1917

Något i skuggan av de stora slagen vid Verdun och Somme utkämpades hårda strider i leran vid Passchendaele strax utanför Ypres. Det var en brittiskledd allierad offensiv planerad av general Haig i syfte att åstadkomma ett genombrott i Flandern. Striderna i leran pågick mellan den 31 juli och 10 november 1917.

Britterna avfyrade fyra och en kvarts miljon granater mot tyskarna. Granaterna förvandlade terrängen till et hav av lera. Det kunde hända att hela artillerispann på sex hästar sjönk ner i leran, drunknade och försvann spårlöst.

Det var mestadels australier, nyzeeländare och kanadensare som stred i offensivens sista fas när de kravlade sig fram i lera medan vädret blev allt sämre. Till sist intog kanadensarna resterna av byn Passchendaele den 6 november, varpå trupperna fick order att göra halt.

I Passchendaele stupade närmare 250 000 allierade soldater, och tyskarna förlorade ungefär lika många.

Efter slaget vid Passchendaele skrev en tysk officer: ”Man kan inte säga att moralen är låg eller svag. Regementena raglar eller stapplar helt enkelt fram så som folk gör när de har gjort oerhörda ansträngningar”. Men när försörjningen hemåt upphörde och amerikanerna ökade i styrka blev den tyska moralen lägre.


Litteratur:
John Ellis, Fasornas krig, Fischer, 2009
HP Willmott, Första världskriget, Bonnier Fakta, 2012
RG Grant, Stora boken om första världskriget, Fischer, 2013
John Keegan, Det första världskriget, Natur och kultur, 1998
Hanson W Baldwin, Första världskriget, Wahlström & Widstrand, 1963
R. Chickering, Great War, Total War, Combat and Mobilization on the Western Front 1914–1918, Cambridge University Press, 2006
 

Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare

Läs mer om

Publicerad: 31 januari 2014
Uppdaterad: 16 november 2016