En medlem i Haigs stab berömde männens mod och anmärkte att anfallet ”enbart misslyckades på grund av att döda män inte kan rycka fram”. Den 3:e juli skrev en engelsk tidning att det ”Var en bra dag för England”.
Slakten fortsatte
Trots denna slakt av brittiska soldater fortsatte general Haig sin offensiv. Med en rad av mindre anfall dag och natt i fem månader lyckades de allierade flytta fram sin frontlinje tolv kilometer, men förlusterna var över en miljon soldater, varav ungefär 60 procent på den allierade sidan.
En brittisk soldat som under den fjärde veckan i juli passerade över då tagen mark fann kropparna efter soldater som sårats den 1 juli och som därefter ”krupit ner i ett granathål, svept in sig i sin vattentäta filt, tagit fram sin bibel och dött på detta sätt”.
Stridsvagnar
Den 15 september satte britterna in stridsvagnar för första gången. Det var 36 stridsvagnar bestyckade med en lätt kanon och kulsprutor som sattes in, men en tredjedel av dem gick sönder och många förstördes av artillerield. Men de hade en stor psykologisk effekt. Tyskarna kände sig i början helt maktlösa mot vad de såg som ”monster” som kravlade upp på krönet av skyttegravarna och avfyrade sina kulsprutor.
En brittisk korpral som var med vid Somme beskrev stridsvagnarna på följande sätt:
"Det var en häpnadsväckande syn. De kom upp rakt framför oss och svängde runt och gick rakt mot den tyska linjen. Taggtrådshärvorna hade krossats ganska väl av vårt artilleri men stridsvagnarna bara rullade över det som återstod av dem och mosade alltihop till småbitar. De skrämde skiten ur tyskarna. De rusade omkring som kaniner”.
Ständig rädsla
En brittisk kapten skrev om rädslan under slaget vid Somme: ”Vi skäms inte över att vara rädda, vilket vi ofta är, inte rädda för någonting bestämt, utan endast rädda för att vara rädda”. Nästan alla soldater berättade senare att rädslan och känslan av skräck försvann så snart de klättrat över kanten i skyttegravarna. Där uppstod istället ofta fullständig förvirring när de avancerade i ingenmansland.
Individens betydelselöshet uttrycktes av den brittiske soldaten Guy Chapman till en kamrat:
”Kånka på din packning och gå på. Nästa timme kommer att föra dig fem kilometer närmare din död. Ditt liv och din död är ingenting för dessa fält, ingenting, inte mer än det är för mannen som planerar nästa anfall i generalhögkvarteret. Du är inte ens en schackbonde”.
Begravningsstillestånd
Under den första dagen av slaget vid Somme visade sig tyska bårbärare på vissa ställen med vita flaggor. De tog hand om brittiska sårade nära deras egen taggtrådslinje, och de brittiska soldaterna upphörde med sitt skjutande tills tyskarna var tillbaka till sina linjer.
På ett sätt blev slaget om Somme en vändpunkt när det gällde stridsmoralen hos soldaterna ute i skyttegravarna. Menige Chaney skrev:
”Från och med nu bestämde sig veteranerna, jag själv inräknad, för att inte göra mer än det som verkligen var nödvändigt, att följa order, men om möjligt hålla sig ur vägen. Jag har en känsla av många av officerarna kände på samma sätt”.
