+ Visa hela artikelserien
M

Första världskrigets arméer

Under första världskriget kunde länderna utnyttja sina nya industrier till att mobilisera enorma arméer. De krigförande var uppdelade i två stormaktsförbund - centralmakterna (trippelalliansen) och ententen. Centralmakterna utgjordes främst av Tyskland och Österrike-Ungern. Medan ententen framförallt bestod av Storbritannien, Frankrike, Ryssland och senare även USA.
Bild:

Tyska soldater iförda nya stålhjälmar på marsch 1916.

Tyska armén

Den tyska armén ansågs vara bra utrustad och väldrillad i början av 1900-talet. En tysk division bedömdes motsvara två ryska. Mausergeväret och Maximkulsprutan var standardvapen inom tyska infanteriet. Armén hade ett enormt anseende tack vare kejsarens ställning som överbefälhavare och hans personliga entusiasm för allt militärt.

Den tyska armén stod också i många avseenden fri från kontroll av den civila styrelsemakten. Armén hade makt att bestämma programmen för järnvägsbyggnad. Armén lät bygga sex huvudstambanor genom Tyskland vilket medgav en snabb överföring av trupper mellan den östra och den västra gränsen.

Tyskland förfogade över 3 500 medeltunga eller tunga artilleripjäser. Det kan jämföras med cirka 300 för Frankrike. När kriget började hade Tyskland över två miljoner soldater.

Tysklands armé förändrades radikalt under kriget, i synnerhet under överbefälhavarna Hindenburg och Ludendorff som utsågs 1916. De blev i praktiken diktatorer över krigsinsatsen och mobiliserade staten för det totala kriget.

Under kriget skrevs 11 miljoner man ut, varav 4,1 miljoner sårades och omkring 1,7 miljoner dödades.

Österrikisk-Ungerska armén

Tysklands viktigaste allierade Österrike-Ungern hade den svagaste armén av alla stormakter. I teorin kunde man mönstra 1,3 miljoner soldater.

Österrike saknade den industriella basen för att kunna föra ett långvarigt krig och var dåligt utrustat när det gällde järnvägar för att snabbt kunna transportera enheter mellan fronterna.

Ett stort problem för armén var att omkring en fjärdedel av de värnpliktiga var analfabeter och de flesta från underlydande folkslag förstod inte tyska eller ungerska. Många av folkslagen, som tjecker, slovaker, polacker, rumäner och sydslaver, var direkt fientliga till den österrikiska regimen.

Engelska armén

1914 hade Storbritannien två arméer, en försvarsarmé på deltid och en reguljär armé utrustad för att tjänstgöra eller strida i andra länder. Dessa arméer bestod av cirka 700 000 man.

När kriget började förfogade Storbritannien över 150 000 kvalificerade soldater i sin armé. De stora förlusterna innebar att Storbritannien införde allmän värnplikt 1916. Historiskt hade man förlitat sig på den allsmäktiga flottan för de brittiska öarnas säkerhet.

När första världskriget började strömmade nästan en miljon unga män i Storbritannien till värvningskontoren. De döptes till Kitcheners armé efter den brittiske krigsministern som på värvningsaffischer manade frivilliga att ansluta sig till armén. Den brittiska armén bildade då kompisbataljoner som innebar att man stred tillsammans med sina kamrater. Bataljoner inom ett regemente skulle bestå av män från samma by eller från samma stad. Tanken var god, teoretiskt sett.

Det fanns många påtryckningar att man skulle gå in i armén, exempelvis alla affischer. På en stod det: ”Kommer du att slåss för din kung och ditt fosterland, eller ska du gömma dig bakom den trygghet som dina fäder vann och som dina bröder kämpar för att bibehålla”.

På en annan affisch hånas en ung man av sin flickväns pappa som säger: "Hör nu här, om du är gammal nog att gå ut med min dotter, så är du gammal nog för att slåss för henne och ditt land".

På en affisch använde man skam för att få män att ställa upp: ”Kommer du att åka, eller måste jag”? Frågar en ung kvinna sin man medan Belgien brinner i bakgrunden.

Många unga män ratades eftersom de var för undernärda och kortväxta, men protesterna bland de unga blev så stark att man sänkte kraven. I stället för att värva rekryter som var minst 18 år över 160 centimeter långa och hade ett bröstmått på 89 centimeter, släppte man efter ett tag på reglerna och rekryterade kortare personer.

Bild:

Brittiska förstärkningar på väg till skyttegravarna i frontlinjen.

Det var lätt för 16-åringar att gå med i armén eftersom man sällan kontrollerade åldern.

Av de 247 061 brittiska officerarna som deltog i striderna under första världskriget tillfångatogs fyra procent, 30 procent sårades och 13,5 procent dödades. Totalt förlorade britterna 116 781 officerare, vilket motsvarar en förlustsiffra på nästan 50 procent.

Franska armén

1914 bestod den franska armén av 700 000 soldater och officerare. Vid krigsutbrottet kunde Frankrike mobilisera drygt 1,1 miljon soldater. Under krigets lopp mobiliserade Frankrike omkring fyra miljoner man.

Det stora problemet för Frankrike var att man inte hade tillräckligt många utbildade officerare.

När kriget började utrustades de franska soldaterna med det franska geväret Lebel, som var mindre pricksäkert än de andra arméernas gevär.

Den franska militärdoktrinen var mycket enkel. Enligt fälthandboken från 1913 skulle ”Den franska armén, enligt sina gamla traditioner, inte tillämpa någon annan lag än offensivens”.

Australien och Nya Zeeland

1914 var Australien och Nya Zeeland självstyrande kolonier inom det brittiska imperiet. Trots att Australien bara hade fem miljoner invånare och Nya Zeeland en miljon invånare var det många som ville gå in i kriget på Storbritanniens sida. Omkring 416 000 anmälde sig från Australien och 124 000 på Nya Zeeland, däribland en trupp maorier.

Australierna med sin laganda och sitt förakt för det engelska klassystemet fick militär träning i skolan. Nyzeeländarna kom mest från nybyggarförhållanden och var uppväxta med gevär.

Gallipolifälttåget skulle för alltid förknippas med första världskriget för australiensarna och nyzeeländarna. Efter detta fälttåg fördes dessa trupper till västfronten. Soldaterna betraktades som oerhört modiga även om de hade en motvilja mot formell disciplin.

Omkring 60 000 australiensare och 17 000 nyzeeländare dödades under första världskriget.

Indiska soldater

En indisk expeditionsstyrka bestående av två infanteridivisioner och en kavalleridivision deltog i striderna i Flandern 1914. När det blev ett skyttegravskrig visade de sig vara ett värdefullt tillskott till Storbritanniens åderlåtna trupper i första linjen.

Tyskarna fruktade särskilt gurkhas till följd av deras skicklighet att genomföra tysta räder genom ingenmansland där de ställde till med blodbad med sina vassa skarpslipade kukris (knivar med böjt blad).

Sydafrikanska soldater

Under kriget rekryterade Sydafrika 136 070 vita och 92 837 svarta soldater, inklusive en 30 000 man stark arbetsenhet. Dessa trupper stred både i Frankrike, Egypten och i Östafrika för det brittiska imperiet.

Kanadensiska soldater

1914 var Kanada en självstyrande koloni med 7,2 miljoner invånare. Redan i augusti gick Kanada in i kriget på Storbritanniens sida och stred på många olika fronter.

Kanadensarna var skickliga och modiga soldater. Den brittiske premiärministern Lloyd George skrev i sina krigsmemoarer: ”Närhelst tyskarna fann att den kanadensiska kåren kom i linjen, beredde de sig på det värsta”.

Kanadensarnas kanske största insats skedde under de ”hundra dagarna”, mellan slutet av augusti och oktober 1918, när de bröt igenom försvaret i Hindenburglinjen.

Drygt 60 000 kanadensiska soldater dog under kriget och 172 000 soldater sårades.

Bild:

Ryskt infanteri.

Ryska armén

1914 bestod den ryska armén av ungefär 1,3 miljoner man med en reserv på omkring fyra miljoner. I teorin fanns ytterligare 22 miljoner man i stridsduglig ålder. I Europa trodde man att den ryska armén skulle rulla fram som en ångvält, vilket inte blev fallet.

Ryssland hade en stor brist på officerare. Ett infanteriregemente med 3 000 soldater hade 1916 bara 12 officerare.

Ryssarna led av brist på materiel under hela 1915. Man kunde t.ex. bara producera 70 000 gevär i månaden när behovet låg omkring på 200 000.

Amerikanerna

Fastän USA hade en befolkning på omkring 100 miljoner 1914 hade man en liten armé, bara 100 000 man, det var jämförelsevis en tredjedel av storleken på Belgiens armé.

Den 6 april 1917 gick USA in i kriget, men det skulle dröja drygt ett år innan amerikanska soldater kämpade i något större antal i Europa. I maj 1918 fanns det 500 000 amerikanska soldater i Frankrike, och vid krigsslutet var det över två miljoner.

Moralen höjdes i ententen när amerikanerna kom, men de var hänvisade till de allierade när det gällde kanoner, stridsvagnar och flygplan.

Text:
Carsten Ryytty
,
författare och f.d. SO-lärare
Publicerad: 13 december 2014
Uppdaterad: 16 november 2016