+ Visa hela artikelserien
S

Otto von Bismarck och Tysklands enande 1864-1871

Tyskland bestod av ett antal större och mindre stater. De två största var Preussen och Österrike. Dessa två stater konkurrerade om att vara den ledande makten bland de tyska staterna. Medelklassen i de tyska staterna hade 1848 gjort ett misslyckat försök att skapa ett på liberala principer enat Tyskland. Men på 1860-talet kom Preussen att genomdriva Tysklands enande.
Bild:

Den tillfångatagne Napoleon III samtalar med Otto von Bismarck efter det franska nederlaget vid Sedan 1870.

Prolog - Bismarcks konservativa nationalism

Vi har sett hur den tyska medelklassens försök att 1848 skapa ett demokratiskt enat Tyskland misslyckades. "Järnkanslern" Otto von Bismarck genomför dock med "järn och blod" Tysklands enande. Det sker mellan 1864 och 1871. Nu är det de konservativa krafterna som enar Tyskland. Bismarck vill alltså bevara de gamla härskarstrukturerna i Preussen och Tyskland. Hörnpelarna i Bismarcks Tyskland blir den jordägande adeln, militären och monarkin. Den gamla aristokratin lyckas hävda sin maktställning även i det nya riket.

Tysklands enande genom Bismarck leder till att den tyska liberalismen får sin ryggrad knäckt. I motsats till Storbritannien och Frankrike lyckas aldrig den tyska medelklassen att genomföra en "liberal" revolution och därigenom säkra sin ledande ställning i staten. Det demokratiska Tyskland, som vi har idag, kom till först efter andra världskriget. I övriga västländer växte demokratin fram under 1800-talets senare del och 1900-talets tidigare del. Men i Tyskland förhindrades denna demokratiseringsprocess genom Bismarck och hans sätt att ena Tyskland. Ja, en del historiker anser till och med att Bismarcks politik, att bevara ett feodalt Tyskland, på sikt ledde till nazismens framväxt.

Visste du att...

Under 1871 års krig mellan Frankrike och Tyskland vaccinerades alla tyska soldater mot smittkoppor och bara 297 dog av sjukdomen. I franska armén, där vaccinering inte var obligatorisk, dog 23 400 av smittkoppor.

Bismarck segrar alltså. Den tyska medelklassen accepterar en politiskt underordnad ställning. Militära värderingar genomsyrar hela det nya tyska riket. I riksdagen bär varje tysk rikskansler uniform. Drömmen för den karriärssugne mannen från medelklassen är att bli reservofficer. En enorm teknisk och industriell utveckling sker i Tyskland under den här tiden. Trots den moderna utvecklingen behåller den gamla adliga och militära eliten makten i landet. Det är också deras värderingar som genomsyrar Tyskland.

Försök görs att förtyska de av Preussen ockuperade delarna av Polen. Man talar om germanernas överlägsenhet över slaverna. Bismarck säger: "om vi vill överleva måste vi utrota plackerna". I tyska Polen ställs också polackernas katolicism mot den tyska lutheranismen. "Slavisk" och "germansk" nationalism står mot varandra.

Bismarck tar makten

Den 22 september 1862 träffade en djupt nedslagen kung Vilhelm Bismarck i parken vid slottet Babelsberg. Preussiska lantdagen (riksdagen) vägrade att gå med på ökade anslag till militären. Det var liberalerna som nu åter styrde. Kungen var förkrossad. Krigsmakten var för honom helig. Kungen visade Bismarck utkastet till sin tronavsägelse. Så långt får det aldrig gå, sade Bismarck resolut. Han förklarade sig beredd att regera mot majoriteten i riksdagen. Kungen bestämde själv vilka som skulle sitta i regeringen. Preussen var ingen parlamentarisk stat, där regeringen var ansvarig inför riksdagen. Riksdagen kunde bara besluta om budgeten. "Då är ni min man", svarade kungen. Härmed slöts ett förbund mellan kung Vilhelm och hans förste minister Bismarck. Det kom att vara livet ut. En ny epok i Preussens, Tysklands och Europas historia hade inletts.

Bild:

Bismarck enar Tyskland och gör Preussens kung Vilhelm till tysk kejsare. Versailles 1871. Målning av Anton von Werner (1843-1915).

Bismarck var fast besluten att driva genom ökade anslag till krigsmakten. Han behövde också en stark armé om han skulle ena Tyskland. Ännu var det dock ingen som kände till, att han ämnade göra det med hjälp av krigsmakten. Han sade: Tyskland ser inte till Preussens liberalism, utan till dess makt. Tidens stora fråga kommer inte att avgöras genom tal eller majoritetsbeslut som 1848. Nu är det blod och järn som gäller.

Mot riksdagsmajoriteten drev Bismarck igenom anslagen till krigsmakten. Folket blev upprört och såg Bismarck som grundlagsförbrytare. Den preussiske kronprinsen Fredrik Wilhelm var liberal. Han dolde inte heller sin ovilja för Bismarck och hans politik. Även kung Vilhelm befann sig i en mycket tryckt sinnesstämning. Han sade till Bismarck: "Jag kan förutse, hur allt detta kommer att sluta. Där borta på Operaplatsen under mina fönster kommer man att ta huvudet först av er och sedan av mig".

Men Bismarck sökte stöd för sin kraftpolitik i det preussiska samhällets tre stöttepelare. Armén var pålitlig. I Preussen fanns en aristokrati, som genom tradition och husbondevälde på godsen var van att ta befäl och tveklöst lyder kungen. Den protestantiska kyrkan var också sedan gammalt ett stöd för monarkin.

Bismarck lät sig inte heller ta intryck av någon. Förmågan att beundra andra människor är mycket obetydligt utvecklad hos mig, sade han om sig själv.

Bismarcks utrikespolitik

Man talade om en lilltysk och en stortysk lösning. Den lilltyska lösningen innebar att Tyskland enades under Preussens ledning. En polsk minoritet i öster skulle visserligen ingå i en sådan statsbildning, men det var huvudsakligen en tysk lösning. Den stortyska lösningen innebar att hela Österrike-Ungern ingick i Tyskland. Många andra folk än tyskar skulle ingå i denna stat.

Bismarck kom att genomföra det lilltyska programmet.

Rent diplomatiskt sett var Bismarcks agerande mästerligt. Detta säger också historiker som Hans-Ulrich Wehler. Annars anser Wehler att Bismarck varit en ren katastrof för Tyskland och Europa. Tre krig snabbt genomförda bröt väg för det nya Tyskland. Danmark tvingades avstå sina tysktalande landskap Schleswig och Holstein. Österrike måste överlåta åt Preussen att bilda det nya Tyskland. Frankrike tvingades erkänna Tyskland och avstå sina östra landskap Elsass och Lothringen.

Danmark besegras 1864

Österrike konkurrerar med Preussen om ledarskapet i Tyskland. Men när tyskarna i Schleswig-Holstein i nationalismens namn reser sig mot danske kungen, får de stöd såväl av Österrike som av Preussen och de andra tyska staterna. Bismarck vill förvärva Schleswig-Holstein för Preussens räkning. Han vill förlägga den Preussiska östersjöflottan vid Kiel. Genom ett skickligt diplomatiskt manövrerande når han sina mål. Förvärvet av de danska hertigdömena hade även stått på liberalernas nationalpolitiska program alltsedan 1848.

Striden om Dybböl blir både lång och blodig. Preussarna har moderna skjutvapen, medan danskarna bara har gammaldags glattlöpande kanoner och förladdare. Det är en ojämn strid. Oavbrutet strömmar granater ned över de danska skanserna. Dessa skjuts sönder och samman till formlösa jordhögar. Över en månad varar beskjutningen. Men den 18 april 1864 kommer stormningen. Preussarnas kanoner börjar skjuta redan klockan tre på natten. Det faller cirka 30 skott i sekunden över danskarna. Klockan tio upphör plötsligt eldgivningen och stormkolonnerna bryter fram ur löpgravarna.

Segerbudet får en elektrifierande verkan i Preussen och Bismarck vinner poäng i den uppflammande tyska nationalismens namn.

Österrike besegras 1866

För att kunna genomföra sitt tyska program måste Bismarck nu manövrera ut Österrike. I Österrike hade ju kejsardömet 1849 slagit ned revolutionens anhängare. Men nu var man i Wien åter på väg mot en mer liberal politik. Flertalet tyskar står på Österrikes sida mot Preussen, detta Preussen som regeras av en junker, som trampar på allt vad folkfrihet heter. Sydtyskarnas motvilja mot det stramt organiserade Preussen blir också allt starkare. Blotta ordet Berlin är tillräckligt för att väcka olustkänslor hos dem. Tidningarna i Tyskland öser störtskurar av skällsord och förbannelser över Bismarck. Han utsätts för mordfördsök. En ung student skjuter och sårar honom. De preussiska liberalerna förklarar i lantdagen, att även om österrikarna stod utanför Berlin, skulle de inte bevilja ett öre till Bismarcks krig.

Bismarcks politik kräver dock ett krig mot Österrike och han manövrerar fram det. Men kriget är impopulärt i Preussen. Även många Bismarckfientliga demokrater i Preussen önskar Österrike seger. I de preussiska rhenländerna måste man ofta med våld tvinga in soldaterna i järnvägsvagnarna. Och i andra länder är stämningen nästan överallt fientlig mot Preusssen.

Men om Preussen i Bismarck har tidens främste politiske strateg, har det i Helmuth von Moltke den främste militären. Med Moltke blir kriget matematik. Han räknar ut segrarna år i förväg. Hans underrättelseväsen har tagit reda på allt om fienden. Han känner till truppernas antal, soldaternas utrustning och stridsduglighet. Han vet hur lång tid motståndaren behöver för att mobilisera. Han känner de fientliga generalernas karaktärer. Han konstruerar på förhand krigets förlopp. Och hans beräkningar stämmer alltid! Då kriget väl är förklarat, sjunker han ned och tänder sin cigarr. Han vet, att de olika kuggarna i hans arméer griper in i varandra som i en maskin. Så går det i kriget mot Österrike och så går det i kriget mot Frankrike.

Kriget mot Österrike blir dock blodigt. Trots Moltkes och hans generalstabs exakta planering, är det först själva slaget vid Königgrätz som ger Preussen segern. Bismarck hade satt allt på ett kort. Ett nederlag där skulle gjort hans fall oundvikligt. Men segern vid Königgrätz försätter dem, som önskar en liberal tysk stat, i en omöjlig situation.

Under de rena militära operationerna håller sig Bismarck i bakgrunden. Bekant är historien om Bismarck, cigarren och den sårade dragonen. Han fick se en dragon, som låg hjälplös med avslagna armar och jämrade sig. Han tände sin cigarr och stack in den mellan dragonens tänder. Så ljuvligt har aldrig en cigarr smakat mig, sade han. Kanske ligger en cynism i detta. Dragonerna får sina armar avslagna i Bismarcks krig. Bismarck själv offrar en cigarr.

Kriget resulterar i att Österrike överlämnar till Preussen att konstruera ett nytt Tyskland. Nordtyska förbundet bildas under Preussens ledning. Schleswig-Holstein, Hannover, Kurhessen, Nassau och Frankfurt am Main förklaras inkorporerade i den preussiska staten. Med de sydtyska staterna sluter man försvarsförbund. Tysklands enande är ännu inte genomfört men man är en bra bit på väg.

Frankrike besegras 1870-1871

Nordtyska förbundet är endast ett provisorium. Bismarck säger: "Min uppriktiga strävan går ut på hela Tysklands enande". Innan det framtidsmål, som Bismarck utstakat kan uppnås, måste en ny svår uppgörelse med Frankrike ske. "Jag tvivlar inte på att vi nödgas föra ett tyskt-franskt krig, innan Tysklands sammanslutning till ett helt blivit förverkligat", säger Bismarck.

Bild:

Tyska soldater rycker fram längs en järnväg. Den tyska befälhavaren Moltke var en mästare inom logistik och taktik. Med honom blev kriget matematik. Målning av Carl Röchling, 1908.

En tredje gång lyckas Bismarck åstadkomma ett krig vid rätt tidpunkt för att gagna hans planer. I Frankrike råder misstänksamhet mot det uppåtstigande nya Tyskland. Frankrike har hittills varit kontinentens starkaste militärmakt. Varken den franske kejsaren Napoleon III eller franska opinionen är beredd, att utan vidare acceptera ett starkt Tyskland i Europas centrum.

Bismarck hoppas kunna sammansvetsa det tyska folket inför hotet från "arvfienden" i väster. Framförallt gäller det att vinna Sydtyskland. I Bayern regerar Ludvig II. Denne kung är av ytterst problematisk natur. Han är romantiker och han är kompositören Richard Wagners vän. Bayerns befolkning hyser ingen större sympati för en anslutning till Nordtyskland. I hela Sydtyskland ringaktar man i stället det "barbariska" Preussen. Främst är det den preussiska militarismen man tycker illa om.

De sydtyska staterna Würtemberg, Baden och Hessen ställer dock upp för den gemensamma saken mot Frankrike. I Bayern är läget mera komplicerat. Kung Ludvig har vid denna tid flytt undan världen till ett ensligt slott. Ludvigs vän Richard Wagner är anhängare av den tyska enhetstanken. Bismarck lyckas därför påverka den bayerske monarken i stortysk riktning. Kungen ger order om mobilisering med orden "bis dat qui cito dat" (den ger dubbelt, som ger ögonblickligen). Den 16 juli 1870 går Bayern förbehållslöst med i kriget. Alla tyska stater står enade inför vad de uppfattar som en hotande fara från den västra grannen (Frankrike). Bakom detta står Bismarcks diplomati.

Den 2 september 1870 står det blodiga slaget vid Sedan. Frankrike är besegrat. Bismarck berättar i ett brev till hustrun hur han klockan 5 följande morgon blir väckt av en hög fransk officer. Kejsar Napoleon önskar tala med honom. Han rider iväg i den tidiga morgonen och sammanträffar med Napoleon. De sitter i ett trångt ruffigt hus och samtalar. Under tiden tillkallas Moltke och under eskort av soldater följer Bismarck kejsaren till ett litet slott i Fresnois. Där undertecknas kapitulationen, varpå Napoleon III med sitt hovfolk avreser till Wilhelmshöhe vid Kassel.*

De sydtyska staterna inträder i Tyska förbundet. I spegelsalen i Versailles läser Bismarck upp proklamationen, som förkunnar kejsardömet Tyskland.

*Men efter att en republikansk regering tagit makten i Frankrike tar kriget åter fart och slutar inte i realiteten inte förrän i maj 1871.

Sammanfattning

Den nye kungen i Preussen Vilhelm I tog Otto von Bismarck till sin förste minister. Och Bismarck var den man, som med hjälp av den preussiska krigsmaktens stöd skulle ena Tyskland. Enandet skedde alltså med hjälp av den effektiva preussiska krigsmakten och inte med demokratiska metoder. Det Tyskland som nu skapades, blev inte som de liberala revolutionärerna från 1848 hade tänkt sig. Tyskland kom inte att vila på demokratiska, utan på militaristiska och konservativa ideal.

Bismarck härstammade från en gammal preussisk godsägarsläkt. Efter en tid på olika universitet med dueller och ett glatt studentliv, övertog han skötseln av familjens jordagods. Han var en kraftnatur, men liksom sin hustru var han djupt religiös, vilket framgår av de många brev han skrev till henne.

När Bismarck 1848 kom in i den preussiska riksdagen, anslöt han sig till dem som försvarade den starka kungamakten. "Tidens stora frågor lösas icke med med tal och majoritetsbeslut utan med blod och järn", är det mest berömda uttalandet av Bismarck. Men framförallt var han diplomatins och det politiska spelets mästare. "Politiken är det möjligas konst" är ett annat av hans uttalanden.

Först gällde det för Bismarck att låta Preussen vinna Slevsig och Holstein från Danmark. I angreppet mot Danmark fick han också Österrike med sig. Danmark besegrades och tvingades 1864 att lämna ifrån sig både Slesvig och Holstein, där befolkningen till största delen bestod av tyskar.

Därefter provocerade Bismarck 1866 fram krig mot Österrike. Den preussiska armén var välövad och välrustad och leddes av ett militärt geni, generalstabschefen Moltke. De avgörande preussiska segrarna kom snabbt. Nordtyskland enades under Preussens ledning till Nordtyska förbundet.

Bismarck önskade förena de sydtyska staterna med Nordtyska förbundet. Ett krig mot Frankrike, menade han, skulle förena de nord- och sydtyska staterna till ett rike. Många fransmän ansåg att Preussen måste hindras med krig innan det blivit för starkt. Genom Bismarcks manövrerande utbröt också krig mellan Frankrike och de förenade nord- och sydtyska staterna.

För den tyska krigsmakten under Moltke fungerade allt som det skulle, medan det hos fransmännen rådde förvirring och planlöshet. Den franske kejsaren Napoleon III tvingades efter blodiga strider att kapitulera vid Sedan. Tyskarna började bombardera Paris och hungersnöd bröt ut i staden. Paris gav upp. Frankrike tvingades ge upp striden och sluta fred 1871. Det fick avstå Elsass och östra Lothringen till Tyskland.

Tysklands enande fullbordades i spegelsalen i Versailles, där Vilhelm I utropades till tysk kejsare. I spetsen för det tyska riket skulle stå en rikskansler. Bismarck blev Tysklands förste rikskansler.


Litteratur:
Deutsches Historisches Museum, Bismarck - Preussen, Deutschland und Europa, Nicolai, 1990
Christian von Krockow, Ett tyskt århundrade, Tiden, 1990
Hans-Ulrich Wehler, Det tyska kejsarriket 1871-1918, Van den Hoech & Ruprecht, 1973
Max von Boehn, Från Kejsardöme till republik, Hökerberg, 1918
Gustaf Jacobson, Bismarck, Fahlcrantz & Gummælius, 1942
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 29 juli 2014
Uppdaterad: 18 oktober 2016