+ Visa hela artikelserien
M

Röde baronen - första världskrigets främsta flygaräss

Röde Baronen, namnet för tankarna till ungdomsböckerna om Biggles. Verklighetens röde baron hette Manfred von Richthofen, och han var första världskrigets mest kände stridsflygare.
Bild:

Freiherr (baron på svenska) Manfred von Richthofen kallades ofta för Röde baronen, eftersom han flög en rödmålad Fokker Dr I.

Manfred von Richthofen föddes 1892 som son till en adelsman. När första världskriget bröt ut 1914 var det meningen att Manfred skulle fullfölja familjens traditioner och bli kavallerist. Vid den tiden hade han inga planer på att bli flygare. Till en början var han nöjd med kavalleriet, men det blev annorlunda när kriget började 1914 och han hamnade i leriga och stinkande skyttegravar och dessutom kom i konflikt med sina officerare. Han sökte sig därför till en skola där flygplansspanare utbildades.

Richthofen blir flygspanare

I juni 1915 klev Richthofen för första gången ner i ett tvåsitsigt spaningsflygplan och hans uppgift var att på kartor följa den väg piloten flög. På den tiden var flygaryrket en underordnad uppgift som sköttes av meniga, flygaren var i stort sett en chaufför och spanaren var en officer. När piloten landade upptäckte Richthofen att han inte hade ägnat sina kartor någon tanke, han var helt uppslukad av att ha varit uppe i luften.

Efter 15 flygturer fick Richthofen det band som var tecken på hans nya värdighet som flygspanare. Med en pilot placerades han som flygspanare på västfronten. Nu hade tyskarna utrustat spanarna med en kulspruta och snart var Richthofen inblandad i sin första luftstrid. Några kilometer in på franskt område mötte de ett engelskt Farmanplan. Det engelska och tyska planet flög förbi varandra varvid den engelske spanaren och Richthofen avfyrade sina kulsprutor mot varandra. Plötsligt vinglade det engelska planet till och dök ner mot marken svårt skadat. Richthofen berättade senare: ”Jag kunde inte tro mina ögon. Plötsligt började motståndaren snurra i egendomliga spiraler ner mot marken. Jag knackade piloten i huvudet för att göra honom uppmärksam på det”. När planet kraschade mot marken gjorde Richthofen några klumpiga glädjesprång i sittbrunnen och piloten som var van med strider skakade på huvudet åt Richthofens utbrott.

Dagen efter blev Richthofen antagen till flygutbildning. Han var dock inte intresserad av att veta hur en flygmotor fungerade eller att plocka isär en kulspruta. Han ville bara lära sig flyga, och han hade ett enda mål, att bli den främste tyske piloten.

Bild:

Manfred von Richthofen (i sitt rödmålade flygplan) tillsammans med några andra tyska stridsflygare, april 1917.

Utbildar sig till stridspilot

När pilotutbildningen var klar placerades Richthofen vid ett av de tyska flygförbanden vid västfronten och två dagar senare lyckades han skjuta ner ett engelskt flygplan som kraschade på den franska sidan. Därför fick Richthofen inte räkna detta plan som nedskjutet eftersom de tyska marktrupperna inte kunde verifiera att planet verkligen skjutits ner. Richthofen blev rasande och gjorde en ny uppstigning där han sköt ner ett engelskt spaningsplan som kraschade på den tyska sidan. Därmed fick han glädjen att se sitt namn föras in i listorna för första gången. Dagen därpå sökte han upp det engelska vraket och skruvade bort plåten där planets serienummer fanns ingraverat och tog med sig det hem.

En vecka senare sköt Richthofen ner sitt andra plan, det var ett franskt plan och nu köpte han två silverpokaler, ett för vardera planet. På pokalerna lät han gravera in datum och flygplanstyp och han bestämde sig för att skaffa många pokaler.

Samtidigt organiserade den meriterade stridsflygaren Oswald Boelke det tyska flygvapnet i större enheter. Meningen var att han skulle handplocka de bästa flygarna i Tyskland till elitgrupper som skulle besegra fienden i de stora luftstriderna. En av de piloter Boelke tog till sin personliga grupp var Richthofen. Boelke var då Tysklands främste stridsflygare och Richthofen beundrade honom oerhört. I ett brev till sin mamma skrev Richthofen: ”Han är en egendomlig människa. Han har skjutit ner 25 plan, men verkar inte bry sig om det. Han är vänlig mot alla och ingen tycks ha något ont att säga om honom”.

Privat var Richthofen en mycket blyg person och han drack nästan aldrig sprit och deltog aldrig i de glada festerna på mässen. Fritiden ägnade han sig mest åt att skriva brev till sin mamma.

Manfred von Richthofen blir Röde baronen

I ett anfall av storhetsvansinne bestämde Richthofen att måla sitt plan rött, för att ingen engelsman skulle missta sig på vem de hade att göra med. Det var i samband med det som engelsmännen började kalla honom för den röde baronen. De tyska flyggeneralerna uppskattade Richthofens beslut att måla sitt plan rött och de tyska propagandamakarna beskrev att varje gång det segerrika röda planet svepte över de tyska marktrupperna stärkte det modet hos soldaterna.

Men det var inte alla som var imponerade av Röde baronen. Visserligen ansåg de engelska piloterna att Richthofen var en skicklig flygare men många ansåg att han alltid angrep dåligt beväpnade plan eller plan som höll på att dra sig ur striden på grund av skador.

Den 6 juli 1917 möttes en samling tyska och engelska plan innanför den tyska fronten. Den engelske löjtnanten AE Woodbridge fick syn på den röda maskinen i vimlet och lyckades komma bakom flygplanet där han avfyrade skott varvid Richthofens röda flygplan träffades. Trots att Richthofen var träffad i huvudet lyckades han göra en kontrollerad landning där han svimmade över planets kontroller.

Mot slutet av året var Richthofen tillbaka till fronten igen och under hans ledning drogs de tyska förbanden ihop till jätteenheter och engelsmännen började tala om ”Richthofens flygande cirkus”.

Richthofen hade fortfarande framgång men när han hade skjutit ner 70 fientliga flygplan och därmed hade 70 pokaler, slutade han att beställa ännu flera. Anledningen var att hans guldsmed meddelade att han inte hade något mera silver att göra pokaler av.

Röde baronens sista flygning

Den 21 april 1918 mötte Richthofen sitt öde. Under en strid fick han se ett fientligt plan som bröt sig ur och flög mot de franska linjerna. Richthofen följde efter och sköt ner planet, men han observerade aldrig ett ensamt plan som cirkulerade ovanför honom. Planet dök mot Richthofen och avfyrade sina vapen varvid Richthofens plan träffades. Det anfallande planet flögs av Wilfred May, en ung kanadensare som var ute på sitt första uppdrag. Han hade fått order att hålla sig undan och bara observera striderna, men lockelsen med det röda planet blev för stor för May. Mycket snart upptäckte May att han hade mött en bättre flygare och nu var rollerna ombytta. Richthofen jagade May som desperat flög ner mot marken och passerade fronten på bara 10 meters höjd. Richthofen fortsatte förföljandet trots att engelska och franska marktrupper sköt som besatta mot hans plan och plötsligt kraschade Richthofens plan i marken varvid han omkom.

Fortfarande vet man inte exakt vem som var hans baneman. Kanske var det May som hade träffat honom med sina första kulor, men det är också lika troligt att Richthofen dödades av skyttarna på marken.

Richthofens plan slog ner på engelskt område och efter en kvart fanns det inte många delar kvar av hans flygplan. Engelska soldater ville ha souvenirer av det berömda röda flygplanet.

Engelsmännen hedrade Richthofen med en högtidlig begravning eftersom man respekterade hans yrkesskicklighet. Man tog också bilder från den högtidliga begravningen och dessa släpptes över de tyska linjerna, inte för att förnedra tyskarna, utan för att visa att deras främste flygare hade fått en värdig begravning. Efter Richthofens död blev Hermann Göring, som sedermera skulle bli en framgångsrik nazist, ledare för Richthofens flygande cirkus.

Bild:

Manfred von Richthofen (1892-1918) var Tysklands främste jaktflygare, en levande legend.

Richthofen led av Posttraumatiskt syndrom

2004 påstod två amerikanska neurologer, Orme och Hyatt, att Richthofen blev ett offer för sin egen jaktinstinkt sedan han fått en hjärnskada efter en tidigare luftstrid. Under sin sista flygning frångick han de principer han tidigare följt, alltid anfalla ur överläge, att aldrig chansa och aldrig förfölja fienden in på deras område. Richthofen skadades svårt efter att den engelske löjtnanten AE Woodbridgeden skjutit ner honom den 6 juli 1917. För en tid var han både förlamad och blind. Efter en månad började han repa sig, men något hade hänt med hans psyke påstår neurologerna och de anser att han drabbats av ett posttraumatiskt syndrom. Mot sina läkares order gick han upp i sitt röda flygplan bara efter 40 dagars konvalescens. Han begick dumdristiga manövrer i luften och övergav sin så helt beprövade och framgångsrika stridstaktik. ”Röde baronen var en jägare, och jaktinstinkten blev honom övermäktig. Dumdristighet och ensidig fixering är typiska skador på främre hjärnloben” sade neurologerna i en medicinsk facktidskrift.



Intressanta fakta om första världskrigets luftstrider

Mycket enkla plan

När första världskriget började hade flera länder skaffat sig militärflyg. Flygplanen var i allmänhet tvåsitsiga plan med en motorstyrka på omkring 100 hästkrafter. Det var en konstruktion av trä och tyg med en öppen sittbrunn. I augusti 1914 hade tyskarna omkring 250 flygplan och Frankrike hade betydligt färre flygplan. Britterna i sin tur släpade efter både fransmän och tyskar.

I krigets början använde man planen för spaning. Engelsmannen William Douglas beskrev sin första spaningstur så här: ”Första gången jag någonsin mötte ett tyskt plan i luften var både föraren och jag helt obeväpnade. Vi vinkade åt fienden och fienden gjorde likadant. Vid den här tiden tyckte jag inte att det var på något sätt löjligt. Men efteråt tog jag bara för säkerhets skull alltid med mig en karbin upp i luften”.

De första piloterna var utrustade med pistoler men sedan började man använda bomber och handgranater. Man använde också stålpilar för att anfalla markmål. Stålpilarna hälldes ur burkar med 500 i varje över fientligt kavalleri. Men i praktiken var de närmast värdelösa då hästarna var mer rädda för bullret från flygplanen.

Farlig att vara stridspilot

I början av kriget fick flygarna ungefär samma respekt som dagens astronauter möter. Deras maskiner var så primitiva att piloterna ofta riskerade sina liv genom att över huvud taget ge sig till väders med dem.  Motorer brukade strejka, vingar trilla av, och i början använde man inte fallskärmar.

Första världskrigets luftstrider var korta, högst 10-15 minuter. Men det var upp till 100 plan inblandade och förlusterna var alltid stora, mest därför att planen krockade med varandra. En stridsflygares medellivslängd uppskattades till mindre än 15 timmar i luften över fronten. Därför fick flygarna en priviligierad ställning inom den militära hierarkin.

Fokker-planen

Den i Holland födde ingenjören Anthony Fokker tog fram omkring 40 olika typer av flygplan åt Tyskland under kriget. Det första serieproducerade Fokker-planet var Fokker Eindecker som var ett ensitsigt monoplan med en motor på 80 eller 100 hästkrafter och hade en spännvidd på nio meter och vägde 400 kilo. Planet kunde stiga till 1000 meter på fem minuter och marschhastigheten var 120 kilometer.

Med den synkroniserade kulsprutan vann tyskarna luftherraväldet under hösten 1915 och engelsmännen kallade denna fas av kriget för ”Fokkerplågan” och sig själva för ”Fokkerföda”.  Under denna tid var de engelska planen obeväpnade eller medförde handriktade kulsprutor. Eftersom tyskarna var först med synkroniserade kulsprutor förbjöds de tyska flygarna att korsa ingenmansland för att inte riskera att bli nedskjutna på fientligt område. Först i april 1916 lyckades britterna komma över en nedskjuten Fokker och då kunde de se hur tyskarna hade lyckats konstruera en synkroniserad kulspruta

Zeppelinare - luftens giganter

En zeppelinare är ett stelt luftskepp, en motordriven gasballong baserad på ett metallskelett klätt med duk. Under första världskriget användes de främst för spaning. Ett tag utlöste zeppelinarna korvbrist i Tyskland. Den tyska krigsledningen förbjöd under vissa perioder försäljning av korv, eftersom samma material, kotarmar, som användes för att göra bratwurst även behövdes till zeppelinarballongerna. Det gick åt inälvor från inte mindre än 250 000 kor för ett enda luftskepp.

Fördelen med en zeppelinare var att de kunde nå höjder (över 7000 meter) dit flygplanen inte klarade av och dessutom kunde de lastas med 1000 kilo bomber. Nackdelen var att de var sårbara för eld från marken. Zeppelinarna var fyllda med lättantändlig vätgas. Det hände ganska ofta att luftskeppen träffades av skott och började läcka gas, men de fattade oftast inte eld.  Men 1915 lyckades den brittiske piloten Reginald Warneford sätta det tyska luftskeppet LZ 37 i brand över Gent i Belgien. Han flög över luftskeppet och släppte en bomb på det. Hans egen motor stannade under manövern, men lyckades landa i ett fientligt område, få igång motorn och ta sig hem igen. Warneford fick Victoriakorset för sin insatsFörst när engelsmännen började använda brandammunition mot zeppelinarna i början av 1916 som de kunde förstöra dem. Tidigare hade man försökt bomba dem, men det var svårt.

Zeppelinarna användes främst för spaning. Under de fyra år som kriget pågick gjorde de sammanlagt mer än 1200 spaningsflygningar. Men de användes ibland för bombning av stora städer som Paris och London. 550 civila fick sätta livet till under de bombräder som Zeppelinarna gjorde i Storbritannien, men tyskarna tog dem ur tjänst då fem zeppelinare sköts ner över England i september 1916.

Utvecklingen gick framåt under krigets gång

Utvecklingen av flygplan gick snabbt framåt och 1918 var jaktplanen helt annorlunda än de varit 1915. Planen blev snabbare och mer säkra och kulsprutorna blev mer effektiva. Luftherraväldet bytte ofta sida under krigets lopp. 1916 var de tyska planen mer effektiva än fransmännens plan. Antalet plan i luften ökade hela tiden. 1918 började flyget spela en viktig roll på västfronten där över 8000 flygplan var i aktion. I förhållande till antalet verksamma flygare var andelen förluster hög. Bland de 22 000 brittiska flygarna låg den över 50 procent. En anledning till de höga förlusterna var att bruket av fallskärm var ovanligt, de ansågs vara för tunga i flygplan. Dessutom fruktade generalerna att fallskärmar skulle locka piloterna att i onödan överge sina plan, men tyskarna införde dem mot slutet av kriget.


Litteratur:
John Ellis, Fasornas krig, Fischer, 2009
HP Willmott, Första världskriget, Bonnier Fakta, 2012
RG Grant, Stora boken om första världskriget, Fischer, 2013
John Keegan, Det första världskriget, Natur och kultur, 1998
Hanson W Baldwin, Första världskriget, Wahlström & Widstrand, 1963
 

Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare

Läs mer om

Publicerad: 18 december 2013
Uppdaterad: 16 november 2016