+ Visa hela artikelserien
M

Tyskt motstånd mot naziregimen

Del 11 av 12 i en artikelserie om nazismen i Tredje riket. Här kan du läsa om tyskt motstånd mot Hitler och naziregimen.
Bild:

Hitler i sällskap med Mussolini strax efter 20-juli-attentatet, Varglyan i Ostpreussen.

Vita rosen

En motståndsgrupp mot naziregimen bildades i München. Gruppen kallade sig "Vita rosen". Syskonen Hans och Sophie Scholl samt professor Kurt Huber var de ledande. De författade flygblad som manade till motstånd. I detta förklarades att "kriget gick mot sitt säkra slut". Hitler kunde inte vinna kriget, bara förlänga det ytterligare! "Skall vi för evigt vara det folk, som hatas och stöts bort av resten av hela världen? Nej! Skilj er därför ifrån det omänskliga nationalsocialistiska väldet!"

Men medlemarna i "Vita rosen" förråddes och avrättades.

20 juli-attentatet

Führern hade inkallat till en konferens där frågan hur man skulle hejda ryssarnas framryckning skulle mötas. På eftermiddagen den 20 juli 1944 hade översten Claus Schenk von Stauffenberg kommit in och placerat en portfölj under det bord Führern satt. Med en ursäkt lämnade Stauffenberg sedan rummet.

Stauffenberg hade blivit sårad under striderna i Nordafrika. Han hade blivit klar över Hitlers totala förakt för mänsklig värdighet. Hitler var i hans ögon en dåre som måste dödas för att förkorta det mänskliga lidandet i Europa.

Klockan 12.45 exploderade bomben. Taket föll ihop. Rök fyllde rummet och fyra personer dödades omedelbart. Rop: Attentet! Attenttat! Och Var är führern hördes. Hitler hade räddats av den massiva bordsskivan av ek och av att fönstren i rummet hade stått öppna för vädring och därmed minskat effekten av explosionen. Hans ena öra blev för framtiden dövt. Och den högra armen blev delvis förlamad.

Bild:

Stauffenberg (längst till vänster) i högkvarteret Varglyan i Ostpreussen tillsammans med Hitler i juli 1944. Kristallnatten i november 1938 blev en vändpunkt för Stauffenberg och han kände att en stor skam hade drabbat Tyskland. Förföljelserna av judar och förtrycket av religiösa fick honom att ställa sig i opposition till nazismen. Till detta kom upplevelserna på östfronten 1941–1942, då han bevittnade nazisternas ideologiska utrotningspolitik.

Ansvariga för attentatet var en sammansvärjning av officerare där förutom Stauffenberg också nationalidolen och krigshjälten Erwin Rommel ingick.

Gestapo slog till och arresterade 33 000 personer. Familjen Stauffenberg utplånades. Hitler krävde att de sammansvurna skulle hängas som kreatur.

Avrättningarna skedde i fängelset Plötzensee och filmades också i detalj. De sammansvurna hängdes upp i slaktkrokar och ströps sakta till döds. Dödskampen varade under fem minuter. Hitler lät om och om igen visa dessa filmer. När den visades på kadettskolan i Berlin för att framhålla faran med bristande lojalitet, lämnade de blivande officerarna filmrummet.

Rommel

Den populäre Rommel var en av de utpekade konspiratörerna. Han hade, som en av Tysklands främste experter på det mekaniserade kriget, sänts till Nordafrika 1941. I blixtattacker under ökenkriget hotade han britternas ställningar i Egypten. Vid El Alamein i Egypten, ett av de slag som avgjorde västerlandets öde, blev Rommel dock besegrad av den brittiske generalen Montgomery. Denne, allmänt kallad "Monty" var en okonventionell general med förmåga att väcka lojalitet hos sina soldater. Även Rommel var populär hos sina mannar och hans skicklighet i ökenkrigföring hade givit honom namnet "Ökenräven". Och han var respekterad även i England. Churchill uttalade sin respekt för honom.

Bild:

Rommel inspekterar Atlantvallen (invasionsförsvaret längs Atlantkusten), 11 mars 1944.

På våren 1944 var Rommel i Frankrike för att förbereda försvaret mot den väntade invasionen. Men han hade förändrat sin syn på Hitler och upplevde honom nu som en tyrann.

En av de sammansvurna nämnde av misstag namnet Rommel för Gestapo. SS-män omringade hans hus. Rommel var de tyska soldaternas idol. Att avrätta honom tillsammans med de övriga konspiratörerna skulle inte se bra ut. En värdig utväg var att låta honom ta gift. Inom en kvart var Rommel död. Han förklarades ha avlidit i blodpropp.

Tidningarna innehöll hyllningsnekrologer om honom som fosterlandets store son. Hitler arrangerade med statsbegravning. I begravningstalet sades att "hans hjärta tillhörde Führern".

 

Litteratur:
Norbert Frei, National Socialist Rule in Germany, Oxford, 1993
John Toland, Adolf Hitler, New York, 1976
En ödesdiger vision, (ingår i bokserien Tredje riket ),1994
Ockupation och förtryck, (ingår i bokserien Tredje riket ),1993
Hans-Ulrich Thamer, Verführung und Gewald: Deutschland 1933-1945, Berlin, 1994 (Band 5 av Die Deutschen und ihre Nation)
Bo Svensson och Brutus Östling (red), Terror och förhoppningar: vardag under nazismen och i dagens Västtyskland, del 1-2, , Stockholm, 1984
 

Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
 

Läs mer om

Publicerad: 20 juli 2016
Uppdaterad: 17 oktober 2016